större än liten, men ändå inte jättestor

Barn. De är härliga. Idag har jag varit barnvakt till en kille som är lite mer än två år. Han tycker själv inte att han är liten, utan snarare "lite större än ett litet barn" som han själv uttryckte det när jag menade att det var en nödvändighet att hålla i min hand på gatorna om man är liten. Men han är ju uppenbarligen större än liten, så konsensus uppstod så att säga inte. Eller så skäms han helt enkelt för att hålla min hand offentligt. Det har hänt förr med killar som är lite större än små, men ändå inte så jävla stora.

Axel som detta underbarn heter, är mycket riktigt större än en del barn, men likförbannat rätt liten i förhållande till många som levt betydligt längre. Om detta är han dock lyckligt ovetandes och när vi ska rita blir det alltid en sol, en båt, vatten, en traktor eller bananer. Vad skönt om ens tankar kretsade kring sånt varenda gång man skulle rita något. Eller tänka något för den delen. Vi gick till Bengans skivaffär också och det var roligt tyckte även jag. Eller mest jag. Det var mitt val av aktivitet för dagen. Det spelades Dylan där, och det var bra, jag var inte förvånad alls.
Jag undrar om jag blivit misstänkt för mamma idag. Inne på Bengans jobbade en het man (såklart, och det var säkert han som satt på Dylan också) och jag ville på något sätt ha alla dörrar öppna så att säga, så jag frågade Axel högt om han trodde att MAMMA var hemma ännu, för att som upplysa om att det inte var jag, som var mamman. Det trodde Axel inte men snygga killen trodde nog att jag var lesbisk, det bara kändes så. Eller så sket han fullständigt i mig och vad jag sa, inte bara för att jag hade barn utan för att jag helt enkelt inte var ett dugg intressant. Eller så hade han en fin smart tjej som han älskar och kollar inte på andra tjejer på jobbet fastän han har världens läge, i en musikaffär liksom. Varför tänker jag så mycket på det här, och ännu värre, skriver om det? Han var säkert helt jävla dum i huvudet och jätteung.

Min bror ringde igår och bekände att han hade haft mycket paranoida tankar om mitt tillstånd i Lördags. Han var helt övertygad om att jag var drogad av någon ond hipster med snuskig fantasi, då min dansstil tydligen varit utöver det "normala". Jag brukar ju ta ut svängarna rätt rejält, men den här gången hade det tydligen varit extremt. Flera av hans vänner hade frågat hur det var med mig EGENTLIGEN, med undertonen "vad har hon tagit?" och såhär i efterhand kan jag förstå oron. Jag kan bara förklara det med att jag var som i trans där på svartklubben. Förmodligen hade jag väldigt roligt.
Nu har han väldigt dåligt samvete över dessa misstankar och ångrar sig. Men alla korten är lagda på bordet och alla mår bra och jag tog inga droger i Lördags. Så vet ni.

Ikväll blir det en dejt med Lina på Kings head.
På en måndag!? Ah men shit precis.

ad jö