Im in the corner, watching you kiss her.

Det är mycket politik nu. Almedalsveckans heta klimat börjar övergå i något slags klibbigt sammelsurium där politiken tycks vara det man pratar minst om, medan politikernas utseende och annat trivialt verkar viktigare. Kanske var det bättre förr, kanske inte.

Jag gillar Lars Ohly för hans totalt anarkistiska bojkott av kungabröllopet, samt hans folkliga yttre. Därmed inte sagt att hans politik är något jag gillar. Kan vara så. Kan vara inte så.

Idag tillbringade jag dagen på en klippa under solen och tänkte mycket på Robyns nya låt. Och hur bra i tiden den är lanserad. Den är en sommarplåga. Perfekt för alla lämnade människor, som enligt någon slags egen ihopsnickrad teori, baserad på delvis personliga data, ökar under sommarhalvåret.

Folk dricker bubbel och tjejerna visar brunbrända ben, och bröst och håret blir naturligt ljust och man behöver inte täcka ansiktet i smink, och allt det där gillar killar. Tjejerna gillar att killarna plötsligt ser så avslappnade ut i solbrillor, deras armar ser brunbrända och kanske rentav lite händiga ut i uppkavlade rutiga skjortor. Och sånt gillar tjejer. Folk reser runt och man kan stöta på någon charmig skåning i Grums avkrokar eller en gullig Värmlänning i Stockholm. Dialekter vinner alltid i längden och vips har någon infödd trendig stockholmsbrud vars pojkvän är på grabbresa till något lagom kultiverat ställe, typ Berlin, fått med sig en värmländsk charmig snubbe hem. En med rutig skjorta och gullig dialekt som efter en flaska skumpa verkar heeeelt oemotståndlig. Så går det till. Överallt.

Helgen efter har hon ångrat sig gravt men då har pojkvännen gått vidare med en brud han drog över i Berlin och så står den stackars trendiga tjejen i nåt hörn på en krog i en svindyr ny Acne-klänning som skulle hjälpa henne vinna tillbaka honom, och ser sin "livs kärlek" kyssa en tyska med stora pattar och fräknar.

Och Robyn är den enda i hela världen som förstår henne.

... i keep dancing on my own..