måndag 30 augusti 2010

En kick.

Ibland tänker jag lite för mycket. Min hjärna kokar och får växtvärk. Och jag kommer inte till rätta med tankarna jag tänker. Det är som att försöka trassla ut ett garnystan där ena änden är lite för långt in i trasslet. Det går en stund men jag kommer inte tillrätta med det. Jag lägger ifrån mig nystanet en stund, sen plockar jag likförbannat upp det igen och försöker på nytt.
Men jag insåg när jag satt på toa häromdagen (det är egentligen helt irrelevant att jag satt på toa, men det var på toa jag satt när jag kom på det) att vissa nystan går inte att nysta upp. Man får ta en sax och klippa någonstans. Lägga ner. Lägga av och bara omfamna faktum att det inte går att få ordning på allt. Så det har jag gjort nu och satan så mycket lättare tillvaron blev. Vips.
Istället kan jag lägga min energi på andra saker och andra tankar. På så vis tror jag att jag så småningom kan hitta änden där långt inne och trassla ut saker och ting när det är dags.

Så idag ägnade jag fem timmar åt att laga 15 matlådor. Det är helt olikt mig och en väldigt skön känsla. Som att en främmande frisk fläkt tog tag i mig.
För trots allt är det ju så, att om det man gör inte blir så bra, måste man ju göra något annat istället.

Idag gjorde jag världen till en lite bättre plats genom att ge tre kronor och femtio öre till några finniga femtonåringar. De stod före mig i kassan till hemköp och lade upp glass, godis och läsk på rullbandet. De hade exakt etthundra kronor och hade räknat ut att summan av sakerna de skulle köpa skulle uppstiga 99 kronor. Perfekt. Men läsken hade pant och det hade de inte räknat med så summan blev 105. Och de hade ju bara 100. Åh Nej! Skrek de. Vad gör vi nu?
Eftersom jag också varit femton år och all min lycka har legat i filmkvällar med läsk och godis och kompisar kände jag en enorm sympati med kidsen och ville inte att deras kväll skulle förstöras för en ynka femmas skull.
Så jag sa att jag hade en femma men jag hade bara tre och femtio. Jag gav dem det och de blev så lyckliga. Kassörskan blev så mild av min vänliga gest att hon gav kidsen 1,50 i rabatt och på så vis blev kidsen glada, jag blev glad av att ha gjort en så god gärning och kassörskan blev glad och god för att alla andra var det. Så fungerar vi människor. Lätta att forma. Som cenitlera. Se bara till att göra fina former.

Det är dags för en lista känner jag.
Saker jag gillade när jag var liten:
- Att leka affär
- Att fuskstäda och njuta av hur rent det blev (gillar fortfarande)
- Bygga kojor
- Klättra i träd
- Leka skola (där jag var lärare)
- När man var blöt i håret efter skolgymnastiken
- Skriva skrivstil
- Samla på kapsyler
- Spela kula
- Spela in radioprogram på kasettband med min bror
- Äta korv och pommes frites
- Dela upp lördagsgodis mellan mig och min syster och bror där vi alla fick exakt samma sort och lika mycket av allt. Och hur vi sen bytte med varandra för att få de sorterna vi gillade bäst.
- När pappa spelade munspel och dragspel
- Sommarkvällar då vi sprang in och ut i huset och efterlämnade nyklippt gräs på vardagsrumsgolvet.
- Låna mammas smink
- Kolla på syrrans Jared Leto-affischer
- Skriva brev
- Få brev
- Att ha sand i byxvecken som rann ut när jag bytte om till pyjamas.
- Att ha pyjamas
- Att låna syrrans klänningar och längta efter att bli stor.
- Att se på Bullen
- Att se på voxpop
- Att spela in Bullen och voxpop på VHS.
- Sortera mina videoband och CD-skivor.
- Fantisera om hur jag skulle se ut när jag blev stor
- Fantisera om hur jag var Yrla i "Ebba och Didrik" (det gör jag nog fortfarande)
- Titta på filmer som skrämde mig lagom mycket (Ronja Rövardotter, Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta)
- Astrid Lindgrens röst
- Dricka varm choklad hos mormor och lyssna på "barnen i bullerbyn" på kasettband.
- Sova över hos min moster och få äta Pizza.
- Pannkakor

Jag gillar fortfarande samtliga av ovanstående saker. Syrran har inga Jared Leto affischer längre, men jag tycker fortfarande om att beundra det hon har på väggarna. Kanske för att jag beundrar henne för hon är stor och klok.

Det är befriande med Listor. Det blir klart för en hur saker och ligger till. Det är en kick.
Hejdå.

torsdag 26 augusti 2010

oh ah just a little bit

Jag ligger i soffan med täcket upp till hakan. Jag valde mellan knorr's köttsoppa på burk och Mcdonald's till middag och jag valde soppan. Oroväckande.
Mer hemlagat än så blir det inte i villa villerkulla.
Jag är sjuk. Ja ja jag vet att ni vet men jag menar sjuk i fysisk bemärkelse. I kroppen. Snor har tagit över mina vener känns det som. Jag är alldeles tilltäppt och tjock i skallen.

Jag roar mig med att ligga här och lyssna på musik och tänka. Ibland tänker jag snuskiga tankar.
Jag har några favoritfantasier som mycket väl speglar nivån på tristess och misslyckande jag känner i min tillvaro just nu.

Mina favorit-fantasier:
1. Jag får ett samtal från en avlägsen släkting (om vars existens jag är ovetande) som bor i ett vackert vitt charmigt flagnat trähus någonstans i Frankrike, kanske Provence. Huset är beläget på en höjd långt åt helvete utanför någon som helst civilisation och omringas av olivträd, vinrankor, ett växthus format som ett lusthus i vilket det odlas alla möjliga sorts kryddor. Tidigt på morgonen bildas små små diamanter längs trälisterna som håller ihop glaset, tack vare morgondaggen.
Hela trädgården är charmigt vanvårdad. Ja ni vet. Högt gräs och vildvuxna rosor precis där man vill ha dom.
Min avlägsna släkting måste åka till, ja inte fan vet jag, någonstans, en lång tid, för någon annan släkting har trillat av pinn, och min avlägsna släkting vill att JAG kommer och passar hennes hus. Så jag far dit och det blåser och är lite som champagne i luften. Kyligt men ändå fullt av förväntningar. Ljuset är rostrött och jag kommer in i huset som är alldeles ljuvligt med vitt trägolv, öppna spisar och vid ett stort vackert fönster med havsutsikt står en purpurröd Canapé och där ligger jag insvept i tunna skira vita klädesplagg med stort vågigt hår och dricker te och portvin ur gamla sekelskiftes-serviser.

Just som jag ligger där och ser svår och intelligent ut rycks dörren upp av en vindpust och vem står där om inte trädgårdsmästaren!! (ja nu jävlar börjar det bli bra!) Jag som inte ens visste att det fanns en trädgårdsmästare, eller att han var en oerhört het fransman med lena (lagom) muskulösa armar och svart hår och gröna ögon som suger tag i mina när jag ligger där och plötsligt får svårt att se svår ut. Han har en vit T-shirt som avslöjar lagom mycket och han har jeans som inte avslöjar ett skit. Han vill att vi går ut i växthuset och tittar till några gurkor som verkar antagit en onormal form eller något annat banalt, och jag som svävar upp ur min canapé och går bakom den snygga trädgårdsmästaren som heter Sebastian kanske. Hans häck är as-snygg och han är svettig och tyst och mystisk.

Inne i växthuset måste jag som är så liten och smidig lyftas upp av honom och lägga på en hasp på ett av fönstren högst upp som har blåst upp och sabbar chansen för grönsakerna att frodas. Extremt prioriterat göromål. När han bär upp mig i sina starka armar glider hans händer försiktigt från min midja uppåt och jag sneglar ner och möter hans blick och känner mitt undergärde pulsera av spänning. Vad ska hända nu? Han lyfter mig långsamt neråt och håller mig ovanför sig och säger att jag är vacker och sen kysser vi varandra med vinden som koreograferar mitt hår runt hans ansikte (eftersom jag glömde stänga fönstret). Hans läppar är mjuka och försiktiga men ändå målinriktade. Han drar teatraliskt ner en kruka med solrosplantor från en bänk ner på golvet och ljudet blir överdimesionerat i vårt fuktiga näste. Jag sitter på bänken och han lyfter min skira vita fluffiga klänning eller särk eller vad fan det är, och söker med sina stora händer uppåt. Mycket självsäkert söker han sig uppåt... och sedan vaknar jag ur min fantasi och förbannar allt och alla över att jag inte har någon avlägsen släkting i Frankrike.

Ja så kan det gå till. Vi borde sprida vår säd lite mer på måfå för att underlätta sådana här scenarion för nästkommande generationer. Alla borde ha någon släkting någonstans som kan leda en älskog i ett växthus.

Fantasi 2.
Jag vinner på triss och får skrapa i tv4 och under den korta stunden av tv-tid upptäcker en stor regissör att jag är vad som fattats svensk filmindustri. Han ringer och erbjuder mig en huvudroll i en film men jag tackar nej för jag har blivit erbjuden en filmroll i Woddy Allens nya film där jag ska spela den smarta av två älskarinnor till Gael Garcia Bernal. Som förövrigt är hur trevlig som helst, ja kan kan fixa autografer inga problem.

Fantasi 3.
Jag lever i ett parallellt universum som utspelar sig under 60-talet. Det är nog 1969 och jag är en snygg hippie som åker runt och är liberal och frigjord och tar olika ofarliga droger i en wolkswagenbuss tillsammans med en skäggig snubbe i tighta manchesterbrallor med övertygelsen om att kvinnan var det första könet. Vi lyssnar på Beatles på vinyl och säger att det aldrig kommer bli lika bra. Hela tillvaron är präglad av frihet och jag behöver inte ens jobba för jag är med i något slags föregångsprojekt till nationalteatern som bara åker omkring och spelar om jämställdhet och fri kärlek och människans inre godhet. Det är sommar hela tiden och aldrig kallt. Ljuset är som på ett polariodfoto och vi dricker hembryggt vin direkt ur flaskan och spelar munspel och gitarr och hänger i stora förlåtande gäng där allt är ok.
Ibland har jag päls fastän det är sommar.

Tur att jag inte är sjuk så ofta. Det är rätt påfrestande att tänka så mycket.

Idag sökte jag nästan ett jobb i Övertorneå men jag drog mig ur i sista sekunden. Det verkar oerhört läskigt. Jag flyttar hellre till Afrika.
Hejrå

tisdag 24 augusti 2010

Skaffa ny frisyr

Jaha då ska vi se, säger jag och kavlar upp armarna i denna stund för att med min opartiska hjärna göra upp med vad som är viktigt i livet. Vad som är etiskt försvarbart att prioritera i världen och livet och döden. Jag råkade nämligen bläddra i en av de dummaste häftena med färgglatt ihophäftat papper jag någonsin sett. Vissa skulle kalla det en tidning. Jag är inte villig att hålla med, det är ett jävla kärnvapen mot människors eventuella intellekt. Ett massförstörelsevapen som hånar hela mänskligheten.
Jag talar om en s.k. skvallertidning.
Jag bryr mig inte så mycket om kändisar överhuvudtaget. Vem som är ihop med vem, vem som bedragit vem, vem som åt hundbajs till kvällsmat och skjutit sig själv i foten. Det är mig helt egalt.
Men däremot utgår jag från att alla människor förtjänar respekt, och det är på de mest respektlösa sätt som dessa kändisar blir uthängda i de här tidningarna. MEN, igår stötte mina ögon på något av det mest hjärndöda jag sett, som faktiskt ger läsaren skäl att tro att dessa kändisar ÄR en annan art. Att dem inte är människor, utan framodlade av någon ond Dr. Snuggles med jävligt mordiska motiv i stil med "förinta världen genom dumhet".
Det framgick nämligen i en artikel att hotellarvtagerskan (eller vad fan hon är känd för) Paris Hilton hade blivit stämd på en kvarts miljard. Tjugofemmiljoner kronor, ett mindre lands BNP, av den enkla anledningen att hon används sig av fel hårförlängningar. Det företaget som hon skrivit kontakt med tyckte att hennes frilla såg misstänksamt bra ut och insåg, att det var fel hårförlängningar. Från ett konkurerande företag.
Bara att hosta upp en kvarts miljard för det lilla misstaget.

Och nu snackar vi alltså hår, som en gång tillhört någon fattig indiska som sålt håret för skäms-summor till ett girigt företag som sedan förser tunnhåriga osäkra kända kvinnor med hår så de ska få lika fint svall som indiskan, som de för övrigt inte bryr sig ett skit om fall hon blir levande bränd eller måste föda 18 barn.

Och redan här börjar man ana en viss våg av etiskt förfall, men som om det inte vore nog illa att hela konceptet med att gå omkring med någon annans hår på skallen och sedan bli omskriven som en vacker människa med vackert hår fastän det inte ens är så utan bara en illusion, skall det dessutom kramas ur en så hutlös summa som en kvarts miljon! Skulle göra allt för att få vara en fluga på väggen i styrelserummet när företaget bestämde sig för att stämma Paris Hilton.

"Hur mycket kan man rimligtvis begära för att hon har fel frippa"?
"nja... en kvarts miljard är väl en rimlig summa?"
"Men hörrni, vi skulle inte kunna skita i det här istället? Eller kanske stämma henne och skänka pengarna till välgörenhet"?
"väl-vadå?"

Människor dör av översvämningar i Pakistan och Kina i detta nu men VAD kan väl vara viktigare än en frisyr som gått överstyr?

Ibland önskar jag att världen var en badboll som sprack.
poff.




måndag 23 augusti 2010

Richard

Jag tänker inte berätta om den fantastiska vistelsen på franska rivieran, en vistelse fylld av gott vin, god mat, sena nätter, romantik och ljuvliga varma vindar.
Som sagt, det besparar jag er. Men den var allt jag ville och lite till.

I lördags hände något anmärkningsvärt. På väg hem från jobbet i sen stökig lördagsnatt beslutade jag att ta en taxi hem istället för att trängas på bussen med desperata fulla kåta människor som brölar och hoppas på att få ligga med sitt fem i två ragg som de kommer ångra något så oerhört dagen efter.

Fick en taxi och hoppade in i framsätet. Precis när vi ska rulla iväg mot gruvlyckan inser jag att det sitter en full kille i baksätet som på något mystiskt och fylle-smidigt sätt trängt sig in obemärkt. Jag upplyser honom om att taxin är upptagen och han mumlar något på Stockholmska om att han kan följa med mig. Det tror jag säkert menar jag men att ett sådant upptåg inte var aktuellt. Han lämnar en lapp med en adress till taxichauffören och denne menar att han kan kör mig först och sedan köra mannen i baksätet, som för övrigt hette Richard.

Richard verkade tycka att det var en bra idé att fara omkring lite planlöst i Karlstad med okänd ung kvinna och okänd inte så ung taxichaufför.
Jag kan inte klandra honom.

När vi kom fram till mig sa vi hejdå och jag önskade honom lycka till med att hitta hem, eftersom han inte riktigt visste var han skulle. När jag skulle betala insisterade Richard på att få betala.
Ja, vad ska man säga.
Tack och bock och adjö till exempel.

Trevlig kille den där Richard.

Nu måste jag återgå till min nya hobby: grubbla över framtiden, söka jobb och betrakta mina slitna hårtoppar.

Hej


söndag 15 augusti 2010

I killed the DJ

Imorse lyssnade jag av en händelse på en låt av Oasis. "Dont go away" heter den.
Den väckte ett mycket speciellt minne till liv.

Under en tid i mitt liv bodde jag i Paris. Jag var oerhört förälskad. I staden javisst, men också i en kille. En kille som bodde i Sverige och var min stora high school crush, som kanske fanns med i tankarna liiite för långt efter att gymnasiet var slut. Men hursomhelst, skickade han mig en skiva, adresserad till min lägenhet i Paris. Jag hade gett honom en skiva innan, med extremt väl genomtänkta låtar, texter och ackord där varenda ton, not och ord hade en betydelse. Och den skulle han då givetvis tolka mellan raderna och sedan ringa mig och fria till mig med gråt och beundran i rösten. Så var planen.
Så blev det inte riktigt och tur är väl det, så här i efterhand.

Jag fick en skiva hursomhelst.
Och på den fanns låten "Dont go away" med. Eftersom att jag är född med en smått onormal och osund analytisk förmåga, som i alla lägen inte är så knivskarp och förenlig med verkligheten, utan snarare ryckt ur något slags inre vilt liv fullt av visioner, förhoppningar, cynism och framför allt desillusioner om kärlek. (tack vare all jävla pop-musik och filmer.)

I låten finns följande stycke:
"So dont go away,
say that you will stay,
forever and a day, in the time of my life.
Cause i need more time, yes i need more time,
just to make things right.
You and me whats going on?"

I denna simpla korta textrad författad av Noel Gallagher i ett förmodat dåsigt ångestrus efter en dålig tripp eller något annat kemiskt failure, fanns alla mina drömmar och förhoppningar.

Analys; han vill inte att jag ska åka, han vill att jag ska stanna, han behöver tid att ställa vissa saker tillrätta, saker som säkert är jätteviktiga. Och han bollar över till mig med frågan om vad som händer mellan oss.

SOM jag analyserade denna satans låt. Och som jag blev besviken när jag efter en lång lång plågsam tid förstod att den inte betydde mer än "imse vimse spindel" för den där killen.
När jag flera år senare frågade, om det fanns en underliggande mening med låtvalet ryckte han på axlarna och sa " Naej, jag gillade låten bara".

Han gillade låten bara.

Ja vart fan ville jag komma med det här?
Man ser vad man vill se.
Ibland gillar folk bara låtar och menar inte ett dyft med vem de delar med sig av dem till.
Men för musik-fanatiker med överanalytisk förmåga och vissa neurotiska drag kan utgången bli fatal av en så lättvindlig handling.
Och vad lärde jag mig?
Att om jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på om någon gillar mig eller inte så lyfter jag luren, ringer, och frågar.
Nej eller ja. Värre blir det inte. Ett kryss i en ruta är allt som behövs, så kan man dansa vidare sen, till nästa misslyckade romans.

Tips: Skicka inte låtar till folk som ni misstänker vill ha er på andra sätt än vad ni själva vill. Utgången kan bli katastofal, rentav livspräglande.

Nu ska jag sova, I have a flight to catch.
Det kanske inte blir så mycket skrivet på ett tag då jag kommer vara fullt upptagen med att vara fransk i solnedgångar med en älskvärd man runt rivieran parallellt med att överanalysera min livssituation och varenda ögonblick som passerar.
Och inte passerar.

A bientot!



torsdag 12 augusti 2010

Do you know the way to San José?

Ibland tar livet oväntade svängar. För mig rätt ofta ibland.
Igår drack jag vin hos Fredrik. Vi berömde varandras underbara egenskaper som vi gör ibland, och som människor överlag borde göra oftare. Tre glas vin och sen vet jag inte vad som hände men ett telefonsamtal och vips hade jag en biljett till Nice i Frankrike i min ägo. Avresa på måndag. Några dagars (icke alls väförtjänt) semester på rivieran med en vacker man med rågblont hår får väl en enkel kvinna unna sig?
Jo det får hon.
Så nu väntar en skön semester sådär helt oväntat. Jag kan bättra på brännan, flanera, spatsera och imponera med franskan. Äta pain au chocolat och vara fransk med orakade armhålor och kanske kommer det slinka ner ett och annat glas vin.
En lunchdejt på måndag i Nice alltså, med mannen jag träffade i just Nice första gången, för lite mer än ett år sedan. Det känns lite som att sluta en cirkel. En icke så rund cirkel men lika väl två lösa ändar som knyts ihop.
Romantisk kan man tycka.
Jag tycker det.

Nu ska jag baka scones. För det är så jävla gott!

PUSS



onsdag 11 augusti 2010

To be a duchess and such

Idag gick jag på konditori.
Jag drack en lättöl och åt en mazarin. Lyssnade förstrött på kunder som skulle ha tårtor och längder och bullar. Fan vad det handlades godsaker.

Sedan såg jag en film om en stackars Engelsk hertiginna som hette Geoiorgiana of Devonshire. Det var inte någon piece of cake att vara hertiginna i England på 1700talet, det vill jag lova.
Frisyrer som tog flera timmar att pussla ihop och hundra klänningar med en hel ställning under så höfterna såg ut som flygplansvingar. (märkligt mode)
Ibland skulle hon ha en hel fågel på huvudet. Som om inte det var nog, var hon värd mindre än djuren om hon inte födde hertigen en son. Det verkar inte ha spelat någon roll om sonen hade alla hästar hemma eller hade något som helst intellekt. En snopp räckte långt. Och hon fick inte vara tillsammans med mannen hon egentligen älskade, fastän den elaka hertigen hade en älskarinna som bodde på slottet. Svåra tider.
Då gäller det att vara gjord av järn för att inte ta livet av någon eller sig själv av ren olycka.
Då liknar våra små sketna vardagsproblem och TV-serier som hästskit i ett kylskåp. Helt oanvändbart och onödigt. (TV serierna gör det lik förbannat, utan hertigar)
Tur att jag inte är hertiginna. Det hade nog inte passat mig. Jag hade varit en ren och skär olycka. Fått dödsstraff utdelat innan jag hann käka frukost.

Sen kom jag på, att i flera länder lever många kvinnor under just sådana omständigheter. Fortfarande. Idag.
Snoppar är värt, snippor inte så värt. Bara att stoppa snoppen i förstås.
Men utan kvinnor blir det ju rent logiskt inga barn. Där tror jag vissa män måste tänka till lite. Jag hörde någonstans att forskning nu kommit fram till att kvinnor snart kommer kunna producera barn utan män, och då är ju männen verkligen helt överflödiga, ut ett evolutionsmässigt perspektiv. OM det är så, vilket jag naturligtvis vet föga om, och tvivlar på, skulle framtidens kungadömen också vara helt sinnesjuka.

Alla flickor skulle få en dildo i dop-present och vid läggdags berättas sagor om något som fanns förr. Något som kallades män. Man vet inte om det är en skröna eller inte, men av allt att döma kommer det att låta så- i det nästkommande kungadömet då alla är kvinnor. Alla.
Hoppas jag är död då för jag älskar män. De flesta, nästan alla är bra.
Bra att ha till en massa saker. Och det skulle bli jävligt enformigt med bara kvinnor.
Fast vem vet, kanske skulle det bli helfestligt? Tänk vad mycket peruker som skulle cirkulera, man skulle inte hinna jobba.

Se filmen så kommer ni också bli lite bittra en stund efteråt. Även ni män av idag.

Nu skänker jag en tanke till de stackars kvinnor som lever som gömda hertiginnor i världen. Dom är miljontals. Och ett hat-sms till gud som inte styr upp det hela.

Var snälla mot varandra nu.
puss

"There is a light that never goes out"


måndag 9 augusti 2010

Oh lord, wont you buy me a colourTV?

Jag väntade på bussen hem förut. En berusad rödrosig man med jeansväst och en flaska renat i bakfickan kom fram till mig, glad i hågen där jag satt med mina resväskor och var synligt störd över att vara så oerhört kissnödig.
Han frågade om jag varit ute och rest. Ja sa jag. Jag var på bröllop.
Ja kärleken är underbar sa han. Det finaste vi har.
Jag var villig att hålla med.
Han frågade hur länge jag rest. Jag fick en stark impuls att svara att jag rest länge, för länge, Kanske sedan förra året. Men jag visste att jag skulle behöva förklara mig och det hanns inte.
Han sa att jag såg lycklig ut. Det ser ut som om du fått något du vill ha sa han.
Jag som tyckte jag mest såg kissnödig och lite miserabel ut med nackspärr och flottigt hår.
Fantastiskt hur saker kan te sig olika inifrån och utifrån.
När hans buss kom sa han att han skulle ta med sig sin cykel på bussen. Jag sa vetgirigt att det får man inte. Har ju lite erfarenhet av det med Hannah.
Men han sa att det beror på vem som kör, och så blinkade han plirigt. Sen knäppte han händerna, blundade och bad en bön. Fan vet om det inte var "fader vår". Jag sa lycka till och följde med spänning händelseförloppet. Jag tror att jag i smyg bad till gud att han skulle lyssna på den stackars arma mannen med cykeln. Folk med cyklar är bra folk.
Han pratade med chauffören och jag fick ett tummen upp emot mig. Jag tummade tillbaks. Han baxade in cykeln i ett bagageutrymme under bussen, vinkade till mig och log, gick på bussen och försvann.
Jag gillade honom. Han var en härlig typ.

Gud måste varit på bra humör idag, och för det får jag väl tacka honom. Skicka iväg nåt sms sen. Kanske.
En svag stund tänkte jag att det kanske hjälper att be till honom ibland men sen kom jag på att det gör det fan inte. Det enda han är bra till är tips på tv-serier.
Men jag köper att det kan hjälpa vissa. Den där mannen till exempel. Slumpen blev till ett guds mirakel när cykeln fick åka med. Det kan jag ge den arma mannen.

Sedan tog det inte mer än en minut innan näste jeansjackeklädda medelålders man satte sig bredvid mig och frågade om jag var från stan. Jag sa nej men att jag kände till stan ganska bra. Jag gav honom direktiv om vilken buss han skulle ta för att komma till våxnäs. Samma buss som jag.
Sedan berättade han att han bott i Karlstad länge. Men att han hade ett fruntimmer i Åmål och att hon inte ville flytta till Karlstad. Åmål är inte precis "the place to be". Exakt så sa han. Hon, fruntimret, har jobb inom vården och det är ju ett helvete med jobb i vården sa han. De avvecklar som aldrig förr. Han började prata politik och att han hade försökt styra upp sjukhusvården för några år sedan, men att politikerna inte fattade vad han menade. Politiker fattar ingenting sa han. De vet inte hur det är att arbeta i vården.
Han försvarade sitt fruntimmer till 100 procent inför en främling. Jag sa att han måste tycka om henne mycket som stannade i Åmål om han nu vantrivdes så. Då sa han att det gjorde han.
Så är det. Folk stannar i Åmål för kärleken.
Vi missade nästan bussen i vår politiska sammandrabbning och jag sa åt honom att rösta smart nu i valet, så han fick som han ville. Det kunde jag ge mig fan på att han skulle sa han.

Sen åkte jag hem och försökte ta livsavgörande beslut från min köksstol. Det har aldrig varit så lätt. Men ibland måste man ta dom. Ta dom vid hornen som det heter.
Tjohoppla.



söndag 8 augusti 2010

Be my baby, be my baby now

"Kärleken är som en banan. God som fan"

Så avslutades gårdagens bröllops vackraste tal, skrivet av brudens bror, som tyvärr inte kunde närvara på grund av en sjukdom. Jag grinade som utlovat under tal och kyssar och fan och hans faster. Konstigt egentligen, att sitta på middag bredvid en människa jag aldrig förr träffat, och gråta ihop. Han var himla trevlig han jag satt bredvid så det kändes helt ok att grina. Men ändå.
Det finns diverse hål i normsystemet, helt klart.

Innan själva vigseln, som ägde rum vid en sjö skulle vi fem flickor sätta upp ett tält i trädgärden där festen senare skulle hållas. Missödena duggade tätt i startgroparna på denna dag som senare givetvis kom att utvecklas till en mäktig stor jävla flower power, peace and Love-ceremoni.

Det började med att jag nästan krockade för att jag läste skyltarna så noga. Sen körde vi fel. En gång, två gånger, tre gånger. När vi hittade rätt hade vår tidsplan gått åt fanders och någon tältuppsättning blev det inte tal om. Parkerade snyggt i ett dike och ena fälgen fick nästan sätta livet till. I skogen och på grusvägen med fästingar, getingar och myggor som sällskap fick vi lov att svida om till finplator. Strumpbyxor och klackskor, parfym och smycken gånger 5 revs och slets, i, utanför och runtomkring bilen.
Vi slogs om backspeglarna och det blev en aning hetsig stressad stämning, men som alltid med en mycket ironisk och kärleksfull underton. Vigseln i sig var kort. Med kort menar jag kort. Gud den hädelsen höll sig långt borta och det var inte så mycket som en liten präst i närheten. Bara en Moderat som tydligen hade rätt att viga. Hon var bra trots att hon var moderat.

Sedan bar det av till torpet mitt i skogen utan varken el eller vatten där festen skulle hållas. Vi genskjöt tiden för att hinna sätta upp tältet. Det var oerhört svårt. Det var för många pinnar, för få pinnar, för korta, för långa, för konstiga. Jag gav upp och lät de övriga fyra samarbeta medan bara suckade, satte mig och såg på. Lines kjol sprack, det började regna, tältet såg ut som det fungerat som skyttegrav i 30-dagarskriget och stämningen var väl inte på topp.
Till slut lämnade vi tältet snett och vint, intog välkomstbål och trädde in i den festliga käreksfulla dimman, där vi höll oss. Vissa längre än andra. En del jättelänge.
Ironiskt nog var det bara 2 av oss 5 som till sist sov i tältet.

Bröllopsfesten var överlag en stor succé. Jag är ingen stamgäst på bröllop i allmänhet, men av de få jag besökt var detta det absolut bästa. Det var fantastiska tal, långt ifrån bajsnödiga eller stela. Det var god mat, avslappnade människor, skratt, vin, öl, whiskey, bröllopstårta och regnskurar som gick oss obemärkt förbi tack vare värmen och kärleken inifrån det giganstiska partytältet. När mörkret smög sig på tändes marchaller längs vägen. Regn i sken av marchaller är en oerhört vacker och smått magisk sak har jag märkt. De lyste upp vägen så man hittade till dass, om man nu ville gå dit av någon anledning.
Anledningar fanns. Cider, öl, vin och konstant dans i fyra timmar.
En massa kul musik. Allt från balkanbeats till konstig country, Beatles, Bruce, The shins och Frida Hyvöven.

Jag struntade i regnet klockan 03.00 och bara kastade paraplyet någonstans på gräsmattan, släckte stearinljuset som jag naivt nog trodde skulle vägleda mig till brunnen där jag ännu naivare trodde mig skulle kunna fiska upp en hink vatten i totalt mörker. Jag gav upp och släppte taget med ansiktet mot regnet och The smiths som dundrade från tältet. Vackra kulörta lyktor lyste upp bland lysande människor och jag kände mig sådär härligt euforisk. Fri, stor och liten på samma gång.

Sedan smög jag upp för en trätrappa i torpet och hittade ett vindsloft full av prylar som bildade en mindre loppmarknad. På en trasmatta sov jag med en gitarr bakom huvudet och kastruller och konstiga trädgårdstomtar vid fötterna. I gryningen gick jag ut till brunnen och drog upp en hink färskt källvatten med träpinne och jag kände mig mycket bondmora-aktig.
Utanför var festplatsen övergiven, raserad och full av rester. Rester som talade om att det varit en jävla serenad av glädje. Rester från vad som skulle kunna platsa som årets bästa fest.

Nu är det kväll. In till mitt rum hos pärona smyger sig min bror. Med en spontan present. En notbok med Håkan Hellströms låtar. och en dosa hockeypulver.
Alla borde ha en bror. En som min.

Puss och kärlek

fredag 6 augusti 2010

Och jag var sjutton, sjutton år

Mitt föräldrahem hyser i denna stund 11 personer i ålderspannet 2 till 60 år. Med medelåldern på 27. Typ. Jag har aldrig vetat riktigt hur man räknar ut median och medelvärde, men jag har alltid varit en jävel på att chansa.
Källaren bebos av ett gäng flickor. Mina vänninor från Frankrike-tiden, då vi var fem flickor som bodde i en lägenhet på 42 kvadratmeter i Paris. Vardagens största bekymmer kretsade kring huruvida veckans överblivna bakverk från diverse cafér vi arbetade på, var uppätna eller inte. Och om de inte var det, var de då ätbara?!
En tid då billigt vin, billig ost och en extremt dålig, nästintill obefintlig, känsla för hemtrevnad präglade de mögliga väggarna i vår rangliga lägenhet.
Det var en underbar tid.
En tid av bekymmerslöshet, okunskap och naivitet. Vi var 19 år och Håkan Hellström var ännu bara en avdankad emo-kille och inte den folkhjälte han senare kom att bli. Vi hade aldrig druckit vin dyrare än 50 spänn och vi hade inte en aning om att Alexandra skulle gifta sig 7 år senare. Och att vi fortfarande skulle hålla ihop.
Fantastiskt hur livet är. Som en spännande film som man själv kan vara med och regissera litegrann, och som inte tar slut föräns vi dör. Och när vi dör vill vi, som min kära vän uttryckte det, tänka tillbaka på det som "Det där livet, var allt bra skoj".

I källaren luktar det nu tonårstid. Obäddade sängar, använda kläder blandade med nytvättade i fåtöljer. Halvfulla chipspåsar, hyrfilmer i hög och nästan tomma godispåsar där bara en enda hård sur karamell blivit mjuk och lite slemmig i botten av påsen. Den där sorten man var övermodig och tog för att man tänkte att den nog skulle vara god. Att man aldrig lär sig.
På en byrå ligger en urslickad dosa "hockeypulver" som jag köpte helt i nostalgins tecken och slickade i mig tillsammans med härliga, och jobbiga, minnen från somrar då jag huserat i källaren för att mitt rum på övervåningen var för varmt.

Jag minns särskilt en frekvens.
Jag var 17 år och fick inte åka på hultsfredsfestivalen. Mina kompisar fick men inte jag.
Jag var arg och bitter över detta, då Weezer, ett band jag då var fullkomligt förälskad i, skulle spela. Jag minns hur jag lånade pappas hörlurar och låg i sängen därnere i den fuktiga svala källaren med ett glas cocacola och pluggade in hörlurar i TVn. Med kontrollen till videon lade jag mitt tillrätta och tryckte på PLAY. Först lite svartvitt brus, sedan en tre timmars lång videoinspelning från ZTVs upptagning av Weezers magiska koncert, som jag bandat.
Tårar föll till låten "Butterfly" och jag kände det som att ingen förstod mig.
Jag somnade med lurarna på och ett svartvitt brus.
Det var en tid innan youtube och facebook. En slags teknisk ficka mellan det analoga och det digitala.
Och jag var 17 år och ingen förstod. Detta är, konstigt nog, ett av mina starkaste festivalminnen.

Imorgon blir det bröllop. Det kommer bli glädjefullt framförallt. Men jag kommer säkert grina, bli sentimental och känna det som att ingen förstår, just min ensamhet.
Och det gör de ju inte heller.

kärlek till folket
/Lily

onsdag 4 augusti 2010

To you, Mrs Robinsson

Igår var det möhippa dagen lång. Champange, franska fraser och smaskiga minnen blandades till en hejdundrande konfettiblandning med inslag av salt, sött, surt, rött, förvirrat och framförallt nostalgi.
Nej det var inte min egen möhippa, så snabb är jag inte. Även om jag snabb ibland. När jag cyklar till exempel.
Möhippan var en kär väns och kvällen avslutades med fyra flickor i taxi hem till mina päron. Nattamat i köket under ständiga fnitterattacker. Det sista jag minns är att jag beundrar brorsans konstverk som han gjorde i lekis; En korv med bröd i glaserad lera, samt en skyttegrav, även den glaserad. Blank och verklighetstrogen. Och fruktansvärt orginell.
Sen vaknade pappa och jag sa fel ord hela tiden. Istället för "hej" sa jag "godnatt" och istället för "vi ska sova nu" sa jag "vi är vakna".
Jag gick in i en järnstolpe igår faktiskt. Sådär riktigt hårt som på tecknad film. Typiskt. Det behövde jag liksom inte.

Just i skrivande stund råkade jag läsa en artikel om en ål-fiskare i KIna som fick upp en ål i stjärten när han trillade ner i en ål-tunna, eller vad det kan tänkas kallas. Han hade först inte vågat sagt något till sina kollegor utan jobbat på som vanligt, men efter ett tag kändes det väl för mycket som om att han hade något jävligt stort i stjärten och som vi alla vet försämrar det arbetskonditionen avsevärt. Kinesen fick åka till sjukan och opereras i fem timmar.
Det var en hal jävel, den där ålen.
Till artikeln fanns en bild på ålen. Men under bilden uppmärksammas vi på, att det inte är ålen på bilden som kröp upp i stjärten. En klassisk "bullen". Sjukt kul, att tidningen inte ville skämma ut fel ål.

Ikväll såg vi mandomsprovet. The graduate. Dustin Hoffman har affär med neurotisk äldre kvinna med epitetet lärarinna. Klassiskt tema och alla mäns våta dröm?
Män. De verkar lite simpla ibland.
Och kvinnor likaså får jag tillägga så jag inte blir svartlistad och skjuten innan bröllopet på lördag.

gonatter

söndag 1 augusti 2010

The animal in me

Den senaste tiden har jag av någon oförklarlig anledning kommit i kontakt med bröllop hela tiden. På Tv, på film, i tidningar. Och på lördag ska jag på ett verkligt bröllop då min första jämnåriga vän gifter sig. Överallt verkar kärleken spira. Det är väl sådana tider kanske vad vet jag. Men det slår mig i ansiktet hela tiden och jag har blivit oerhört sentimental över det. Fäller tårar hit och dit och tänker på kärlek.

Lame jag vet.
Varför jag delar med mig av den informationen här vet jag inte heller. Jävligt onödigt.

Så nu för att kompensera med lite hård fakta presenterar jag en lista på alla sorts djur jag dödat:
- Fisk (aborre)
- Daggmask
- Såndär svart snigel
- Vanlig snigel
- Myror (jättemånga)
- Mus (trampat ihjäl, jävligt hårt)
- Fågel (den led, krossa den med en sten)
- Älg (med armborst)
- Hjort (pistol)
- Ko (skrämde jag ihjäl)
- Gris (tråkade jag ihjäl)
- Hare (med golfklubba)
- Höna (råkade jag dansa ihjäl)
- Get (skar jag halsen av)

Och alla djur åt jag upp. Råa. Av djurhudarna har jag sytt en bröllopsklänning med skitlångt släp.
Jag vill ju vara redo när det är dags och jag vill ju inte se ut som alla andra när jag står vid altaret.
Apropå altare har jag också huggit ut ett eget altare av ett stenblock jag baxade hem på ryggen från Egypten. Altaret har formen av en gigantisk 80-talstereo. En så kallad Bergsprängare.
Med en mora träsk-kassett i, som kommer att spela oavbrutet under ceremonin.

Jag inser nu att risken är stor att jag får gifta mig med mig själv.
Men jag lovar att festen blir kul.

Hejdå lovers