Horses

På en parkbänk under stänkade sol mitt i sommaren sitter en man och gråter.

Jag kommer cyklande och ser honom skaka okontrollerat, och jag slås av min första tanke att det inte passar sig mot solen och himlen och den sprakande sommaren sprängfylld av förväntan.

Inte besvikelse.

Han är solbränd och har mycket muskulösa armar som inte verkar göra någon som helst nytta nu. Han har moderiktiga kläder. Allt stämmer till det yttre. Han har huvudet mot bröstet och de brunbrända armarna omkring huvudet. Det är en förtvivlans bubbla precis där han sitter. Bara några meter bort spelar folk strandtennis i bikini, äter vattenmelon och löser korsord.

Ingen går fram.

Jag stannar vid honom och står stilla. Andas knappt.

Försiktigt frågar jag om det går bra. Så säger jag.

Går det bra?

Han tittar upp med gröna flytande ögon. Pausar en mikrosekund. Sårbarheten sticker mig i bröstet och påminner om en blick jag sett förut. Inte helt olik denna.

Han skakar först på huvudet. Sedan nickar han och jag förstår att han uppskattar omtanken men att han inte vill att jag ska stå där. Jag lägger en hand på hans axel och säger ingenting.

Sen åker jag.

Det är trist när människor är ledsna. Vare sig man känner dem eller inte.

Förövrigt har jag på senaste tiden övervägt att skaffa en häst. Såg en annons någonstans som fick mig att leka med tanken. Vore det inte roligt, att skaffa häst medan folk köper mopeder och bilar? Känns rätt i tiden, miljövänligt och lite sagolikt. Ta hästen till jobbet. Hästjobb.

Känns som en jävligt bra raggningsreplik.

"Ja vi kan gå hem till mig, har hästen härutanför".

Och jag ska inte vara nån lame hästtjej som tillbringar tid i stallet och kan alla begrepp och termer, utan jag kör barbacka utan hjälm och parkerar hästen på fälten här utanför Villa Villerkulla på gruvlyckan. Håller i manen och susar fram.

Han ska heta Björn-ture-sven.

Hejdå. Trösta varandra om ni är ledsna.