Memories in a red box

Idag fick jag en present. En gåva med tanke bakom. Nej jag fyller inte år, det är inte julafton, jag har inte hållit föreläsning om de sju dödssynderna på ett kvinnofängelse och jag har definitivt inte lämnat tillbaka en upphittat plånbok proppfylld med cash.
Hade jag hittat en ovan nämnd hade jag givetvis lämnat in den. Givetvis.

Nej, jag fick en present av Annika. En god fin och omtänksam vän. Bara för att.
Jag gillar bara för att. Det är så jag vill att det ska vara. Fan ta födelsedagar och julafton och namnsdagar. Vill man ge bort något kan man göra det när man känner att det är dags. När det passar. Bara för att. Det blir mycket mer minnesvärt att få en present inne i en hyrvideobutik en regnig lördag helt utan någon uppenbar anledning än att sitta runt granen på jul och kleta med giriga fingrar på paketen under granjäveln som barrar. Klämma och känna och oroa sig för om man varit snäll i år eller inte. Förmodligen har man inte det men ödets nyck skiter i sånt på jul för då ska varenda unge vara glad och varenda vuxen också, så man får presenter ändå. Strumpor. Kanske en bok. Inköpt i panik dagen innan bara för att man ska ge bort något. Inte för att den passade så bra. Man får heller inte vara ledsen på jul då förstör man hela julstämningen som allt som oftast infinner sig sååå naturligt.

Som ni förstår är jag egentligen inte så förtjust i hela idén med julen. Jag tycker den är så konstlad och tillrättalagd och bara en anledning för affärerna att tjäna hutlösa summor på vårat nästintill sjukliga suktande av materiell lycka, som oftast bara resulterar i en besvikele när man inte blir lycklig och så går man in i väggen och börjar yra. Jag vill inte ha det så. Jag vill att man ska kunna samlas med de man älskar, ge dem en present och äta julgröt. I juli eller i januari eller när fan som helst. Förrutom den 24 december.

Hur som helst var det inte ett hatbrev till julen jag skulle skriva, utan om Annikas present. Jag fick en röd glasburk. I den ska jag samla på fina, goda minnen som gör mig lycklig när jag tänker tillbaka på dem. Så ska jag skriva ner mina minnen och spara dem i burken. Om jag vaknar en vacker dag och har glömt varför jag finns till och tillvaron tycks lika rolig som en begravning, så kan burken vara bra att ha.
Eller om jag blir en gammal människa kan jag läsa om mina fina minnen när jag blir senil. Tänka; "Men herregud, har jag gjort allt det här?" Eftersom jag är senil blir jag lika glad varje gång jag läser om alla fina minnen och på så vis har minnesburken fyllt sin funktion i en större utsträckning än vad Annika nog hade för avsikt. Men jag har tänkt mycket på burken. Jag behövde en burk att stoppa minnen i. Hon visste det.

Jag började oundvikligen tänka på filmen "The eternal sunshine of a spotless mind" när det här med minnen kom på agendan. I den filmen, finns en firma som jobbar med att ta bort minnen om någon man vill glömma. T.ex. någon man är kär i och inte kan sluta vara kär i, fastän man vill. Då kan man radera den personen från sin minneskarta. Allt man gjort tillsammans finns inte längre.
Ibland i mörka stunder är det frestande. T.ex. minnet av den där gången jag tappade byxorna inför 1000 personer skulle vara skönt att bli kvitt. Eller minnet av en del saker jag tappat bort. Minnet av när jag körde rätt igenom en rondell håller mig vaken om nätterna så det får åka med i samma veva i så fall.

Fast. Alla minnen, dåliga som bra, är ju tyvärr viktiga. Man ska inte göra det för lätt för sig. Genom minnenas skärseld ska vi alla vandra och komma ut som friskare och starkare människor. Eller som förkolnade träbitar stela och livströtta och lätta att bryta av med blotta blicken.

Inte för att jag har för avsikt att vara bärare av det senare alternativet, men det kan hända. Det kan hända alla att en dag vakna upp och vara slocknad. Glöden som bortblåst och bara rök och kol som tagit sin boning i en. Då gäller det att leta upp en vind som kan få fart på elden igen. Annars kanske man hamnar på soptippen bland engångsgrillar och madrasser med kissfläckar på.

I burken fanns också ett halsband. Ett sådant man hänger runt halsen med en medaljong man kan öppna. Däri, sa Annika, ska du spara dina finaste minnen så att du kan bära med dig dom alltid. Jag har satt på mig halsbandet. Än så länge väger det ingenting för medaljongen är tom. Kanske ska jag stoppa in ett av mina favoritminnen däri sen. Bara den inte blir för tung att bära, jag kommer få så jädra kass hållning då.

Lördagsaktivitet idag blir således: Ensam. skriva ner minnen jag inte orkar tänka på så mycket nu men som jag (trots noga övervägande) ändå vill spara på. Lägga dem i burken. Torka svetten ur pannan och vila kroppen efter denna extremt ansträngande uppgift i något som kan definieras som en skönhetssömn. Jävlar va skön den ska vara. Hoppas den varar länge. Sjukt skönt länge.

Adjö då.