onsdag 14 juli 2010

Dont call my name, eller?

Ur radion strålar en högst anmärkningsvärd diskussion mellan en medelålders man och en radiopsykolog som tillsammans försöker utröna varför mannen inte kan släppa faktumet att en av Kraftwerks medlemmar Florian Schneider lämnade bandet förra året. Fast han sagt att de skulle göra musik även när de var döda. Denna stackars av Kraftwerk besatta man googlar bilder på Florian Scheider tillsammans med resten av bandet där de ser glada ut. Han menar att denna syssla känns förbjuden och tidskrävande. Tror jag det.

Själv har jag googlat bilder på följande:
segelbåtar
mig själv
Salem Al fakir
Lily Allen
Charlotte Gainsbourg
Limbo
Amanda Jenssen
Mina ex
mina föräldrar
pojkvänners ex
Japansk skräck
Cyklar
Cyklar+tjejer
Seth Cohen

Kanske har jag sökt på fler saker. Ballong och tårta till exempel.

Igår såg jag Twilight film nummer 2. Jag ser Twilight serien som ett experiment. Ett test, om jag kan ta det på allvar, då jag överlag har haft lite svårt för övernaturliga fenomen på film.
Hittills har det gått över förväntan. Jag känner med hon den snygga tjejen som jag inte ens minns namnet på, när hennes Edward försvinner in i tomma intet med orden "jag älskar inte dig". Lite svårt var det förstås när han kom ut ur vampyrgarderoben, då jag aldrig varit med om just ett sådant scenario. Men hans blick är het och jag förstår att små vilsna emo-kids förälskar sig i honom. Han är ju perfekt. Overklig, omöjlig, svår, ondskefull men ändå beskyddande och blek. Min generationens Edward scissorhands, helt enkelt. Men utan dräkt och saxar. Cred till kostymansvarig i Twilight som även ger flickorna möjlighet till sexuella fanstasier med Edward Cullen, vilket för oss som gillade Edward Scissorhands var en omöjlighet.

Apropå ungdomskärlekar såg jag en bild av den yngsta grabben i popgruppen Hanson häromdagen. Det var ju lite av en chock. Jag som var så förälskad som 13 åring i denna 11 åring. Nu ser han ut som en Kristen halvmullig farsa från någon lantlig konservativ förort till Texas. Tur att jag inte sa ja till en dejt när han var så jävla angelägen 1997.

1997
2010

Nä nu jävlar åker radion ut över balkongräcket. P3 spelar en jävla odåga till låt som går såhär heeeela tiden: Dont call my name, alejandro/roberto.
Ibland är det Alejandro som inte ska ropa, ibland Roberto.
Ja alla har vi två män i vårt liv som vi inte vill ska kalla på oss.
Minst.

hej.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar