Och jag var sjutton, sjutton år

Mitt föräldrahem hyser i denna stund 11 personer i ålderspannet 2 till 60 år. Med medelåldern på 27. Typ. Jag har aldrig vetat riktigt hur man räknar ut median och medelvärde, men jag har alltid varit en jävel på att chansa.
Källaren bebos av ett gäng flickor. Mina vänninor från Frankrike-tiden, då vi var fem flickor som bodde i en lägenhet på 42 kvadratmeter i Paris. Vardagens största bekymmer kretsade kring huruvida veckans överblivna bakverk från diverse cafér vi arbetade på, var uppätna eller inte. Och om de inte var det, var de då ätbara?!
En tid då billigt vin, billig ost och en extremt dålig, nästintill obefintlig, känsla för hemtrevnad präglade de mögliga väggarna i vår rangliga lägenhet.
Det var en underbar tid.
En tid av bekymmerslöshet, okunskap och naivitet. Vi var 19 år och Håkan Hellström var ännu bara en avdankad emo-kille och inte den folkhjälte han senare kom att bli. Vi hade aldrig druckit vin dyrare än 50 spänn och vi hade inte en aning om att Alexandra skulle gifta sig 7 år senare. Och att vi fortfarande skulle hålla ihop.
Fantastiskt hur livet är. Som en spännande film som man själv kan vara med och regissera litegrann, och som inte tar slut föräns vi dör. Och när vi dör vill vi, som min kära vän uttryckte det, tänka tillbaka på det som "Det där livet, var allt bra skoj".

I källaren luktar det nu tonårstid. Obäddade sängar, använda kläder blandade med nytvättade i fåtöljer. Halvfulla chipspåsar, hyrfilmer i hög och nästan tomma godispåsar där bara en enda hård sur karamell blivit mjuk och lite slemmig i botten av påsen. Den där sorten man var övermodig och tog för att man tänkte att den nog skulle vara god. Att man aldrig lär sig.
På en byrå ligger en urslickad dosa "hockeypulver" som jag köpte helt i nostalgins tecken och slickade i mig tillsammans med härliga, och jobbiga, minnen från somrar då jag huserat i källaren för att mitt rum på övervåningen var för varmt.

Jag minns särskilt en frekvens.
Jag var 17 år och fick inte åka på hultsfredsfestivalen. Mina kompisar fick men inte jag.
Jag var arg och bitter över detta, då Weezer, ett band jag då var fullkomligt förälskad i, skulle spela. Jag minns hur jag lånade pappas hörlurar och låg i sängen därnere i den fuktiga svala källaren med ett glas cocacola och pluggade in hörlurar i TVn. Med kontrollen till videon lade jag mitt tillrätta och tryckte på PLAY. Först lite svartvitt brus, sedan en tre timmars lång videoinspelning från ZTVs upptagning av Weezers magiska koncert, som jag bandat.
Tårar föll till låten "Butterfly" och jag kände det som att ingen förstod mig.
Jag somnade med lurarna på och ett svartvitt brus.
Det var en tid innan youtube och facebook. En slags teknisk ficka mellan det analoga och det digitala.
Och jag var 17 år och ingen förstod. Detta är, konstigt nog, ett av mina starkaste festivalminnen.

Imorgon blir det bröllop. Det kommer bli glädjefullt framförallt. Men jag kommer säkert grina, bli sentimental och känna det som att ingen förstår, just min ensamhet.
Och det gör de ju inte heller.

kärlek till folket
/Lily