I chose the road less travelled- now where the hell am i?

Jag har nu varit vaken i 29 timmar, ätit två gånger under den tiden, druckit champagne och med ett låtsat intresse lyssnat till en dryg jävel på bussen som sa att London är ett kallt rövhål. Nej jag försöker inte sätta rekord i dekadens och självmedömkan, inte medvetet åtminstone. Men uppsats är klar, inlämnad och nu återstår tomheten. I skolan mellan Champagnen och en proggig låt som vår lärare av någon anledning gärna ville spela upp (inte mig emot, jag gillar progg och det var en fin låt) fick vi motta brev som vi skrivit till oss själva första dagen på Universitet. Alltså för 3 ½ år sen. Med skräckblandad förtjusning sprättade jag upp kuvertert med farhågor om att det kunde stå i princip vad som helst däri. Kanske ett recept på inlagd sylta, en lista på länder jag besökt, eller ett avklippt finger. Man vet aldrig med mig.
Mitt brev började såhär:

Daterat 28 Augusti 2006.
"Hej elin.
Trots att du gick vilse i morse och trodde du kommit fel när du till slut hittade rätt (pga. den märklig blandningen på folk) så kändes det rätt bra sen".

Jag tackar mig själv för den fina meningen. Det bästa är att den alltid gäller, eftersom man går vilse ofta, tror man kommit rätt men sen försvinner dom där förbannade orienteringskontrollerna på vägen och man står mitt i skogen och fryser. och får börja om.

Känns tryggt att ordet vilse förekommer i första meningen. Känns typiskt mig. Och mindre vilse har jag inte blivit. Men det är inte så dumt att gå vilse ska jag tala om. Den finns en viss frihet för vilsna nomader som jag, eftersom jag inte vet vart jag ska och inte heller har någon tid att passa eller någon att göra besviken kan jag ta det lite lugnt. Vila i någon skogsglänta och prata med grodyngel, besöka näcken och kanske övernatta. En natt eller två. Bygga vindskygg och rida på älgar. Ja, det gäller att ha lite roligt när man är vilse. Plötsligt hittar man tillbaka till vägen och då hinner man inte sätta sig ner på stenar och prata med djur eller ligga naken i en tjärn. Så det är bäst att passa på.

Nu passar jag på att dyka ner i en förföriskt mörk tjärn som kan innehålla vilka minnen som helst. Spännande och dumt som fan. Som livet är mest.

hejpåer