Jag gick på en höstpromenad och upptäckte ljuden i lövkronorna när de möter vinden. Samma ljud fast i en högre frekvens känner jag i vassen längs älven. Sedan kom Fredrik på, att de ljuden snart kommer att upphöra. De kommer snart inte att finnas alls. När löven faller blir det bara grenar och inget skönt svisshhhhsshhshhsh. Ljudbilden blir annorlunda. Det är märkligt. Kanske gillar jag årstider ändå.
Idag har varit en konstig jag, och jag kommer att minnas den. Jag kommer att tänka tillbaka på den som en gränsdragning mellan sensommar och höst, och jag kommer se den som en milstople. Som en cementkloss mellan då och nu. Jag började dagen med att gå till frisören och fick mitt hår tvättat. Jag älskar när någon annan tvättar mitt hår, det är nästan det skönaste jag vet. Jag önskar att alla mina dagar kunde börja så. Klockan fyra bjöd min granne på risotto och mousserande vin, vilket inte händer andra onsdagar. Det händer aldrig annars. Sedan gick jag på min höstpromenad och satte mig under ett träd och såg solen gå ner, fastän det var kallt. Jag tror jag tänkte på andra höstar och försökte jämföra dem. Jag minns ju att förra hösten var betydligt mörkare än den här. Men det går inte att jämföra hur andra höstar känts för känslor går inte att mäta. Om det gick skulle jag vilja ha en sådan mätare.
Men det som kommer få mig att minnas speciellt denhär promenaden var att jag fann en blomma växa. Mitt bland alla fallna löv. Envis jävel som vägrar ge sig. Sådana gillar jag. Givetvis plockade jag den och satte den i en vas. Förlåt naturen men jag var tvungen. Det var menat.
Förvisso kan hösten vara vacker med det som skrämmer mig är vad den står för. En kommande, i värsta fall lång, kall och snöig vinter.
SvaraRaderaVad gäller blomman så är jag övertygad om att den kämpat och trotsat hösten som varit, bara för att stå i full blom just när du går förbi. Allt detta kämpande för din skull.
En stor och värmande höstkram till dig