teater

på bussen hem från jobbet
satt jag försjunken i en bok
om teater
kan man säga

blev påmind om verkligheten
när bussen stod stilla lite längre
än vad bussar brukar stå stilla.

lade då märke till att busschauffören spelade
tysk techno
högt.
högre än busschaufförer brukar spela
när de spelar radiosvkal.
de brukar inte spela tysk techno.
det var högt
tyskt.

samtidigt lade jag märke till varför vi stod stilla.
det stod en polisbil
framför bussen och blinkade med blåljusen
i takt till busschaufförens techno
och jag fann det underligt.
är de ett lag?
tänkte jag.

färgad av min bok
tyckte jag plötsligt att det hela kändes
som teater.
tyska technon
blåljusen
takten

och runt omkring började resenärer skruva på sig
och titta på varandra i en sorts gemensam bryddhet.
utbytte blickar.
skapade gemenskap och undrade också
om det var teater.
kanske.

när jag gått av bussen och gick hemåt
gick jag förbi en dam som stod i en refug
och pratade högt
med sig själv
hon sa:
det är fan förjävla dåligt
mapparna ska vara inne på fredag
hör du det
inte en dag efter fredag
fan.
FAN!

är det teater
tänkte jag.

när jag kom till min dörr hade mitt namn trillat av
min dörr.
mitt namn var borta och låg ingenstans.
som om jag inte bodde här längre.
som teater.

kanske världen vill att jag går mer på teater
börjar spela teater
skriva teater
brännande manus som inte slutar lyckligt.
bra teater är ångest.
en process.
inte en lättsam en.

nu spelar jag munspel
i min säng
och bryter tystnaden här
där jag bor
men som inget vet
för mitt namn är borta på dörren.
är det teater?