Idag när jag åkte förbi Masthuggskyrkan med spårvagnen (jag tror det var den, ni får ta hänsyn till min desorientering i nya staden) såg jag en äldre man som satt längst uppe på en klippa, liksom på en utbuktnad av berget, i en färgglad solstol och med en stor kaffetermos bredvid sig. Han måste ha sett ut över hela älven och Hisingen och en bit bort till järntorget från sin utkiksplats. Jag såg honom inte så länge, men tillräckligt länge, för att se att han såg nöjd ut. Och det kunde han gott vara. Att ha en så fin plats i världen och bara betrakta allt och alla i lugn och ro, det måste vara förnöjsamt. Han kunde sitta där och vara jättenöjd över att han kom på idén, att gå dit och sätta sig. Jag önskar att jag kommit på den själv.
Kanske sätter jag mig där imorgon och funderar lite. Jag funderar faktiskt väldigt mycket just nu, fastän jag ligger i min säng. Jag ser bara mörk himmel utanför men om jag blundar kan jag se vadsomhelst. Det är det fina med att vara jag.
Idag misstänker jag dock att jag kommer somna fort när jag blundar. Kvällen var inspirerande och speciell men jag tänkte mycket och nu känner jag mig som efter en brottningsmatch. Jag vet inte vem som vann, inte ens vilka som spelade, men det spelar ingen roll. Jag är nöjd över min insats och insikterna.
Godnatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar