Iron Woman

Jag kan nu stolt placera mig i den sköna 70-tals-osande kategorin diversearbetare. Jag har på en månad jobbat på följande jobb:
- Boende för funktionshindrade barn
- Packat frukt
- Butiksbiträde i second handaffär
- Servitris
- Informatör åt en lokal organisation

Ja, detta var en mycket intressant månad. Särskilt på lönebeskedet som blev fetare än väntat, vilket innebär en vår i södra Europa någonstans.

Igår jobbade jag på en second hand affär. Där fanns hattar så fina att de inte ens var till salu. Bakom disken fanns ett skynke och där bakom stod jag och strök kläder. Min arbetskamrat är en högljudd pratglad kvinna som jag direkt kände att jag gillade. Hon hade det där stökiga värmländska i sig. När butiken var tom väste hon med sin rökröst att vi skulle ta en cigg. Vi rökte inne fast ut genom bakdörren och vi pratade om priserna på vargpäls och lungcancer.

En kund kom in i butiken och min kollega fimpade sin cigg mot tegelväggen och sprang ut för att agera butiksbiträde.
Det var en man som ville sälja rengöringsmedel. Han hade med sig en flaska med ett medel som var det bästa på marknaden sa han. Det bästa. Unikt. Han sprutade på golvet och torkade av. Det blev ett blekt streck där medlet varit. Han sprutade på skor som blev skinande vita. Han sprutade på en handduk som var full av bläck och bläcket försvann. Det var verkligen unikt. 10 liter för 500 kronor sa han. Min kollega sa 10 liter för 400 kr. Han sa ok för han ville bli av med medlet. Jag undrade varför om det nu var så bra. När mannen gått började vi spruta överallt. Det var verkligen starkt. Ingen innehållsförteckning fanns det. Den hade nog varit väldigt lång och giftig.

Sen kom en annan kund. En dam med permanentat hår och solglasögon. Min kollega viskade att det var Karlstads rikaste knös till dam. Hon har en skitfin bil, sa hon. Den rika damen med den fina bilen kom in bakom skynket och såg på mig när jag strök. Tydligen brukade hon göra så. Hon ställde frågor om strykjärnet och om min teknik. Jag agerade världsvan strykare, när det enda jag gjort med mitt strykjärn är gett det stryk så att det gick sönder.
Hon stod tyst och observerade mig och jag började känna en viss osäkerhet. Övertygad om att hon hade medalj i strykning, 50 skjortor, var jag rädd för att hon skulle såga min teknik totalt. Istället frågade hon om jag behövde jobb.

Som vi alla vet är jobb något jag sväljer som ostbågar nuförtiden.
Damen hade en man. En affärsman. Alltså de hade ingen affär, men han var affärsman och reste i hela världen och gjorde affärer. Så sa hon. Kurt har så många skjortor, och de hinns inte strykas. Vi behöver en hjälpreda. Jag är mest i Spanien och har inte tid. Skulle du vara intresserad av att stryka Kurts skjortor? Och byxor? Med pressveck givetvis. Och de ska vikas på ett särskilt sätt.
Jag kan inte inte tänka mig något roligare än att stryka Kurts skjortor för att ytterligare vidga mina erfarenheter inom strykning. Samt få en glimt av deras fina våning som enligt min kollega var något i hästväg.
Den rika damen och jag bytte nummer. Hon lämnade affären. Och kom tillbaks lika fort. Hon hade en dyr bil, men inte fan hjälpte det när ena bildörren var trasig och inte gick att stänga. Kunde jag tänka mig att åka med in till stan och hålla i bildörren? Ja, det kunde jag. Så där satt jag med den rika damen på väg till den fina våningen i en svindyr bil som hade en trasig bildörr. Plötsligt kändes det som jag var i Argentina igen. Där hände det alltid sådana märkliga saker.

Nu är jag på en buss. Till Göteborg och Balkanklubb och releasefest och spårvagnar man kan planka på och vind och smyganarkism och en paus.
Adjö.

Fill holes

Det är väldigt synd att man inte är efterklok före ibland. Jag tänkte på det litegrann för några veckor sedan. När man sitter arbetslös hemma och bäljar i sig kaffe dagarna i ända iklädd morgonrock och dekadens har man tid att tänka och fundera över sådant. Och annat med givetvis. Nu har jag både ett och tre jobb så det där med tänkande har det inte blivit mycket tid över till.
Hursomhelt tillkom en teckning på temat efterklok. Här kommer den.

'Att fylla hålen i själen lite väl bokstavligt'




Nu ska jag bli lika vit som februari månad. Oskyldig och oskuldsfull. Ses i mars!
Hej!

You´re the cheese to my macaronies

Idag jobbade jag på ett ställe där man tar hand om barn. I jobbet ingår att laga mat åt de små liven. Idag föll det på min lott att genomföra detta, som för normala människor kan verka vara en enkelt tilltag- matlagning.
Här kommer nu ett unikt recept på hur man lyckas vända upp och ner på ett kök, använda 5 kastruller, 18 skedar och fatalt misslyckas med att tillaga stuvade makaroner och köttbullar:

Börja matlagningen med stor icke befogad självsäkerhet. Tillsätt lite allmän förvirring. Var okunnig vad gäller just rätten du skall tillaga. Misslyckas med att tyda ett recept och anta den lite mer avslappnade inställningen "gå på känn".
Börja med att koka upp en sås på slumpmässiga mängder margarin och mjöl. Måtta åt helvete fel. Tillsätt mjölk. Åt helvete fel mängd. Glöm sätta på plattan. När smöret och mjölet flyter upp till ytan i en slags kräkaktig sörja, inse då att du glömt att sätta på plattan. Få dåligt självförtoende och tänk att det nog går vägen ändå. Sätt plattan på högsta och intala dig själv att du nu har full kontroll. Drista dig till att övergå till makaronerna. Fyll kastrullen med för mycket vatten och för mycket makaroner. Sätt på ett lock (mycket viktigt, annars kokar det inte över!). Börja stek köttbullarna på högsta värme. Ställ dig och lyssna på ett radioprogram och dröm om någon du tycker om. När spisen börjar låta som en krigsattack- återgå i panik. Såsen skall då ha antagit en degig form med svart botten. Makaronvattnet skall till största del flyta i osande bubblor på spishällen. Köttbullarna bör i detta stadie vara kolsvarta.
Använd sedan alla kastruller du hittar för att försöka "lappa ihop" ditt brinnande inferno till måltid. Inse att det är kört. Börja om och ät en yoghurt under tiden.
Lycka till.

Blur

Bor numera långt uppe i Karlstads minigetto- Gruvlyckan. Men inte är det så ocharmigt här inte. Ordet lycka förekommer ju i namnat på min nya stadsdel och detta faktum, tillsammans med en hel drös andra faktorer gör att oddsen för att det kommer bli en bra vår skyhöga. Planerna inför framtiden är ungefär lika suddiga som minnena från fredagsnatten, men det innebär inte att det är dåligt. Suddigt är bra. Kisar man kan man se nästan vadsomhelst.

En av alla bra saker med att bo med Elina är att hon har scanner. Så här kommer en färsk teckning, inscannad och allt. Och mer kommer.

Halka dit

Har inte återhämtat mig från den nya OS-grenen som invigdes i fredags störtlopp i vinbål, 5 liter.
Imorgon kommer jag nog att vara mitt gamla jag igen. Med lite tur slipper jag och blir något mycket roligare. Kanske en leopard. De springer fort, vore kul. Hursomhelst flyttar jag imorgon. Så alla ni som glömt något här, kom och hämta det i kvarglömt-lådan ikväll. Om någon saknar ett monopolspel, ett par schyssta jeans, en roman av Björn Ranelid, örhängen, whiskeyglas, ett kilo fryst älgkött eller något annat som kan tänkas finnas här, så kom bara kom och inkassera era ägodelar. Nu fortsätter äventyret. Tur att det är så halt ute, man har alla möjligheter att halka snett och halka dit.
Hej hopp.

last goodbye

Ute är det snöstorm för hundrade gången i år och inomhus sitter jag bland flyttlådor en fredag morgon endast iklädd lös-mustasch ätandes gamla ostbågar. Det är så jag peppar inför en riktig dunderfest. Ikväll bjuds det på vinbål och gamla okokta potatisar på haga. En sista fest innan jag lämnar denna för mig livliva till stadsdel. Varje gång något gick snett hade jag åtminstone min balkong, jag hade min säng, jag hade mitt underbara kök. Mitt varma badrumsgolv (ja jag har värmeslingor) där jag kunde ligga med gott samvete eftersom att golvets mjuka hårda yta värmde likt en omtänksam hand.
Nu ska jag alltså lämna denna bostad där så mycket har hänt. Kärleken har spirat, såväl som sorg och lite hat. Men framförallt glädje, såsom den gången min bror dök upp en sommardag med en sprillans ny gitarr till mig som försenad julklapp. Eller när det kastats saker; citroner, pizzor, ägg, vatten, toalettpapper, slängkyssar. Fina samtal har pågått i mitt kök. Insikter har dunkat mig i huvudet över en kopp te. Jag har också fått några smällar i huvudet när det varit för sent. Typ dagen efter kvällen före, då insikten BORDE kommit. Jaja. Nu är det över och igår kväll när jag låg i min säng och såg ut genom fönstret som tack vare snön på taken liknade en tavla med ett streck på mitten och likadels vitt ovan strecket som under det. Lite magiskt och abstrakt. Ungefär som de sentimentala känslor jag plötsligt fick över att jag ska flytta.
Men först; en sista fest. Ger något slags besked så snart min kropp och själ tillåter så att ni stackare som inte kan delta få ett hum om vad ni missade.
Hejpåer!!

Its oh so quiet. Scshhh, schshh!

Jag hade en plan. En jävligt bra plan dessutom. Den innebar att jag skulle träna som bara fan den här veckan. Jag har skrivit upp tider på olika träningspass i min kalender (som jag sällan kollar i, men ändå). Gick ut hårt i måndags och körde en timmes så kallad power-step. En helt galen gren som skulle platsa i det dära OS. Man ska gå upp och ner på en bräda i en timma till sämre musik än vad som spelas på blue- moon bar på lördagar. Mina ben var så slut att jag snubblade över mig själv. Men jag gav inte upp, nejdå. Jag gick på ytterligare ett pass på kvällen. Yoga.
Yoga går tydligen ut på att man ska göra extremt långsamma sävliga rörelser i takt med sin andning. Jag blev uttråkad men ansträngde mig verkligen för att förstå denna företeelse. I slutet av klassen skulle vi blunda och föreställa oss att vi fick solen att komma upp. Jag lyckades tills någon slö jävel som inte ansträngde sig som jag somnade och började snarka. Då kunde jag inte hålla mig utan började skratta.
Om jag var instruktör och mina elever somnade på mina pass skulle jag gå hem och ta livet av mig.

Hursomhelst innebar denna hårda inledning på mitt nya sunda liv med ett rejält bakslag. Bakslaget kallas träningsverk.
Nu snackar vi inte någon jävla halvdann träningsverk utan jag menar VÄRK. Konstant. Mina vader är så förstörda att jag inte ens kan gå. Det ser ut som att ett flygplan fullt av vilsa turister på väg till magaluf eller någon annan jävla charterort har åkt vilse, rätt upp i min röv.
Jag kan inte gå i trappor och definitivt inte träna. Så där rök min plan om ett sundare liv. Nu har jag fått det svart på vitt. Träning är ett påfund av djävulen.
Hoppas min rullstol kommer med en tidig leverans imorgon annars svälter jag väl ihjäl här i min halvtomma ekande lägenhet. Ensam och med vader stora som utrotningshotade träd på Borneo. Blir bra löpsedlar av tragedin. My 15 minutes of fame.

Nu tittar jag på konståkning. SVT sviker mig konstant nuförtiden. Det här OS brädar alla andra vettiga program som PLUS och anslagstavlan. Vad fan ska jag ta mig till?
Konståkning verkar svårt. Paret har klätt ut sig till clowner och har tårar ritade på kinderna men egentligen är de jätteglada för dom gjorde massa snurrar och lyft och ramlade inte en enda gång. Dom har all anledning att vara glada.
Kommentatorerna är eld och lågor och säger upphetsat att de ser bra ut. Det ser mycket bra ut för de gråtande clownerna på isen. Roligt för dom. Vänta bara tills imorgon när träningsverken kommer smygande som en jävla brevbomb på posten.
Apropå posten ska jag dit nu och skicka ett paket.
Ett paket med bomber till Gud som pissar mig i ansiktet med träningsverk och arbetslöshet.

Hejdå adjö.

Moralens förfall

Det är mittemellan vinter och vår i i detta gudförgätna kyliga land. Detta innebär en jävla massa saker som är mindre bra. Priset på semlor har gått upp, det finns få färska jordgubbar i butiken, det blir grus på golvet i lägenheten, man riskerar få en istapp i skallen och man går för nära en husvägg, det är 4 månade kvar till "sommar i P1" drar igång, gamla tanter och gubbar är långsammare än vanligt med risk för att halka på sina rullatorer och sinkar resten av befolkningen till förbannelse. Ja, exemplen är många.

Men det absolut värsta med den här årstiden, är Melodifestiveln.
Detta plastigt upprepande jippo där extensions, lösnaglar, lösbröst, lösögonfransar och löst folk "uppträder" med låtar av samma kvalité som gammal gåslever. Det vill säga, ruttet, rangligt och slemmigt.
Det är något över denna tävling som tydligen många svenskar gillar. Just därför är alltid min längtan ifrån detta land som starkast när den pågår. Som om det inte räckte med en kväll av parodi på artisteriet så bestämdes för några år sedan, att man skulle ha 1000 deltävlingar och sända hela skiten på SVT. (För detta kan jag aldrig förlåta SVT, aldrig). Det kallas familjeunderhållning. Jag undrar bara sen när det blev familjärt att lära vår kommande generation att kvinnor som vill bli artister bara kan komma någonvart i livet om de klär av sig halvnakna, har långt hår, stora bröst, påklistrat leende och sjunger låtar som handlar om platoniska ting som att parta hela natten och annan signifikant smörja som Ingela pling jävla forsman har skrivit under någon skön tripp år ut och år in.
Obetydligheten har aldrig varit större i mig, som när jag genomled detta program igår för att se om det blivit bättre. Det är sorgligt att se, att man i TV ger utrymme för avdankade 40-åriga rappare som uppträder med en så dålig låt att inte ens en döv gatumusikant hade velat ta sig an numret, när det finns så många förmågor som FAKTISKT har något att komma med. Något genuint och äkta.

Folk jublar och älskar "artisterna". Ju plastigare, desto bättre. Alla ser ut som dockor av plast och jag blir uppriktigt sagt ledsen. Vart tog det sunda förnuftet vägen? vart tog lugnet och idealen vägen? Konsten?
Var finns konsten i att ställa sig i en kort kort klänning och framföra en låt du inte själv skrivit, röra dig i en koreografi du inte gjort, bära kläder du inte valt, sjunga halvkasst eftersom du egentligen inte kan sjunga men benen är snygga, mer ben. Mer bröst. Sämre röst, mera bröst.

Jag ledsnar. Jag skäms för att Sveriges rädsla att uppfattas fel utifrån gör att allt måste fejkas. Det finns ingenting genuint med Sveriges största underhållningsprogram. Vad säger det oss?

Den enda ljusglimten i gårdagens en och en halv timmas ofrivilliga självmordsförsök var när en grupp utvecklingsstörda framträdde med låten "Sverige" av Kent. Klarheten i deras röster, äktheten och engagemanget gick inte att ta miste på, det fanns där.
Motsägelsfullt nog, sjöng de en låt om Sverige och att alla är välkomna hit. Men den gick inte att rösta på. När utvecklingsstörda ställer upp i tävlingen, DÅ kan vi snacka variation. Snälla, släng in någonting avvikande, vad som helst!

Nej hörrni, rädslan för att sticka ut i den här landet har nått sin kulmen. Humorn är totalt död, moralen förfaller och idealen är borta.
Ja det var väl en upplyftande liten upptäckt såhär strax efter midnatt en söndag i Februari?
Nu ska jag slå sönder min TV och flytta ut i skogen och leva på kottar och rovdjur.
Adjö.

Dagens teckning:
"Psykologen har ordet"

Alla smärtans dag

Gud gillade inte teckningen jag publicerade igår. Han klarade inte av att se en objektiv bild av sig själv, som alla andra människor är det jobbigt även för gud att konfronteras med sina brister. Föra att ändå visa på sin gudomliga kraft tog gud tillbaka sitt erbjudande till mig som jobbet som jazztrummis på "Les Oiseuax". Istället nedgraderade han mig till fruktbud i Karlstad. Men jag är rätt nöjd med det också. Det var så länge sen jag spelade trummor, och dessutom kan jag bara kompet till "Lithium" med Nirvana och den är sällan spelad på franska jazzbarer. Så nu ska jag bli fruktbud. I mitt huvud kommer jag att ha en sån där banan-bil som Bert´s drömtjej´s mamma har i "Bert-den siste oskulden". Hoppas på det.
Min bror älskar ju frukt och i synnerhet bananer så han kommer nog bli glad om jag har tillgång till färsk frukt och kan hämta honom i en bananbil. För att inte tala om hur populär jag skulle bli på parkeringsplatsen. Ingen skulle våga ge mig böter.

Snart är det alla sjärtans smärtans dag. Ni vet den dagen då alla äckliga par håller på och parar sig och framkallar en stämning om att deras förhållande är gulligt, passionerat och helt perfekt fastän de bråkade dagen innan om vilket kakel de ska lägga i badrummet samt vilka sorts frukostflingor som verkligen ska vara standard.
De går på bio och ser en dålig film om kärlek som slutar lyckligt och har ett platt budskap och de köper geléhjärtan till varandra fastän de inte tycker om det.
Jag fuckade åt en hylla som min Ica-handlare satt upp speciellt för denna kommersiellt påhittade dag fullproppad med heteronormativitet och plast. Tyvärr tror jag att en liten unge uppfattade det som fuck-you fingret var till honom men det skiter jag i. Även små liv kan behöva lära sig lite om livet. Man fuckar ibland. Så är det bara. Förmodligen hade han snattat en burk gröna ärtor och fick dåligt samvete och satte tillbaks den så egentligen gjorde jag ungjäveln en tjänst.

Själv ska jag gå på bio på söndag med några andra singeltjejer så kan ni andra äckla er hur mycket ni vill.
Förhoppningsvis en film med mycket blod och skjutscener och så lite kärlek som möjligt.

Dagens teckning:
"På bio"

Les Oiseaux

Som vi alla vet är det hårt att vara arbetslös. Man blir pank och håglös och lite ledsen eftersom man inte behövs någonstans. Ingen står och stampar med skruvmejslar i handen och stora frågetecken över huvudet och undrar var FAN jag är. NÄR ska jag kommer och skruva upp den där dörren som hela Sveriges framtid hänger på. (En småborgerlig valaffisch).
Så eftersom att ingen behöver mig tog jag saken i egna händer. Jaq ringde Gud, fastän vi bestämt att enbart ha analog kontakt. Tror inte analogi är så säkert ändå. Brevduvan jag skickade iväg förra veckan men mina svar på guds 10 frågor hade bara kommit till Grums sen hittat nån jävla ståtlig örn som lockat med sina stora vassa välpolerade klor. Ett två tre så var duvan och brevet förmiddagsfika för örnen. Så jag litar inte på det där. Ringde och bad gud dra i några kontakter. Han blev ju väldigt nervös och till sig att jag ringde. Började yra om middag i veckan och något årgångsvin och gåslever. Ger man honom lillfingret ska han in och peta med sina stora labbar överallt. Tydligt gjorde jag klart för honom att jag bara dricker billigt vin och inte gillar gåslever. Han lovade att dra i några kontakter. Säkert kommer han gå för långt nu och börja snärja Napoleon och starta något slags krig eller ge Bergman lite mer dödsångest för att jag som är så strålande aldrig fick någon roll i hans filmer.

Men för en gångs skull har Gud gjort gott ifrån sig. Han har fixat ett jobb åt mig. Som trummis i ett jazzband som uppträder på den lilla pittoreska baren "Les Oiseaux" I Paris. Det är bara ett vikariat men vi ska ha gig tre dagar i veckan och resten av tiden får jag servera musiker och andra kulturelitistiska fransmän på densamma bar. Gud sa att det är lätt. De flesta dricker bara portvin. och lönen? Ja den är bra. Så bra att jag kommer kunna resa jorden runt efter att trummat jazz på fåglarna i tre månander. Och det ingår obegränsat med ostar och vin i arbetet. Det dras inte av på lönen. Ja ibland har man tur hörrni. Tur som fan att jag är så bra på trummor. Och på att snärja gud. Och på att lura mig själv. Det är bra att vara dum ibland. Eller jämt egentligen. Trallaallaallaallaalla.

Här kommer den utlovade teckningen om latmasken däruppe. Mycket nöje!

Tårta

Ibland kan man finna sig själv sittandes i sitt kök en tisdagseftermiddag med otvättat hår, en tallrik fil framför sig där flingorna luckrats upp som pappersbitar, ätandes en bit prinsesstårta som egentligen är för gammal och inse att man har ett viktigt beslut att fatta. Man äter gammal prinsesstårta med marsipan och allt och inser att man måste välja väg. Sitta i ett vägskäl och tjura, även om man har tårta, gör ingen glad. Förbi far möjligheter medan man väntar på något bättre än det som passerar. Såna människor förblir hungriga. Verkar ju jobbigt att alltid vara hungrig. Man får bestämma sig. In or out. Har en bit tårta kvar som jag ska ta nu och äta på lääääääääääääänge. Eventuellt för alltid. Om inte grädden härsknar. Vore ju typiskt en tårta.

krig

Igår var besiktningsmannen Stig här för att granska varje hörn och skråma och dela ut straffavgifter för eventuell åverkan. Eftersom jag är en så skötsam flicka fanns det inte något att klaga på. Inte ens Citronen jag lastade i väggen har satt några märken. Det var pizzarester på badrumsväggarna efter ett matkrig och svunna tider Det såg Stig den jäveln. Lovade att ta reda på kvarlevorna av det där kriget och de som blev sårade och lämnade.
Sen ville han att jag skulle måla om köket. Där tyckte jag nog att Stig gick lite långt. Jag framhärdade detta men DET gillade han inte. Han vill inte bli satt på plats av en flicksnärta inte. Så det blir till att måla om köket. Han sa aldrig vilken färg vilket innebär att det kommer att bli alldeles fruktansvärt bra som ni kanske förstår. Hade tänkt mig svart. Med lite skönt anarkistklotter i rött. Överallt kanske i taket också, det sa han inget om. Kommer bli fett.
Sen är det bara en liten utflyttningsfest som är på sin plats och sen Vips! Flyttar jag in till en flicka så fager. Nej jag har inte blivit lesbisk, bara lite ensam och fattig. Dock vet jag att Elina och jag skulle passa extremt bra ihop. Hon är helt fantastisk. Men fantastisk räcker inte för mig, det måste kännas i hjärtat och magen.
Så efter nästa veckas lobotomering kommer jag nog att resonera annorlunda ska ni se.
Då blir det sannolikt tvångsgifte med någon desperat kuban som vill stanna i landet. Någon måste ju ställa upp.

Jag skulle skriva ut ett CV idag eftersom jag är i ett desperat behov av jobb. Jag har jobbat och studerat i 12 år men mitt personliga brev blev på sju rader. Sju rader ljug dessutom. Jag ska nog utveckla det lite. Dra en och annan sanning kanske om det nu ska vara nödvändigt.

Ja det är inte lätt.

hur gammal är jag?

Det blev ingen indie-pop-club i fredags. Det var fullt. Fullt av 18-åringar med stjärnor i ansiktet som just upptäckt att Shoreline är en Broder Daniel-låt från början, samt att "Shout out Louds" inte är en maträtt. De halkade på isfläckar när de skulle ut och röka marlboro mints och tävla i vem som köpt flest kläder på second hand. Dom var jag för 7 år sedan. Eller förra veckan. Det beror på hur man ser på saken.
Det var en besvikelse hursomhelst och vi gick till ett annat ställe fullt av folk i vår egen ålder och med självbevarelsedrift. Så tråkigt.
Fast Fredrik sa att han sett ett par ha sex på toaletten på samma ställe en vecka innan så hopp om avvikelser finns ju.
I övrigt har denna helg ägnats åt att ligga i soffan med täcke och brieost och plöja sex and the city. Vi tog en liten paus i går kväll för en trevlig middag som avslutades med bröllopstårta. Varför inte? Måste man gifta sig för att få äta brölloppstårta, får man ju aldrig nåt. Den var god och jag har halva kvar. Perfekt söndagsmiddag.

Apropå ingenting; är det inte lite för mycket kyssande på Tv? Är det inte lite osmakligt?

Max fish bar

Igår höll jag i en penna som var värd över 3000 kronor. Det var första gången jag hållit i en så dyr penna. Den hade äkta guld på den lilla kalligrafispetsen och den var grön och ganska tung. Som dyra saker brukar vara. Gubben i affären brann helt uppenbart för pennor. Jag skulle tro att han älskar pennor ungefär som jag älskar musik. Han var lite skäggig och såg aningen mysig ut. En riktig mysgubbe som sitter i skinnfåtölj om kvällarna och dricker whiskey vid en öppen spis och skriver med sina 3000-kronors pennor. Kanske gör han bara soduku med pennorna, kanske är han en okänd fantastiskt poet. Hursomhelst sa jag att den gröna pennan var för dyr för mig och gubben rekomenderade mig att köpa en för 29.50 kr. Så det gjorde jag och den är bra att rita och skriva med.

Idag kommer Marlene hit. Marlene är underbar och lite knäpp. Vi har gjort mycket roligt ihop. En gång trodde hon att hon träffat mannen i sitt liv kl 04.00 på "Max fish bar" på Ludlow street i New York. Jag hade också hittat min dröm-man i en skejtare från Hollywood som hette Philip om jag inte minns fel. Men Philip var tydligen inte så tänd på en svenska med faiblesse för Skejtare från Hollywood så jag fick åka hem ensam i natten när Marlene umgicks vidare med mannen i hennes liv som förövrigt hette Jamie. I taxin hem var jag bitter och arg och full och beklagade mig för taxichauffören. Han sa att han han hade tre jobb och massa barn att försörja så han han var lite trött. Han orkade inte lyssna på mitt gnäll. Jag kände mig liten och dum och sen hittade jag inte hem. Men chauffören ordnade det på något vis för jag vaknade hemma åtminstone. Föresten var inte Jamie mannen i Marlenes liv. Han hade andra planer visade det sig. Fast det gjorde inget för Hon fick åtminstone äta pizza med honom och prova hans hatt.

Nu har vi slutat tramsa och leta efter männen i våra liv och ägnar oss åt vettigare saker. Som ikväll, ska vi på indie-pop-klubb i KARLSTAD. Kan ju bli hur pajigt som helst. Eller inte eftersom att jag och Marlene ska dit. Kom dit vet ja! Vi kan dansa!!

Puss!

Snygg-Lars

Den här teckningen baseras på en sann incident. Men det är inte tjejen på bilden som var med om detta drama. Förstås.

"Lars- Close but no cigar"






Ibland får man nöja sig med det näst bästa.
Godnatt.
Och använd Kondom.

Jag älskar Kjell Bergqvist

Fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke, av ingen mindre av Gud. Han har krupit till korset. (Var bara tvungen att dra den referensen) Hursomhelst, i sitt brev har han plitat ner ett antal frågor till mig, förmodligen i något underliggande syfte som han tror att jag inte ska fatta eftersom att han har storhetsvansinne och inbillar sig vara smartare än alla andra när det i själva verket är tvärtom.
Guds frågor till mig är skandalösa och utan något som helst sammanhang:

1. Varför sover du på ena sidan sängen när du sover ensam fastän du kan bre ut sig i hela sängen?
2. Varför skriver du inte så mycket om mig på din blogg längre?
3. Varför har du slutat skriva dagbok?
4. Varför rånar du inte bank om du nu så gärna vill dra?
5. Vill du åka till Västkusten med mig i sommar? Vi kan givetvis ha separata rum!
6. Varför skickar du inte in något du skrivit till en tidning om du nu så gärna vill syssla med att skriva?
7. Varför ritar du aldrig mig?
8. Vilken är din favoriträtt?
9. Om du var en kändis, vem skulle du vara?
10. Hur vill du dö?

Min favoritfråga är nummer fem som han bara slängt in sådär godtyckligt mitt i. Som om att jag inte skulle reagera. Jag gillar den triviala fråga nummer åtta också, som han besvärat sig med att formulera i sitt lilla huvud och plitat ner.
Jag har svarat givetvis:

1. Därför att den andra delen av sängen är så kall.
2. Därför att du fortfarande inte hälsat till Heath Ledger att han är skitsnygg.
3. Därför att jag är lat och inte orkar skriva för hand med fjäderpenna och bläck.
4. För att jag inte har något automatvapen.
5. Nej jag vill inte åka till västkusten med dig i sommar. Jag ska åka på finlandskryssning med satan.
6. Därför att jag inte har tid.
7. Bra fråga. Ska definitivt bättra mig!
8. Små barn med gratinerad ost och sparris.
9. Al Pacino
10. Som en man

Skickade iväg mina svar med en brev-duva här i morse. Blir rolig läsning till kvällskonjaken för gud. Jag ska definitivt rita en teckning om Gud. Det ska jag. Lovar publicering inom kort.

Apropå gud. Igår såg jag den skandalösa och brutalt fruktansvärda filmen "Tre solar", som är det absolut största misstaget svensk filmindustri producerat. En och en halv timmes misshandlande av den svenska skådespelareliten med en vedervärdig dialog och handling. Filmen utspelar sig i 1200-talets Sverige, och digerdöden härjar. Lena Endre spelar en kvinna lämnad ensam i någon jävla medeltidsby och med Sven-Bertil Taube som svärfar kan man förstå att hon hellre ägnar sin tid åt att rida över fälten i heeeeela filmen. Hon ska rida ner till vattnet för att välkomna sin man som varit borta i fyra år och slagits med kineser borta i orienten. På vägen åker hon förbi Kjell Bergqvists hus och hans familj har dött i pesten så han är i färd med att hänga sig när Lena Endre kommer ridande med sitt fagra hår. Kjell gör en snara och deklarerar att gud egentligen är satan och bara har lurat hela befolkningen (detta var filmens höjdpunkt) sen hänger han sig i trädet men grenen går av. Och Jag satt och grät av skratt när Kjell med grå peruk satt och svor och skrek på sitt Kjellska vis. Efter det misslyckade självmordsföröket tar Kjell sällskap med Lena på små jävla gotlandsruss till hästar och rider vidare. Rider och Rider och Rider. De hittar en flicka som har tungan skuren mitt itu av en galen präst varpå Kjell inför detta faktum uttalar den typiska medeletidsfrasen "Oh Fy Fan"! När Lena frågar var flickans mamma är tar flickan upp en burk med en spindel i och Kjell suckar högt. Förståeligt eftersom ingen JÄVEL har en spindel som morsa. Sen kommenterar Kjell spindelmamman några gånger och han gör det från hjärtat för han tycker uppriktigt att det är en jävligt kass idé med spindeln, det märks. Vidare kommer sällskapet fram till huset där Lena Endres man ligger och vilar efter resan från orienten- tror man. Inne i nån liten hydda finner vi Mikael Persbrandt iklädd en grå peruk av absolut bottenkvalité som liksom sitter på sniskan. Persbrandt har inte alls saknat sin fru som hon saknat honom. Han har istället blivit en junkie och är totalpåtänd av någon orientalisk röka som för övrigt verkar jävligt bra. Så Lena Endre blir galen då hon hade hoppats på att få ligga lite med Persbrandt men han bara vill röka braj. Hon tar med sig Kejll och flickan utan tunga och rider hem igen. På vägen stannar dom i en kyrka där Rikard Wolff står och målar teckningar fast han är Jude. Här någonstans kommer Kjell med det otroligt Kjellska förslaget att han och Lena ska gifta sig istället nu när Persbrandt blivit junkie. Hon ska tänka på saken men det gillar inte Kjell för han vill ligga med Lena där och då. Så han går ut och friar till Maria Bonnevie istället på samma vis, då hennes man också blivit dum i huvudet. Sedan rider de hemåt och på vägen hittar dom Rolf Lassgård med flätor i håret, som sitter i en bur och skriker att han är en barberare som även har bisysslan återlåtning. Flickan med tungan har fått pesten och Lena Endre släpper ut Lassgård ut buren så han kan åderlåta kraken så hon blir pigg och kry igen. Tyvärr slinter Lassgård med kniven och styckar hela flickebarnet i småbitar och då skjuter Lena Endre honom med pil och båge. Sen dyker Persbrandt upp igen från ingenstans och har väl kommit ur sin psykos och sätter på Lena Endre på marken. Hans grå peruk ser ut att trilla av hela tiden. Sen rider de hem till medeltidsbyn och Sven-Beril Taube. Innan dom kommer innanför ringmuren känner sig Lena lite krasslig och har kanske fått pesten eller en vanlig förkylning, det framgår inte. Eventuellt skulle hon till apoteket och köpa näspray. Hursomhelst slutar den så.


Rolf


Kjell

Kjell Bergqvist är min idol. Han gjorde denna plågsamma film till en jävla komedi. Och Rolf Lassgård också. Den enda som fattades var Peter Haber spelandes Sunes pappa Rudolf. Hade varit kronan på verket. Kan förstå att ingen av skådisarna någonsin vill kännas vid att de medverkade i denna film. Förmodligen var alla påtända konstant.
Vill ni ha en kul förfestfilm kan jag rekomendera Tre Solar. Den är sjukt rolig.


Hejpåer

Kärlek är svindyrt

Idag pratade jag men en gammal vän. En gång i tiden var jag mycket förälskad i honom och av någon anledning kom vi under vårt samtal in på kärlek. Han sa att kärlek är svindyrt. Det var bra sagt. Det kostar pengar, energi, engagemang, uppoffringar, besvikelse, omtentor och sömn. Men framför allt detta kostar det tid. Kärlek tar upp all tid alltid. Tid som man skulle kunna lägga på så jävla mycket roligare saker. Mina klockor går fel varenda en så det där med tid är lite hursomhelst i mitt liv. Jag gillar inte att anpassa mig efter tiden på klockan, och inte den andra tiden heller. Jag kanske var rik en gång på alla dessa egenskaper. Hade gott om pengar, tid, engagemang, vilja och energi. Eller nej gott om pengar har jag aldrig haft men däremot en vilja som kunnat ta mig vart som helst. Men jag har tömt varenda föråd och nu börjar det bli påvert. Fattigt, rentav barskrapat. Insikten slog mig i huvudet som en skön käftsmäll. Föresten tror jag att pop-musik har fördärvat min arma själ mer än den gjort gott. Jag kan inte leva utan den. Musiken förstår och förklarar men samtidigt förstör den. Så dagens insikter är:
Fan för Pop-musik.
Fan för Kärlek
Fan för att jag kom på det.
För övrigt ska jag skriva en hel jävla avhandling på temat "kärlek är svindyrt" för att belysa detta problemområde som alla drabbas av men som ingen gör något åt. Ja det ska jag.

Hade tänkt publicera en fin serie här men eftersom att jag är ett tekniskt jävla geni så går det inte. Så det får bli en annan gång.

God jävla natt

Sooner or later

Jag håller på att inventera mitt liv. Jag ska snart bli sambo och då måste jag flytta ut och när jag flyttar ut måste jag gå igenom allt jag äger och det är så satans ansträngande att konfronteras med alla dumma saker jag sparat på under de senaste 3 åren. Det är allt från kvitton till stulna ljustakar. Allt med ett jävla värde. Varför är mitt minne så stört? Varför minns jag händelser som sitter i en biobiljett, i ett fasttorkat äggskal under min badrumsmatta och en post-it lapp från 2007, men inte vad jag ska göra imorgon, eller att jag ska ställa om klockan till vintertid?

Jag ska fråga Sverker, om det ska vara på detta viset. Han brukar vara ihärdig med att få svar på sina frågor. Jag gillar Sverker. Han är en riktig kärnkarl.

Teckning; "Är du så svår som du ser ut"?



Good bye.

Boys boys boys

Nu har jag lösningen på allt. Läste en artikel som bekräftade det jag länge känt på mig. Jag behöver Sol. Det stod nämligen att astmatiker (sådana som jag) behöver mycket D-vitamin för att förebygga att deras astma förvärras. D-vitamin finns som vi alla vet i solljus. Alltså väntar jag bara på att min läkare ska ringa och berätta att jag får en betald resa någon varm jävla stans. (gärna någonstans långt borta på andra sidan jorden. Det där Australien verkar fint. Så mycket exotiska djur.)

Idag gick jag och tränade i brist på annat och för att Carro tvingade mig. Fan vad folk måste ha lite och göra. Gymmet var helt överfullt av svettiga morsor, deffade grabbar, vältränade storbystade tjejer med blond hästsvans som läser ELLE med största allvar och egentligen har skitsnygga kroppar men som ändå går till gymmet sminkade och parfymerade för att.. ja vad fan då för? Stanna hemma. Hurtighet är ute!!
Jag tillhör ingen av ovannämnda grupper. Eventuellt de deffade männen då.
Jag med min broiler hjärna som kan brotta ner vem som helst utan fysisk kontakt, mot de deffade solbrända männen med stora muskler och liten hjärna. Jag kan åka slalom runt fotknölarna på dom medan jag knäcker alla deras coolhetskoder och är så jävla irriterande. Det är en fight jag kommer vinna för jag är bra på att irritera.
För övrigt är jag sämst på att träna. Jag blir uttråkad på tre minuter. Står bara och gäspar på den där springbanan och känner mig främmande. Som om jag bara är på besök bland de vuxna. Maskinerna är så stora att jag får klättra upp på dom med hjälp av en lina som jag måste svinga, sen klättra upp och halka ner i gammalt svett från gubben som hade maskinen innan.
Ja, som ni förstår är det lite av ett projekt att träna för min del. Därför, och enbart därför har jag försummat det under ett års tid.

Apropå det andra könet inspirerades jag till en teckning när min vän Marcus berättade om en utekväll med grabbarna för ett tag sen. Så här går det till när det är "Guys Night out".





gonatten

Mitt så kallade liv börjar om

Idag börjar mitt nya liv.
Denna utnötta fras brukar innebära en positiv ny sundare inställning till livet i vanlig folkmun. Men när jag säger det är det fanimej inte med glädje i rösten utan med ett litet uns av bitterhet. Mitt nya liv innebär att jag inte har någon lektion att passa, jag har inget jobb att gå till, jag har inga pengar, jag har snart ingen lägenhet och det är fortfarande vinter ute.

MEN, nu är inte jag trots allt inte av den negativa sorten. Jag är mer av "det löser sig"-typen. Därför deppar jag måttligt. Om man ska se positivt på min nya nyttolösa tillvaro ser jag mycket som i längden kan vara positivt. Jag får tid över till att skriva och rita. Det kostar ingenting. Jag kan spela gitarr och bli bra på det. Jag kan träna och bli fit som fan. Få fastaste stjärten i stan och sen lagom till dess dra härifrån. Känns värdigt.
Jag har gott om tid att planera vad jag ska göra sen, när den lilla detaljen med jobb är uppstyrd. Jag kan tänka mig vadsomhelst förutom att klä av mig för främmande män.
Lite kräsen måste man få vara.

Även om mycket är lite upp och ner ibland så har jag tilltro till att gud-jäveln styr upp det här åt mig. Jag har faktiskt betalat för mig på bussen åtminstone hälften av gångerna den senaste månaden. Det borde innebära ett visst mått av karma-tillskott.

Framtidsönskelista:
- Ett jobb där jag kan jobba 100 % och bli rik som fan på två månader
- I slutet av Mars dra till Barcelona med Carro
- Hitta en fresh sliten men charmig lägenhet i någon trevlig gränd med ett bageri under och en snäll tant till granne som bjuder på spansk husmanskost, röker pipa och berättar om sin tid på sjön
- Ett jobb i Barcelona där man får vara ute mycket.
- Skriva färdigt på mitt roman-projekt
- Resa vidare från Barcelona till någon annan härlig plats.
- Komma på vad som är meningen med allt.
- Gifta mig.

Ja ja. Det gick lite fort där i slutet. Men vad fan. Livet är kort och vill man gifta sig kan man inte stå och tveka men ena foten i ingenmansland och andra i tvåsamhetens förlorade uppoffrande land, utan då jävlar får man bestämma sig. Tror jag. Jag har rätt lite erfarenhet av äktenskap. Som man kan förstå. Min kropp går av i skrevet när jag står och väger med fötterna i dom där olika länderna.

Dagens teckning kom till i ett ytterst bittert tillstånd för ett tag sen.



Hejdå på er.