mardrömmen

en gång drömde jag en dröm
på temat
att vara eller att icke vara.
det var för längesen men jag kom och tänka på den idag när
vi såg american psyko med kinesisk text.

jag vakande som vanligt i min säng
gick upp
åkte till universitet
gick in i salen
och satte mig bredvid en kursare som heter chatarina.
frågade henne om hon läst artikeln som vi skulle ha läst.
hon tittade jättekonstigt på mig
och frågade om jag var ny på kursen.
jag sa att det var jag inte
vi har känt varandra i tre år sa jag.
hon blev obekväm och log ett leende som var av sorten
"lilla vän, du är förvirrad".
blev lite kall inombords.
så kom carro in i salen och jag vinkade
sätt dig här-vinken.
men hon satte sig inte vid mig.
jag blev så orolig.
vad är fel?

skulle skicka henne ett textmeddelande
och tog fram telefonen
men alla mina kontakter var borta.
mitt hjärta slog och jag kände kyla från tårna upp i huvudet.
gick ut ur aalen och ringde min syseter.
hon svarade som vanligt och jag sa
hej syrran det är jag!
vem?
jag! din syster!
naej nu har du nog ringt fel, jag har ingen syster.
va? men.. men..
sen lade hon på.
tungan kändes som en utomkroppslig del av mig
mitt saliv som klister
mina fingrar kalla ut i fingerspetsarna
min panna svettig.
jag satte mig ner och slog numret till min bror.
grät och sa
brorsan, något är fel!
Maria?
neeeej det är jag!!
vem?
jag fick inte luft och
genom den olidliga tystnaden
bad han mig kontrollera numret
och lade på.

jag ringde mamma.
hon var så söt
så snäll precis som mamma är
men jag var inte hennes dotter
hon har bara två barn.
hon ger mig numret
till en psykiatrisk avdelning
medan jag ligger i korridoren och är helt utom mig.

är plötsligt i min lägenhet
måste hitta mig
mitt namn
jag.

alla foton där jag finns med
finns jag inte med på.
jag är inte där.
jag letar i panik i lådor och skåp
efter räkningar, papper,
något där jag existerar
men mitt namn finns ingenstans.
bläddrar i fotoalbum
jag finns inte där.
allt ser ut som vanligt
men jag är inte där.

sen vaknade jag.
ringde mamma så fort jag vaknade
medan hjärtat slog.
hon var min mamma
jag var hennes dotter.

det var längesen jag drömde det här
men det var horribelt
så obeskrivligt verkligt.
när jag berättade om det idag
kände jag känslorna
från drömmen.
maktlösheten och det ofattbara.

i flera veckor efter drömmen ville jag maniskt
diskutera faktumet
hur vi människor blir till
först i relation till någon annan
med mina vänner.
utan relationer är vi ingen.
vi finns inte.

kanske borde jag inte
läsa mer socialkonstruktivism.

godnatt.