Oh lord, wont you buy me a colourTV?

Jag väntade på bussen hem förut. En berusad rödrosig man med jeansväst och en flaska renat i bakfickan kom fram till mig, glad i hågen där jag satt med mina resväskor och var synligt störd över att vara så oerhört kissnödig.

Han frågade om jag varit ute och rest. Ja sa jag. Jag var på bröllop.

Ja kärleken är underbar sa han. Det finaste vi har.

Jag var villig att hålla med.

Han frågade hur länge jag rest. Jag fick en stark impuls att svara att jag rest länge, för länge, Kanske sedan förra året. Men jag visste att jag skulle behöva förklara mig och det hanns inte.

Han sa att jag såg lycklig ut. Det ser ut som om du fått något du vill ha sa han.

Jag som tyckte jag mest såg kissnödig och lite miserabel ut med nackspärr och flottigt hår.

Fantastiskt hur saker kan te sig olika inifrån och utifrån.

När hans buss kom sa han att han skulle ta med sig sin cykel på bussen. Jag sa vetgirigt att det får man inte. Har ju lite erfarenhet av det med Hannah.

Men han sa att det beror på vem som kör, och så blinkade han plirigt. Sen knäppte han händerna, blundade och bad en bön. Fan vet om det inte var "fader vår". Jag sa lycka till och följde med spänning händelseförloppet. Jag tror att jag i smyg bad till gud att han skulle lyssna på den stackars arma mannen med cykeln. Folk med cyklar är bra folk.

Han pratade med chauffören och jag fick ett tummen upp emot mig. Jag tummade tillbaks. Han baxade in cykeln i ett bagageutrymme under bussen, vinkade till mig och log, gick på bussen och försvann.

Jag gillade honom. Han var en härlig typ.

Gud måste varit på bra humör idag, och för det får jag väl tacka honom. Skicka iväg nåt sms sen. Kanske.

En svag stund tänkte jag att det kanske hjälper att be till honom ibland men sen kom jag på att det gör det fan inte. Det enda han är bra till är tips på tv-serier.

Men jag köper att det kan hjälpa vissa. Den där mannen till exempel. Slumpen blev till ett guds mirakel när cykeln fick åka med. Det kan jag ge den arma mannen.

Sedan tog det inte mer än en minut innan näste jeansjackeklädda medelålders man satte sig bredvid mig och frågade om jag var från stan. Jag sa nej men att jag kände till stan ganska bra. Jag gav honom direktiv om vilken buss han skulle ta för att komma till våxnäs. Samma buss som jag.

Sedan berättade han att han bott i Karlstad länge. Men att han hade ett fruntimmer i Åmål och att hon inte ville flytta till Karlstad. Åmål är inte precis "the place to be". Exakt så sa han. Hon, fruntimret, har jobb inom vården och det är ju ett helvete med jobb i vården sa han. De avvecklar som aldrig förr. Han började prata politik och att han hade försökt styra upp sjukhusvården för några år sedan, men att politikerna inte fattade vad han menade. Politiker fattar ingenting sa han. De vet inte hur det är att arbeta i vården.

Han försvarade sitt fruntimmer till 100 procent inför en främling. Jag sa att han måste tycka om henne mycket som stannade i Åmål om han nu vantrivdes så. Då sa han att det gjorde han.

Så är det. Folk stannar i Åmål för kärleken.

Vi missade nästan bussen i vår politiska sammandrabbning och jag sa åt honom att rösta smart nu i valet, så han fick som han ville. Det kunde jag ge mig fan på att han skulle sa han.

Sen åkte jag hem och försökte ta livsavgörande beslut från min köksstol. Det har aldrig varit så lätt. Men ibland måste man ta dom. Ta dom vid hornen som det heter.

Tjohoppla.