Will you talk if i listen?

Jag är livrädd. Någon har brutit sig in i min lägenhet, det luktar bränt kött från köket och en tortyrkammare står och väntar på mig i källaren. Om jag blundar kommer dom och tar mig. Så här kommer det hålla på tills jag har bestämt mig för vad jag vill göra med mitt liv. Beslut. Jag hatar dom. Sist jag var tvungen att fatta ett livsavgörande beslut satt jag i en öken i Bolivia och grinade på ett internetcafe med uppkoppling lika seg som bibeln. Jag hade panik och visste inte hur jag skulle komma ur det, så jag bara slumpade lite val till olika universitet och vips, hamnade jag i Karlstad. Tre år senare sitter jag här i höstmörkret och känner mig förbannat ensam, har lån på över 200.000kr, ändå är jag alltid fattig, jag är äldre, smartare och därav starkare men också svagare, lite mer hårdhudad och cynisk, och jag har en hel utbildning som jag inte ens vet om jag vill använda mig av just nu. Jag är tillbaka på ruta ett och har alla möjligheter i världen men jag vet inte hur jag ska välja.

Jag kanske borde dra tillbaka till Bolivia och bli mattvävare, sälja kokain, eller bara tigga.
Jag vill bara åka tåg och dricka rödvin och skriva en bok. Vilken fond söker man pengar ur för att få bidrag till sådant?

Jag borde börja träna. Sluta älta. Börja äta mat till kvällsmat och sluta äta ostbågar. Jag borde vara med dig. Jag borde få en fet smäll. Eller åtminstone ett mildare hot så jag kan bestämma något. Jag borde tvätta, jag borde sluta gå ut, jag borde sticka klart min tröja, jag borde gå och lägga mig i tid, jag borde köpa en mindre säng. Jag borde inte känna mig så ensam som jag gör nu, jag borde städa, jag borde veta hur man lagar lasagne utan recept, jag borde inte köpa nya kläder, jag borde sälja allt jag har, jag borde ringa någon, jag borde nog inte skriva det här.