Be my baby, be my baby now

"Kärleken är som en banan. God som fan"

Så avslutades gårdagens bröllops vackraste tal, skrivet av brudens bror, som tyvärr inte kunde närvara på grund av en sjukdom. Jag grinade som utlovat under tal och kyssar och fan och hans faster. Konstigt egentligen, att sitta på middag bredvid en människa jag aldrig förr träffat, och gråta ihop. Han var himla trevlig han jag satt bredvid så det kändes helt ok att grina. Men ändå.
Det finns diverse hål i normsystemet, helt klart.

Innan själva vigseln, som ägde rum vid en sjö skulle vi fem flickor sätta upp ett tält i trädgärden där festen senare skulle hållas. Missödena duggade tätt i startgroparna på denna dag som senare givetvis kom att utvecklas till en mäktig stor jävla flower power, peace and Love-ceremoni.

Det började med att jag nästan krockade för att jag läste skyltarna så noga. Sen körde vi fel. En gång, två gånger, tre gånger. När vi hittade rätt hade vår tidsplan gått åt fanders och någon tältuppsättning blev det inte tal om. Parkerade snyggt i ett dike och ena fälgen fick nästan sätta livet till. I skogen och på grusvägen med fästingar, getingar och myggor som sällskap fick vi lov att svida om till finplator. Strumpbyxor och klackskor, parfym och smycken gånger 5 revs och slets, i, utanför och runtomkring bilen.
Vi slogs om backspeglarna och det blev en aning hetsig stressad stämning, men som alltid med en mycket ironisk och kärleksfull underton. Vigseln i sig var kort. Med kort menar jag kort. Gud den hädelsen höll sig långt borta och det var inte så mycket som en liten präst i närheten. Bara en Moderat som tydligen hade rätt att viga. Hon var bra trots att hon var moderat.

Sedan bar det av till torpet mitt i skogen utan varken el eller vatten där festen skulle hållas. Vi genskjöt tiden för att hinna sätta upp tältet. Det var oerhört svårt. Det var för många pinnar, för få pinnar, för korta, för långa, för konstiga. Jag gav upp och lät de övriga fyra samarbeta medan bara suckade, satte mig och såg på. Lines kjol sprack, det började regna, tältet såg ut som det fungerat som skyttegrav i 30-dagarskriget och stämningen var väl inte på topp.
Till slut lämnade vi tältet snett och vint, intog välkomstbål och trädde in i den festliga käreksfulla dimman, där vi höll oss. Vissa längre än andra. En del jättelänge.
Ironiskt nog var det bara 2 av oss 5 som till sist sov i tältet.

Bröllopsfesten var överlag en stor succé. Jag är ingen stamgäst på bröllop i allmänhet, men av de få jag besökt var detta det absolut bästa. Det var fantastiska tal, långt ifrån bajsnödiga eller stela. Det var god mat, avslappnade människor, skratt, vin, öl, whiskey, bröllopstårta och regnskurar som gick oss obemärkt förbi tack vare värmen och kärleken inifrån det giganstiska partytältet. När mörkret smög sig på tändes marchaller längs vägen. Regn i sken av marchaller är en oerhört vacker och smått magisk sak har jag märkt. De lyste upp vägen så man hittade till dass, om man nu ville gå dit av någon anledning.
Anledningar fanns. Cider, öl, vin och konstant dans i fyra timmar.
En massa kul musik. Allt från balkanbeats till konstig country, Beatles, Bruce, The shins och Frida Hyvöven.

Jag struntade i regnet klockan 03.00 och bara kastade paraplyet någonstans på gräsmattan, släckte stearinljuset som jag naivt nog trodde skulle vägleda mig till brunnen där jag ännu naivare trodde mig skulle kunna fiska upp en hink vatten i totalt mörker. Jag gav upp och släppte taget med ansiktet mot regnet och The smiths som dundrade från tältet. Vackra kulörta lyktor lyste upp bland lysande människor och jag kände mig sådär härligt euforisk. Fri, stor och liten på samma gång.

Sedan smög jag upp för en trätrappa i torpet och hittade ett vindsloft full av prylar som bildade en mindre loppmarknad. På en trasmatta sov jag med en gitarr bakom huvudet och kastruller och konstiga trädgårdstomtar vid fötterna. I gryningen gick jag ut till brunnen och drog upp en hink färskt källvatten med träpinne och jag kände mig mycket bondmora-aktig.
Utanför var festplatsen övergiven, raserad och full av rester. Rester som talade om att det varit en jävla serenad av glädje. Rester från vad som skulle kunna platsa som årets bästa fest.

Nu är det kväll. In till mitt rum hos pärona smyger sig min bror. Med en spontan present. En notbok med Håkan Hellströms låtar. och en dosa hockeypulver.
Alla borde ha en bror. En som min.

Puss och kärlek