Stum mountain woman

Det är dags snart att påbörja listan. Årets lista. Jag har legat vaken om kvällarna och försökt utkristallisera passande kategorier. Jag har nu bestämt mig för följande:

- Årets låt (jag utsätter mig själv för en extrem påfrestning genom att försöka fullfölja detta dumdristiga företag, men jag har bestämt att jag i min motivering får ha med flera låtar, dock skall en segra. Med skräckblandad förtjusning både bävar jag och ser fram emot detta.)

- Årets fest (Även här kommer några andra fester än den bästa att nämnas, i en slags festlig konfettisammanfattning av årets party thrills)

- Årets bästa (kanske sämsta, har inte bestämt mig)

- Årets dag

- Årets natt

Ja de tre sista är ju givetvis väldigt luddiga och oskarpa i kanten. Ungefär som jag, just därför får de vara med. Eftersom jag ljuger ofta blir det kanske inget med de här listorna alls. Vi får se. Nu ska jag läsa dagböcker från 2009 och se om jag kan finna något material där att utgå i från i min analys.

Jag borde blivit analytiker. Jag kan analysera vad som helst. Ge mig något bara.
Jag älskar det. Det dödar mig ibland.
Och om jag inte skulle bli analytiker skulle jag vilja bli cyklist. På heltid. Jag cyklar så jävla snyggt och bra. Susar förbi lätt på foten med rätt handlag och lätt framåtlutad. Är det halt ute, vågar jag cykla fortare än alla andra.
Och jag ramlar aldrig.
Inte någonsin. Inte när jag går eller står eller ligger ner heller.
Jag är stadig och solid som ett berg.
Med lite mossa på.
Och några mörka grottor man kan gömma sig i.
Och farliga vattenfall.
Blommande träd, vissna träd.
Jag är allt som ett berg är. Förutom stor. Jag är ganska liten egentligen. Så liten, att jag ibland försvinner.

(Kom och hitta mig!!)