Hannah I hate you

Jag är inneboende. Hos en förtjusande ung dam vid namn Elina, sedan ett halvår tillbaka. Kanske är detta faktum känt, kanske inte, hursomhelst är det så. Vi har ytterligare en inneboende. Hannah. Hannah är en cykel av typen fixed gear som har sitt rum i hallen under klädhängaren. På senaste tiden har hon varit extremt passiv och osat depression. Detta tillstånd uppkom strax efter att luften gick ur bakdäcket för någon månad sen. Idag bestämde vi oss för att ta tag i Hannahs mörka tillstånd. Blåsa luft i henne.

Så vi tog med oss Hannah på en promenad in till stan. I spöregn. Det är ca 4 kilometer in till stan och promenaden var blöt och skorna blev som såna svampar man tvättar bilen med. Tunga, mjuka och blöta. Men vi gav inte upp. Vi gick till varenda jävla cykelreparatör i stan. Det är sammanlagt tre stycken, men likaväl alla. Ingen av alla dessa tre hade dock tid att laga Hannahs bakdäck. Humöret började svikta bland oss och Hannahs styre kändes mer bångstyrigt än vanligt. Vi tog en Paus och åt en pizza istället. Capriciosa, med färska champinjoner.

I något slags fuktigt förvirrat tillstånd råkade Elina sedan impulsköpa en Iphone och ett par röda skor med träklack. Liten parentes.

Det enda vi inte lyckats med var att laga Hannahs bakdäck, som ju var huvuduppgiften. Men sen orkade vi inte och Elina ville hem och hångla sin nya Iphone. Så hon tog min cykel och jag skulle ta Hanna på bussen. Detta var planen. Jag köpte till och med en bussbiljett men tydligen är inte cyklar välkomna på stadsbussar. Jävla Sverige. Tacka vet jag Amsterdam och Köpenhamn.

Jag vandrade planlöst omkring med blöta fötter och Hannah bredvid mig som glodde hålögt. Jag funderade på vad jag skulle göra. Gå hela vägen hem igen kändes inte som ett alternativ.

Fick då en briljant idé. Varför inte försöka pumpa däcket och kanske cykla en bit, och gå en bit.

Med på tok för låga brallor satte jag mig vid en cykelpump på blöt asfalt och visade halva stjärten men det sket jag i för jag var så att säga lite irriterad på Hanna. Och busschauffören.

Dessvärre, var denna cykelpumpen avsedd för "normala" cyklar, och Hannas unika sort räknas inte in i denna kategori. Så det gick inte att pumpa. I all panik ringde Elina och hade dåligt samvete och i ögonvrån såg jag min buss susa förbi för andra gången och strandad satt jag blöt och jävlig med den satans cykeln. Jag gick bort till en cykelaffär och frågade om de kunde pumpa däcket. Det kunde de inte för deras specialpump var trasig.

Jag tänkte ta en livliva och ringa en vän som kanske kunde tänka sig passa Hannah några dagar så jag slapp se åbäket och kunde ta bussen hem. MEN. Min mobil ofanns.

I all hast och stress hade jag gjort en Elin och lagt ifrån mig mobilen på marken vid cykelpumpen och bara lämnat den där. I regnet på asfalten. Nej, jag vet inte hur jag kunde göra det. Jag fick väl nåt i ögat.

Den låg inte kvar på marken när jag kom tillbaks.

Jag stoppade en familj som på dialekten att döma kom från Göteborg. Förklarade mitt dilemma och och de ringde min telefon. En man svarade och sa att han var på väg hem. Du har min telefon sa jag. Ja sa han. Kan jag får den nu sa jag. Ja sa han. Jag har en gul påse i handen vi ses om tio minuter sa han. Ja sa jag. Han kom och jag fick tillbaka mobilen. Nu har det alltså gått ungefär 4 timmar och jag har inte lyckats laga Hannah, jag har blivit dyblöt, bestulen och börjar känna mig något lack så att säga. Ringer Elina och hon säger att jag ska ta en taxi hem. Jag går till stadshotellet och ringer taxi, eftersom mina batterier i telefonen var slut, dessutom. Jag låter några medelålders stockholmare på besök vakta Hannah medan jag går in När jag kommer ut vill de att jag ska visa några trix eftersom de tror att jag är en cykelnörd som har en så speciell cykel. Jag säger att jag har kramp i en vad och att jag inte är så speciell. Sen kommer Taxin och Hannah den jäveln åker in i Bagaget. 134 kronor senare kommer jag hem efter ett 5 timmars långt äventyr där inte ett jävla skit blivit utfört.

Det är då jag ser ett brev. Från min förra bostadsförmedling. En påminnelse om att jag fortfarande betalar ett cykelförråd MITT I STAN fast jag inte bott där på ett halvår. Jag dör lite inombords när Hannah trillar över min tå och en potentiell lösning svischar förbi för mitt inre som en hånfull elak mobbare.

Elina lovar att inte lämna mig ensam med Hannah igen. Inte tills det har lagt sig lite mellan oss. Vi ska definitivt inte vara nära varandra efter lite vin. Då kan det gå åt helvete för Hannah. Stommar kan komma att knäckas på mitten.

Här står Hannah och tjurar.