klassisk monolog

I fredags natt runt sisådär 01.30 hade jag ett nytt meddelande på mitt mobilsvar. Det visade sig vara fyra minuter långt och spritandedräkten letade sig nästan genom antenner och kablar ut i min lur. Jag skrattade mig blå i ansiktet av ämnesvalen och saknaden av tonfall i rösten, som lätt kan uppstå efter 30 öl. Allt som sägs, sägs i samma ton. En evig lång fylleton utan konsonanter.

Ja det var min lillebror, som inledde meddelandet med att upplysa mig om att han stod och pissade i uppförsbacke. Bara inledningen vittnade om en kommande klassisk monolog. Sedan ett vänta. Sedan prassel. Sedan ett filosofiskt spörsmål angående hans nacke. Han anser att han nacke ser snyggare ut från vänster sida än från höger och jag kan verkligen se honom framför mig, stå och pissa på någon laduvägg speglandes i en gammal spräckt fönsterruta när nackämnet dyker upp. Sedan kommer den oundvikliga frågan som måste ställas rakt ut. Han förväntar sig givetvis att jag sitter inne med svaret, som alltid annars.

Hur många öl har jag druckit?

Talande tystnad

Harkel.

Sedan en två minuters lång nostalgisk sluddrig kärleksförklaring till mig, sin syster, som tydligen är som den gnista som gör hans liv lite varmare. Men gnistan börjar falna och måste tändas på, för han tycker livet blir roligare med värme. Så för att göra de bästa av situationen står han nu och gör en redig jävla åkarbrasa så det står härliga till.

Under skrattsalvor åt sin egen humor, säkerligen, tappar han mobilen och samtalet bryts.

Det här gjorde min helg.

Tack brorsan. Du ÄR bäst, ingen protest.

Nu ska jag och Hannah återförenas. Idag ska hon lagas. Igen.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Eventuellt blir hon kaffeved.

Hejpåer!