Härskna är vi allihopa

Jag ligger i sängen och törs inte gå upp.

Dels är badrumsgolvet fullt av krossat glas sedan i förrgår som jag inte orkat sopa upp än.

Dels för jag är hungrig och i kylskåpet fanns sist jag kollade följande artiklar:

Äppelmos

Sylt av något rött slag

Förpackning öppnad och förmodligen härsken grädde (härsken förresten, bra ord)

Kalles kaviar

Ett halvt paket smör

En tom ostkupa

En påsköl

Ett paket ägg utgångsdatum sista Juni.

Jag skulle kunna göra mig en macka. Med smör, osynlig ost, kaviar och kanske någon syltklick av rött slag. Men för det krävs bröd och det finns inte.

Jag skulle kunna koka gröt och äta äpplemos till.

Ja. Det är faktiskt ett alternativ. Inte för att låta dekadent eller på något vis fejka någon slags misär, men gröt är mitt enda alternativ.

Jo för alla mataffärer i Värmland har sprängts åt helvete av någon anorexi-liga. Det såg jag på tv.

På tv i en dröm.

Alltså är det sant.

Gröt alltså. Jag tror jag hellre ligger kvar här mot mjukt täcke och äter lite av det som finns kvar av min självdisciplin. Gott först men dålig eftersmak.

Fast det finns ju tandborste.

/Lily

Mcgyver light

sms till Elina idag kl 10:56

"Oj jag är skyldig dig ett lås. Råkade fastna med ett gem i låret när jag skulle kolla om det gick att göra en Mcgyver. Flåt"

Nyfikenheten driver oss framåt är min teori. Och kan medföra enorma bakslag men det är en annan sak. Idag blev jag så inihelvete nyfiken på om jag skulle kunna genomföra en äkta Mcgyver-operation på ett billigt cykellås och öppna det med en hårnål.

Det kunde jag inte.

Det började med att jag med stort självförtroende provade alla nycklar som fanns inom räckhåll, övertygad om att åtminstone en av dom skulle passa lite. Tillräckligt.

Men det var noll utdelning på nyckelförsöket. Och som vanligt när jag behöver rätt nyckel till rätt dörr eller lås men den nyckeln fattas så ger jag inte upp ändå.

Jag bryter sönder för att få komma in.

Sagt och gjort jag började med en hårnål, gick över till ett gem. Hämtade verktygslådan och en kopp kaffe och gjorde mig riktigt hemmastadd med Hannah över låret.

När jag var som mest självsäker fastnade gemjäveln i låset (inte låret, T9-halkning). Och jag insåg att hur jag än gjorde var låset på väg in i dödsriket. Med tång och skruvmejsel lyckades jag ta sönder hela låskorven och fick mig en god insikt i hur lås ser ut på insidan. Mycket spännande.

Efter 40 svettiga minuter gick alltså låset upp. Mission accomplished, fast ändå inte. Det ingick inte i planen att döda låset, bara lura det.

Nu har jag köpt ett nytt lås mot en flaska vin eftersom jag är världens bästa förhandlerska.

Slutet gott allting gott.

Hejpåer

Vill du ha sex med mig?

Häromnatten drömde jag att jag hade lagat punkteringen på min cykel. Men bara när jag rullat några meter såg jag att det var ett jättestort hål i ytterslangen igen, och jag visste att om jag kör på något vasst nu så går det åt helvete, då spricker däcket igen.

Jag körde försiktigt men svettades och var livrädd att det skulle spricka igen.

Det känns som den drömmen skulle kunna representera något i mitt liv som bara är provisoriskt lagat. Som kommer spricka snart. Eller så är det mitt komplex för att inte kunna laga en punktering ordentligt på egen hand. Vad fan vet jag.

Idag kom min mor på besök. Och min far. Bara det var roligt och fantastiskt. Men som från ingenstans dök min bror upp och överaskade med sin ljuva existens. Jag blev så glad. Min syster hade varit pricken över I:et. Men halv familj är bättre än ingen.

Min ömma fader som numera går under smeknamnet "faran" genomgick en mycket storslagen beskrivning av Maltas historia och alla slag som genomförts i detta åtråvärda spännande land. Med hjälp av diverse attiraljer såsom kaffekoppar, servetter och knivar byggde han upp hela Europa på bordet och berättade storslagna krigshistoriska moment som värsta Herman Lindqvist. Pappa kan nog egentligen inte mer om historia än pappor generellt, men han har den där pappipa auktoriteten som gör att hans ord ändå blir sanningar. Fastän jag vet att hälften är påhittat, för sån är pappa. Han är väldigt rolig. Sen var vi på knastret, Karlstads skivmecka och shoppade LP skivor. Pappa hittade en Beatles raritet från -62 och jag fann en Simon and Garfunkel.

Jag har idag skurat badrummet iförd svarta sidenhandskar och hatt med flor. Tog en bild men den blev för suddig. Jag har varit så jävla duktig idag. Ändå är jag fattig, lite arbetslös och mitt hjärta skälver. Ska det vara så?

Jag saknar Sverker.

Tur att jag har en sambo som bakar chokladkaka när allt annat är ett litet helvete med små ljusglimtar. Ljusa nog att man inte vill blunda för dem.

Nu spelar hon en högst tveksam låt med Niklas Strömstedt från köket som går så här "vill du ha sex med mig?"

Dags att kolla om hon lever därute.

Solong

Puss

Äfven hemmavid är jag en stilfull qvinna

Vad bizarrt det är att titta på en 25 år gammal film och tycka att en man är attraktiv, rentav het, fastän han egentligen är 50+ idag och det är så man känner honom.

Jag känner mig nästan lite pervers när jag ligger här på soffan och smaskar i mig lite pizzarester från gårdagens maraton i soffliggande och kollar på gamla filmer om andra världskriget på SVT. Jag älskar SVT om dagarna. Svartvita journalfilmer med titlar som "Rosens taggar", "Andersson och holken" och "Någonstans i Sverige". Det är jag och mormor som kollar på Matinéfilm. Speciellt bra var en som hette fyrvaktaren som var från 1936. Mycket passionerad kärlekshistoria. En man till havs, en på land, en kvinna med kluvet hjärta och smutsiga fingrar, en som dör i slutet, ja klassiskt upplägg. Gillade framförallt att kvinnan hade flor på hatten, även när hon gick omkring hemma och bara broderade ett stycke eller dammade av pianot. Tänk om jag skulle börja med hatt och flor och korsett. Hemma. I all enkelhet sådär.

Byta ut det här:

Mot det här:

Nu till exempel, visar SVT klassikern "Barnen från frostmofjället". En film jag har traumatiska minnen till från min barndom. Jag vet inte varför, men jag tror det var något med att de frös och var hemlösa och blev spridda för vinden, fastän de var syskon. Hjärtslitande för små barn att se på. Men även barn måste få vara med om hjärtslitande saker. Annars blir de sådana som måste gå till psykologen så fort ett fem i två ragg inte lever upp till förväntningarna. Det håller ju inte med en hel mänsklighet som gå under för minsta besvikelse. Då kan vi lika gärna delta i ett krig och ta död på allihop. På så sätt förhindrar vi att självmordstalen går upp dessutom. Fantastiskt. Vi blir det heroiska Sverige istället för världens mest deprimerade land.

Jag borde bli diktator. Åtminstone politiker, eller något annat maktgalet.

Nu ska jag boka tvätt-tid- Måste tvätta min Chaneldräkt med tillhörande hatt. Jag har nämligen ett piano att damma av i eftermiddag.

Puss.

kiss me

Om dagen börjar med att jag försover mig brukar den vanligtvis fortsätta i samma riktning-käpprätt åt helvete. Idag är inget undantag.

Hade en viss känsla igår kväll att risken för försovning var överhängande. Det kan lätt hända efter 14 timmars arbetspass att jag inte hör alarmet på morgonen. Dags att skaffa något mer drastiskt som kan få upp mig. Kanske en elefant. Fast vart skulle den bo undrar jag. I hallen bor en cykel, i köket har vi en kycklingfarm och på balkongen en stor blåval. I garderoben bor en prins och i badrummet bygger vi ett slott.. Huset är fullt förfan. Jag kommer försova mig så länge jag lever-ve och fasa!

Hursomhelst hade dagen sin första ljuspunkt redan runt tolv. Efter att ha tagit Hannah in till stan i, vad som först verkade som sidvind, men sedan visade sig vara regelrätt jävla motvind samt fått några vassa kalla stänk rätt i ansiktet kom jag fram till jobbet. Kocken hade gjort en helt fruktansvärt god frukost till mig. Vad hade jag gjort för att förtjäna det, undrar ni. Inte fan vet jag men den var dagens höjdpunkt.

Sedan gick det en timma under vilken jag kissade fem gånger och insåg att jag fått blåsgitarr eller vad det heter. Och eftersom det är så svårt, för att inte säga omöjligt, att kissa och jobba samtidigt fick jag lov att åka hem.

Regnet hade tilltagit. Och nu snackar vi inte något jävla gbg-regn eller lite lätt behagligt sommarregn, utan vi talar om gud som som praktisk taget pissade på mig.

(Förutom att bilden ser ut att vara tagen från brottsregistret, mappen; galna kvinnliga nyckfulla kissnödiga desperata satar, är jag också väldigt blöt. Om det inte framkommer.)

Kom hem blötare än jag varit sedan jag badade i vänern förra sommaren. Med Hannah på ryggen, kissnödig, genomblöt och jävlig släpade jag mig upp för trapporna. Fick klippa av mig brallorna med häcksaxen för de satt som klister på benen. In på toa för att kissa, då jag till min fasa ser, att toapappret är slut.

Denna dag kan inte bli värre tänkte jag och letade fram min regnrock som jag inte använt sedan jag var i Polen för 3 år sedan.

Lommade iväg till handlaren där allt är ungefär 10 gånger dyrare än på ICA.

När jag kom fram till chipshyllan blev jag orolig på riktigt.

Jag var inte sugen på NÅGOT. Inte ostbågar, inte chips, inte popcorn.

Detta är högst ovanligt och jag kan bara minnas att det hänt en gång tidigare. Det var då landstinget totalt knullade mig så jag fick svininfluensan av vaccinet. DÅ var jag ju praktiskt taget dödssjuk.

Och nu samma symptom.

Köpte ändå en påse. Och en cola. Och toapapper.

Nu ligger jag i soffan och har laddat upp med tre ångestfyllda filmer.

På hallbyrån ligger chipspåsen ovanpå brevet från Intrum Justitia. Jag väntar på att jag ska bli sugen. Inte på brevet, på chipsen.

För att slippa lämna sängen i onödan och riskera fler haverier har jag en potta vid soffan. Och bredvid en liten apa i sammetskavaj som tömmer den med jämna mellanrum.

Nu håller vi tummarna för att jag inte drunkar i självmedömkan här.

Hejdå

Smällar man får ducka för

Ja den där personalfesten gick i alla andra tecken än lojt och fartlöst. Helvetiskt Sjövilt är ett bra ord. Det simmades över kanalen och fan vet vad.

Hade sett fram emot ett glas gratis bubbel när vi skulle entra krogen men när timmen för krogbesök var slagen var dessvärre jag det också. En lite för generös chef + 12 törstiga töser resulterade i att jag provade ungefär alla drinkar som finns i hela världen. När sedan 40 shots i färgglada kulörer liksom vandrade in på bordet av sig självt hörde jag den där refrängen i huvudet. Började tänka på den och tog skorna, som var alldeles för höga, i handen och gick ut först av alla. När jag skulle låsa upp sparven och trampa hem märkte jag hur svårt det var. Hur tung min kropp kändes och att det där med balans nog var något som skulle kräva mer av mig än jag behärskade ge. Så istället för att riskera en styrfylla tog jag taxi. I taxin spelades U2 och jag bad chauffören höja. Tror vi sjöng i stämmor och jag tror jag drixade honom bra.

Nu ligger jag i sängen efter ett 13 timmars arbetspass och mina fötter värker. Jag ligger och förbarmar mig över all låtsasmusik som produceras och blir aningen ledsen i ögat åt massornas totalt lågvattenmärkta favoriter.

Exempel på låtsasmusik:

Marcoolio

Anna Book

95 % av alla "artister" som deltar i melodifestivalen

Dansband

Erik Saade

Dom där tre jävlarna från Idol, EMD

Ja och så vidare. Jag blir så matt.

Nu skiter jag i det här. Om 8 timmar börjar jag jobba igen.

Är det lagligt undrar ni?

Nej, kanske inte. Men så har ni heller inte ett brev från Intrum Justitia på hallbyrån som sprider mystiska doftspår i lägenheten. Förnimmelser av ångest.

Kanske blir det bättre om jag öppnar det.

Kanske gömmer jag det under en hög med tidningar och låtsas som det aldrig funnits.

Att jobba häcken av sig är oavsett en bra början.

Smällar man får ta när man slappt runt i Europa för alla penningar.

Jag hatar smällar man får ta.

Ducka är bättre.

Godnatt.

Hannah I love you

Jag och Hannah är i fas igen. Igår tog hon mig genom hela Karlstad utan ett ljud och i medvind flög jag fram som en tecknad figur med fartränder som dröjer sig kvar. Ni vet.

Så var det.

Idag ska jag definitivt inte ta med Hannah. Jag ska på vuxenäventyr så Hannah får vara hos sin rättmätiga ägare och jag grabbar tag i min gamla sparven från 1930-talet.

(Jag talar fortfarande om cyklar, ja.)

Jag ska nämligen på personalfest i afton och sådana har en tendens att bli långdragna, roliga och blöta. Och då är det inte ultimat att avrunda kvällen med att cykla fixie och förmodligen tycka att man är skitsnabb och snygg och drunkna i älven. Eller i obefogat självförtroende.

Så jag tar gamla sparven. 30 kilo pålitlig stor rostig sak som har hållit i ur och skur och aldrig svikit mig.

Jag hoppas jag kommer dansa ikväll. Jag hoppas det kommer spelas bra musik. Jag hoppas att den hemliga aktiviteten på dagen innefattar något med fart. Jag skulle behöva det.

Jag hoppas jag kommer hämnas på min bror med ett minst lika klassiskt mobilsvar med höga affektionsvärden och filosofiska dilemman.

Jag hoppas att jag kommer leva imorgon. Återkommer. Förmodligen.

Puss

klassisk monolog

I fredags natt runt sisådär 01.30 hade jag ett nytt meddelande på mitt mobilsvar. Det visade sig vara fyra minuter långt och spritandedräkten letade sig nästan genom antenner och kablar ut i min lur. Jag skrattade mig blå i ansiktet av ämnesvalen och saknaden av tonfall i rösten, som lätt kan uppstå efter 30 öl. Allt som sägs, sägs i samma ton. En evig lång fylleton utan konsonanter.

Ja det var min lillebror, som inledde meddelandet med att upplysa mig om att han stod och pissade i uppförsbacke. Bara inledningen vittnade om en kommande klassisk monolog. Sedan ett vänta. Sedan prassel. Sedan ett filosofiskt spörsmål angående hans nacke. Han anser att han nacke ser snyggare ut från vänster sida än från höger och jag kan verkligen se honom framför mig, stå och pissa på någon laduvägg speglandes i en gammal spräckt fönsterruta när nackämnet dyker upp. Sedan kommer den oundvikliga frågan som måste ställas rakt ut. Han förväntar sig givetvis att jag sitter inne med svaret, som alltid annars.

Hur många öl har jag druckit?

Talande tystnad

Harkel.

Sedan en två minuters lång nostalgisk sluddrig kärleksförklaring till mig, sin syster, som tydligen är som den gnista som gör hans liv lite varmare. Men gnistan börjar falna och måste tändas på, för han tycker livet blir roligare med värme. Så för att göra de bästa av situationen står han nu och gör en redig jävla åkarbrasa så det står härliga till.

Under skrattsalvor åt sin egen humor, säkerligen, tappar han mobilen och samtalet bryts.

Det här gjorde min helg.

Tack brorsan. Du ÄR bäst, ingen protest.

Nu ska jag och Hannah återförenas. Idag ska hon lagas. Igen.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Eventuellt blir hon kaffeved.

Hejpåer!

Det går en vind över vindens ängar

kl 05.15 i morse kissade jag på en tom fotbollsplan i mjukt morgonljus som fick mig att känna mig och len och varm. Efter att ha kissat fick jag en oemotståndlig impuls att lägga mig mitt på planen. På den vita pricken i mitten.

Så jag gjorde det.

Grönt gräs klätt i dagg tog emot mig. Jag låg med armar och ben utåt och såg solen resa sig över miljonprojekt i horisonten. Jag blev blöt men det rörde mig inte.

Sen vaknade jag till och insåg att det nog var ett smart drag att gå ur min mjuka bubbla och cykla hem till mjuk säng för att undvika polistransport.

Jag hade förmodligen blivit tagen för galning om någon funnit mig där.

För så är världen. Flickor som ligger mitt på fotbollsplaner klockan 05 en lördagsmorgon kan väl aldrig ha gjort det just för den underbara känslans skull?

Så, är jag galen för att jag älskar gryningar? Är jag?

Efter att ha jobbat till 02.30 och sedan avrundat med ett glas vin med trevliga människor och kommit ut i en gryende färsk oskuldsfull sommardag, är det inte så konstigt att man blir jävligt nostalgisk och något sentimental. Att cykla hemåt när solen redan gått upp ger mig en känsla av övertag. Som att jag lurat världen. Snyltat på den absolut godaste biten. Lurat natten och bara fått det bästa. Skuggan är framför mig. Jag förstår Håkan när jag sjunger om att sprida ut bensin över solnedgången. Så glöder den fortfarande i gryningen. Solen reflekteras i glashus och förflyttar sig som jag cyklar. Mina ben är bruna och snabba.

Och jag har en hemlighet.

Till något helt annat. Emma min kompis säger att alla män hon träffar som är socialt anpassade, trevliga, artiga och förmögna att kunna föra intellektuella diskussioner och intressanta samtal är undantag. Jag tyckte det var hårt sagt.

Insåg sedan när jag tänkte på det att det finns en möjlighet att jag håller med.

Sen satte jag på TVn och där visas en hel timmas program när Paris Hilton ska hitta en ny bästis. En som inte är för slampig men heller inte för tråkig. Men som skulle dö för henne.

Och jag insåg att Emmas teori stämmer minst lika väl in på kvinnor som på män.

Människor som är undantag. Det är alltså dem vi vill vara.

Kanske borde vi uppleva fler gryningar. Jag tror det vore bra för mänskligheten.

Horses

På en parkbänk under stänkade sol mitt i sommaren sitter en man och gråter.

Jag kommer cyklande och ser honom skaka okontrollerat, och jag slås av min första tanke att det inte passar sig mot solen och himlen och den sprakande sommaren sprängfylld av förväntan.

Inte besvikelse.

Han är solbränd och har mycket muskulösa armar som inte verkar göra någon som helst nytta nu. Han har moderiktiga kläder. Allt stämmer till det yttre. Han har huvudet mot bröstet och de brunbrända armarna omkring huvudet. Det är en förtvivlans bubbla precis där han sitter. Bara några meter bort spelar folk strandtennis i bikini, äter vattenmelon och löser korsord.

Ingen går fram.

Jag stannar vid honom och står stilla. Andas knappt.

Försiktigt frågar jag om det går bra. Så säger jag.

Går det bra?

Han tittar upp med gröna flytande ögon. Pausar en mikrosekund. Sårbarheten sticker mig i bröstet och påminner om en blick jag sett förut. Inte helt olik denna.

Han skakar först på huvudet. Sedan nickar han och jag förstår att han uppskattar omtanken men att han inte vill att jag ska stå där. Jag lägger en hand på hans axel och säger ingenting.

Sen åker jag.

Det är trist när människor är ledsna. Vare sig man känner dem eller inte.

Förövrigt har jag på senaste tiden övervägt att skaffa en häst. Såg en annons någonstans som fick mig att leka med tanken. Vore det inte roligt, att skaffa häst medan folk köper mopeder och bilar? Känns rätt i tiden, miljövänligt och lite sagolikt. Ta hästen till jobbet. Hästjobb.

Känns som en jävligt bra raggningsreplik.

"Ja vi kan gå hem till mig, har hästen härutanför".

Och jag ska inte vara nån lame hästtjej som tillbringar tid i stallet och kan alla begrepp och termer, utan jag kör barbacka utan hjälm och parkerar hästen på fälten här utanför Villa Villerkulla på gruvlyckan. Håller i manen och susar fram.

Han ska heta Björn-ture-sven.

Hejdå. Trösta varandra om ni är ledsna.

Hannah I hate you

Jag är inneboende. Hos en förtjusande ung dam vid namn Elina, sedan ett halvår tillbaka. Kanske är detta faktum känt, kanske inte, hursomhelst är det så. Vi har ytterligare en inneboende. Hannah. Hannah är en cykel av typen fixed gear som har sitt rum i hallen under klädhängaren. På senaste tiden har hon varit extremt passiv och osat depression. Detta tillstånd uppkom strax efter att luften gick ur bakdäcket för någon månad sen. Idag bestämde vi oss för att ta tag i Hannahs mörka tillstånd. Blåsa luft i henne.

Så vi tog med oss Hannah på en promenad in till stan. I spöregn. Det är ca 4 kilometer in till stan och promenaden var blöt och skorna blev som såna svampar man tvättar bilen med. Tunga, mjuka och blöta. Men vi gav inte upp. Vi gick till varenda jävla cykelreparatör i stan. Det är sammanlagt tre stycken, men likaväl alla. Ingen av alla dessa tre hade dock tid att laga Hannahs bakdäck. Humöret började svikta bland oss och Hannahs styre kändes mer bångstyrigt än vanligt. Vi tog en Paus och åt en pizza istället. Capriciosa, med färska champinjoner.

I något slags fuktigt förvirrat tillstånd råkade Elina sedan impulsköpa en Iphone och ett par röda skor med träklack. Liten parentes.

Det enda vi inte lyckats med var att laga Hannahs bakdäck, som ju var huvuduppgiften. Men sen orkade vi inte och Elina ville hem och hångla sin nya Iphone. Så hon tog min cykel och jag skulle ta Hanna på bussen. Detta var planen. Jag köpte till och med en bussbiljett men tydligen är inte cyklar välkomna på stadsbussar. Jävla Sverige. Tacka vet jag Amsterdam och Köpenhamn.

Jag vandrade planlöst omkring med blöta fötter och Hannah bredvid mig som glodde hålögt. Jag funderade på vad jag skulle göra. Gå hela vägen hem igen kändes inte som ett alternativ.

Fick då en briljant idé. Varför inte försöka pumpa däcket och kanske cykla en bit, och gå en bit.

Med på tok för låga brallor satte jag mig vid en cykelpump på blöt asfalt och visade halva stjärten men det sket jag i för jag var så att säga lite irriterad på Hanna. Och busschauffören.

Dessvärre, var denna cykelpumpen avsedd för "normala" cyklar, och Hannas unika sort räknas inte in i denna kategori. Så det gick inte att pumpa. I all panik ringde Elina och hade dåligt samvete och i ögonvrån såg jag min buss susa förbi för andra gången och strandad satt jag blöt och jävlig med den satans cykeln. Jag gick bort till en cykelaffär och frågade om de kunde pumpa däcket. Det kunde de inte för deras specialpump var trasig.

Jag tänkte ta en livliva och ringa en vän som kanske kunde tänka sig passa Hannah några dagar så jag slapp se åbäket och kunde ta bussen hem. MEN. Min mobil ofanns.

I all hast och stress hade jag gjort en Elin och lagt ifrån mig mobilen på marken vid cykelpumpen och bara lämnat den där. I regnet på asfalten. Nej, jag vet inte hur jag kunde göra det. Jag fick väl nåt i ögat.

Den låg inte kvar på marken när jag kom tillbaks.

Jag stoppade en familj som på dialekten att döma kom från Göteborg. Förklarade mitt dilemma och och de ringde min telefon. En man svarade och sa att han var på väg hem. Du har min telefon sa jag. Ja sa han. Kan jag får den nu sa jag. Ja sa han. Jag har en gul påse i handen vi ses om tio minuter sa han. Ja sa jag. Han kom och jag fick tillbaka mobilen. Nu har det alltså gått ungefär 4 timmar och jag har inte lyckats laga Hannah, jag har blivit dyblöt, bestulen och börjar känna mig något lack så att säga. Ringer Elina och hon säger att jag ska ta en taxi hem. Jag går till stadshotellet och ringer taxi, eftersom mina batterier i telefonen var slut, dessutom. Jag låter några medelålders stockholmare på besök vakta Hannah medan jag går in När jag kommer ut vill de att jag ska visa några trix eftersom de tror att jag är en cykelnörd som har en så speciell cykel. Jag säger att jag har kramp i en vad och att jag inte är så speciell. Sen kommer Taxin och Hannah den jäveln åker in i Bagaget. 134 kronor senare kommer jag hem efter ett 5 timmars långt äventyr där inte ett jävla skit blivit utfört.

Det är då jag ser ett brev. Från min förra bostadsförmedling. En påminnelse om att jag fortfarande betalar ett cykelförråd MITT I STAN fast jag inte bott där på ett halvår. Jag dör lite inombords när Hannah trillar över min tå och en potentiell lösning svischar förbi för mitt inre som en hånfull elak mobbare.

Elina lovar att inte lämna mig ensam med Hannah igen. Inte tills det har lagt sig lite mellan oss. Vi ska definitivt inte vara nära varandra efter lite vin. Då kan det gå åt helvete för Hannah. Stommar kan komma att knäckas på mitten.

Här står Hannah och tjurar.

Dont call my name, eller?

Ur radion strålar en högst anmärkningsvärd diskussion mellan en medelålders man och en radiopsykolog som tillsammans försöker utröna varför mannen inte kan släppa faktumet att en av Kraftwerks medlemmar Florian Schneider lämnade bandet förra året. Fast han sagt att de skulle göra musik även när de var döda. Denna stackars av Kraftwerk besatta man googlar bilder på Florian Scheider tillsammans med resten av bandet där de ser glada ut. Han menar att denna syssla känns förbjuden och tidskrävande. Tror jag det.

Själv har jag googlat bilder på följande:

segelbåtar

mig själv

Salem Al fakir

Lily Allen

Charlotte Gainsbourg

Limbo

Amanda Jenssen

Mina ex

mina föräldrar

pojkvänners ex

Japansk skräck

Cyklar

Cyklar+tjejer

Seth Cohen

Kanske har jag sökt på fler saker. Ballong och tårta till exempel.

Igår såg jag Twilight film nummer 2. Jag ser Twilight serien som ett experiment. Ett test, om jag kan ta det på allvar, då jag överlag har haft lite svårt för övernaturliga fenomen på film.

Hittills har det gått över förväntan. Jag känner med hon den snygga tjejen som jag inte ens minns namnet på, när hennes Edward försvinner in i tomma intet med orden "jag älskar inte dig". Lite svårt var det förstås när han kom ut ur vampyrgarderoben, då jag aldrig varit med om just ett sådant scenario. Men hans blick är het och jag förstår att små vilsna emo-kids förälskar sig i honom. Han är ju perfekt. Overklig, omöjlig, svår, ondskefull men ändå beskyddande och blek. Min generationens Edward scissorhands, helt enkelt. Men utan dräkt och saxar. Cred till kostymansvarig i Twilight som även ger flickorna möjlighet till sexuella fanstasier med Edward Cullen, vilket för oss som gillade Edward Scissorhands var en omöjlighet.

Apropå ungdomskärlekar såg jag en bild av den yngsta grabben i popgruppen Hanson häromdagen. Det var ju lite av en chock. Jag som var så förälskad som 13 åring i denna 11 åring. Nu ser han ut som en Kristen halvmullig farsa från någon lantlig konservativ förort till Texas. Tur att jag inte sa ja till en dejt när han var så jävla angelägen 1997.

1997

2010

Nä nu jävlar åker radion ut över balkongräcket. P3 spelar en jävla odåga till låt som går såhär heeeela tiden: Dont call my name, alejandro/roberto.

Ibland är det Alejandro som inte ska ropa, ibland Roberto.

Ja alla har vi två män i vårt liv som vi inte vill ska kalla på oss.

Minst.

hej.

Ett kärt återseende

På begäran.

(En liten upplysning om Amor´s oförmåga att träffa rätt.)

Im in the corner, watching you kiss her.

Det är mycket politik nu. Almedalsveckans heta klimat börjar övergå i något slags klibbigt sammelsurium där politiken tycks vara det man pratar minst om, medan politikernas utseende och annat trivialt verkar viktigare. Kanske var det bättre förr, kanske inte.

Jag gillar Lars Ohly för hans totalt anarkistiska bojkott av kungabröllopet, samt hans folkliga yttre. Därmed inte sagt att hans politik är något jag gillar. Kan vara så. Kan vara inte så.

Idag tillbringade jag dagen på en klippa under solen och tänkte mycket på Robyns nya låt. Och hur bra i tiden den är lanserad. Den är en sommarplåga. Perfekt för alla lämnade människor, som enligt någon slags egen ihopsnickrad teori, baserad på delvis personliga data, ökar under sommarhalvåret.

Folk dricker bubbel och tjejerna visar brunbrända ben, och bröst och håret blir naturligt ljust och man behöver inte täcka ansiktet i smink, och allt det där gillar killar. Tjejerna gillar att killarna plötsligt ser så avslappnade ut i solbrillor, deras armar ser brunbrända och kanske rentav lite händiga ut i uppkavlade rutiga skjortor. Och sånt gillar tjejer. Folk reser runt och man kan stöta på någon charmig skåning i Grums avkrokar eller en gullig Värmlänning i Stockholm. Dialekter vinner alltid i längden och vips har någon infödd trendig stockholmsbrud vars pojkvän är på grabbresa till något lagom kultiverat ställe, typ Berlin, fått med sig en värmländsk charmig snubbe hem. En med rutig skjorta och gullig dialekt som efter en flaska skumpa verkar heeeelt oemotståndlig. Så går det till. Överallt.

Helgen efter har hon ångrat sig gravt men då har pojkvännen gått vidare med en brud han drog över i Berlin och så står den stackars trendiga tjejen i nåt hörn på en krog i en svindyr ny Acne-klänning som skulle hjälpa henne vinna tillbaka honom, och ser sin "livs kärlek" kyssa en tyska med stora pattar och fräknar.

Och Robyn är den enda i hela världen som förstår henne.

... i keep dancing on my own..

porr, snus, sport

Det måste vara skönt att vara kille vars främsta intressen är porr, sportbilar, eurosport och snus.

De slipper bry sig om politik och kultur och de kommer undan med det. De "är såna". De har flickvänner. Föreställer jag mig.

Tyvärr funkar det inte likadant för tjejer. Vi är bara äckliga, socialt missanpassade, kanske lesbiska och icke åtråvärda om vi ägnar åt åt sådana intressen. Och vi har definitivt inte pojkvänner. Föreställer jag mig.

Livet är orättvist.

Man skulle varit man.

Man kunde varit Erik Saade och haft vita galonhandskar och fått hybris av skrikande fuktiga tonårsflickor redo att hugga av sig ena handen för en slängkyss.

Meen så hade man också haft varenda könssjukdom i slutet av året och vid 23 års ålder gå in i väggen för man känner sig så onödig på jorden. Man blir en manboy helt enkelt. Hal och ihålig.

Kanske inget för mig ändå.

Nu är det fotboll. Men jag väntar lite med och kolla tills framåt slutet. När ett eller annat lag vinner och tar av sig tröjorna. Det är roligt.

Hejdå.

Förtjäna my ass

Jag har haft en oförtjänt skön, lång och varm semester i Svea rike, med hög betoning på oförtjänt. Jag tog den helt enkelt. Helt osvenskt tog jag ledigt och njöt istället för att jobba och tjäna mitt levebröd och så småningom FÖRTJÄNA semester. På lånade pengar och pinnar och kottar i skogen har jag njutit av soluppgångar och solnedgångar i Stockholms skärgård, i Örebro, i Karlstad och i Göteborg. Däremellan haft efterfest på balkongen i Karlstads utkant Gruvlyckan med Fredrik Wikinsson som totalt krossade mig med sina Bob Dylan-kunskaper medan jag förstrött förstörde Elinas gammelmormors pressade vita linneduk med en flaska rödvin som ingen av oss egentligen behövde.

Det var jag, Elina, Fredrik, Jesper och Simon, som under denna helt galna onsdagsnatt omedvetet satte någon sorts ribba för resten av sommaren, som kan bli svår att överträffa. En kväll som innebar Peter Siepens bara överkropp, Filip och Fredriks hetsiga tempo och extremt mycket bjudsprit för den som var sugen.

Jag tyckte jag såg mig själv utifrån ibland under denna afton, och tänkte då att jag såg väldigt lycklig ut. Och solbränd. Och fattig. nej jag ser inte fattig ut men jag känner mig fattig, på pengar, skall betonas. Känner mig rik på kärlek, rikare än på länge.

Om man bara kunde betala mat med kärlek... Kanske skulle ta upp mina anarkistiska idéer.

Fast det hinner jag inte för nu har jag en resväska att packa upp. Och sånt tar tid. Flera timmar tar det att sortera alla emotioner och känslor i fack.

Återkommer sen.