The more you ignore me, the closer i get

Åh jag är så oerhört lack! Jag skulle söka ett jobb tänkte jag, i en kommun jag inte vill lämna ut, men det är en kommun med storhetsvansinne. Och de envisas med att ha något slags egenkomponerat formulär jag måste fylla i, och som verkligen är totalt efterblivet. Ingenting hänger ihop bland frågorna och jag fattar inte VARFÖR de ska göra det så svårt för mig! Ibland känns mitt liv som något slags hemligt "fångarna på fortet" där jag måste klara av en massa celler, och hitta nycklar för att komma vidare till hon lejonkvinnan i slutet som ska ge mig alla guldmynten. Cykla uppochner och sådant som jag ju gör till och från men inte riktigt kan motivera. Det måste ju bero på att jag är med i något slags spektakel utan att jag fattar det själv. Usch.

På frågan om vad jag har för IT-kunskaper kan jag fylla i följande: Nybörjare, mer än grundkunskaper, erfaren. VA? Jag är väl förihelvete en som sitter på BARA grundkunskaper, men inte mer. Nybörjare kan jag inte påstå att jag är för det vore en lögn. Erfaren är jag då rakt i inte. Nu har jag fyllt i att jag har "mer än grundkunskaper", vilket ju är en total lögn för jag kan knappt manövrera något annat än word och internetikonen. Och spotify. Åh det är så svettigt och svårt ibland med livet och alla dessa frågor som ställs till en. Man ska veta och vara så mycket på pappret. Alltid detta papper att sammanställa en människa på.

Igår träffade jag och Lina Francesco, Italinaren med citybiken, av en slump för andra gången, på Kings head. Han var där ensam och berättade att han hade kommit dit för att betala för ett fönster han råkat paja med sin stjärt tre veckor tidigare. Han hade gått rakt in i det och det hade blivit ett stort hål efter hans stjärt. Liksom, vad är oddsen? Han hade dessutom gått in och erkänt, och nu betalat för det. Och han bara skrattade åt det hela. Så han hade gått fram i baren och sagt något i stil med "jag ska betala för fönstret därborta och en öl, tack". 4.500 kronor, och ölen fick han gratis. Det var den dyraste ölen som någonsin serverats på kings head, kanske någonsin, och både jag och Lina fick smaka, och fan den var god alltså. Jag skrattade mycket igår och Lina och jag insåg, att hennes ståndpunkt som hon delade med sig av min första dag i Göteborg, att på Andra långgatan cirkulerar bara killar som är lama och sluga som rävar och bara vill ligga med en kunde dementeras eftersom jag träffat både en och två som inte alls kan kategoriseras in i den kategorin.

Sedan fick jag kortslutning och lovade komma på hennes föreläsning kl 9 i morse som handlade om finansieringen av sjukvården. Bara för att jag så himla gärna vill ha något att gå upp till på mornarna. Jag kunde sitta där bland andra studenter och känna mig intresserad och upptagen. Men i morse när klockan ringde insåg jag att det snarare skulle upplevas som desperat och märkligt att valsa in bland massa sjuksyrror och låtsas vara något. Så jag stannade hemma och tänkte på en massa saker istället och nu sitter jag är och förbannar denna satans kommun som jag nu inte ens vill jobba i, eftersom att de är så jävla omständiga med sitt formulär. Och Morrissey bara sjunger på om kärlek och ett ljus som aldrig släcks och jag funderar på att gå och köpa mig ett munspel.

Så är det.