The fire within

En explosion skulle rädda så många människor från total känslomässig apati.

Ett världsligt sammanbrott skulle reda till uppbrott.
Vi skulle ta den där vägen vi annars aldrig vågar ta, och vi skulle springa och inte gå försiktigt.
När världen gungar och skakar och våra saker förstörs kommer vi att förstå att de aldrig var viktiga på riktigt. Det var inget vi behövde, bara något vi ville ha. Materiella ting, är ingenting, när världen står i brand och glödande lava och uppbrytande stenblock är runtomkring oss och präglar våra annars så grå monotona synfält. Det enda som betyder någonting då, är dem vi älskar, dem vi saknar och det vi fortfarande drömmer om natt och dag om att få göra. Framtiden känns aldrig så lockande och ljus som under total panik. Människor kramas och tröstar varandra, vare sig de är bakanta eller ej. Vi säger "jag älskar dig" till dem vi älskar, och vi känner att vi älskar, mer än vad vi gör under en hel livstid. Vi lovar oss själva och andra att bli bättre människor och vi gör detta på randen till vår egen förintelse. När vi förstår att det vi tog för givet inte längre finns öppnar sig nya möjligheter och vi lovar att göra det bästa av varje dag för resten av våra liv. Vi känner oss aldrig så starka som när vi står mellan undergång och liv. Fortsatt liv, ett nytt liv med andra möjligheter. Det finns inget vi inte klarar, vi kan lyfta någon som är dubbelt så tung, vi kan vara utan mat i flera dagar, vi kan springa flera mil, för att få leva, få drömma, få älska och bli älskade. I krig, misär och explosioner, då brinner vi, då glöder vi. Det är då vi lever, när vi nästan ska dö.