She came in through the bathroom window.

Det är något visst med musik på Vinyl. Detta slog mig sent igår kväll efter några glas rött och tre timmars serie om ett romantiserat Göteborg på 60-talet då alla som var nåt rökte inne och älskade Dylan och Stones. Jag har aldrig riktigt dragits in i den lustfyllda lockande onda spiralen av att lägga alla pengar på CD-skivor. Dels för att musik är lätttillgängligt och allmänt lättvindligt nuförtiden, men säkerligen också för att jag inte äger en Vinylspelare. En grammofon. Igår var jag hos en vän som äger en vinylspelare, men också en gammal plastback full med plattor.
Inga dåliga sådana heller. Beatles, Velvet underground och Nico, The Doors, Bowie, och till och med en gammal Imperiet-platta. Thåström var sjukt het på insidan av fodralet med små bröstvårtor och inbillad spinkig sex appeal.

Ljudet av plastfodralen som floppar sådär härligt när man bläddrar i backen och väljer ut sina favoriter. Känslan av att ta ut den svarta stenkakan ur fodralet, doften som sipprar ut; gammal, älskad, hedrad, och proceduren när man lägger skivan på grammofonen, lyfter pickupen och släpper ner. De första raspande varven innan själva spåret kommer. Och sedan låt efter låt med härligt raspande ljud i bakgrunden. Att utföra allt detta varje gång man ska lyssna på en skiva innebär att det komplicerar avsevärt att hålla på som jag gör och byter låt hela jävla tiden. Lyssna på ett intro här, en refräng där. Men med Vinyl, så är det helt enkelt lättare att lyssna på hela skivjäveln. Om inte annat för att få vända på den till sida 2. (jag älskar att vända!)

Jag inbillar mig att det var annorlunda att ha idoler förr. Om man gillade musik, ja, då gjorde man det verkligen. Pappa har berättat om hur hela veckan fokuserades kring väntan på att nya plattor skulle komma in till den lokala skivaffären. Man sommarjobbade, cyklade en mil och brände vad som på 60-talet var hutlösa summor för en 16-årig feriearbetare, på skivor. Sedan fick man cykla hem hela vägen med skivan på pakehållaren, och SEN. Fick man genomgå proceduren med plasten, fodralet, pickupen, raspet, BANG. Klart som fan man älskade alla sina skivor. Det där med att kunna ta på dem är viktigt för känslan. Helheten. Tyckte att Abbey Road var mycket bättre igår än vad jag någonsin tyckt innan. Om det var vinet eller raspet eller bara nåt jävla hittepå vet jag inte men skitsamma. Jag ska köpa en Grammofon i år.
Jag äger en enda vinylskiva; Bob Dylan´s greatest volym 2. Det skulle vara värt att ha en grammofon och bara lyssna på den skivan om och om igen, för den är sjukt bra.

Det där med att det är viktigt att kunna ta på något för att känna att det är på riktigt.. Det gäller inte bara vinylskivor, utan det gäller andra saker också insåg jag igår. Var en ovanligt hög frekvens på insiktsfullhet igår, ja ja jag vet. Men nu blir det inga förens nästa år så man får sola sig i glansen av sin egen klarhet. Passa på.

På vägen till jobbet idag såg jag ett hus som smällts upp på tre veckor. Helt jävla otroligt. Först finns ingenting. Sen plötsligt står det ett färdigt hus där. Och nästa gång är det väl fan och hans moster som flyttat in. Det är som med män. Först finns dom där. Sen finns dom inte. Och sen finns dom. Och så håller det på i evigheters evighet tills vi dör och inser att allt i ens liv bara var icensatt.
Hurra.
Puss.

Dagens teckning.

"Det känns inte äkta, liksom"