Dear catatrophe waitress

Ibland börjar dagar i mitt liv bra. Ibland mindre bra, rent ut sagt ganska dåligt.
Idag började egentligen i går natt. Jag satt i mitt kök på samma stol i 8 timmar och konsumerade osunda mängder kaffe och skrev på en tenta om behov. Jag har en jävla massa behov men inga av dem platsade i tentan. På andra sidan bordet satt Carro och gjorde exakt samma sak som jag, minus kaffet. Hennes behov passade heller inte in.
Klockan 03.30 gav vi upp och somnade i min säng.
Man blir lätt lite trött av en sådan långdragen trist natt. Jag blev så trött att jag inte vaknade av klockan. Det händer mig ibland och varje gång det händer säger jag att deet aldrig hänt förrut.

Det som var lite extra dåligt just idag var att jag skulle infinna mig på mitt jobb, min första jobbdag, på mitt nya jobb, kl 10.00. Och när jag vaknade var klockan 10.23. Inte så skönt.
Det första jag gör att att frysa till is.Varför gör man det, när man har som mest bråttom?
Min chef rinde förstås och undrade var jag var. Jag sa att en elefant brutit sig in i mitt hus under natten och att den blockerade hallen och inte ville ge sig förrens jag tungkysste den, vilket ju även en chef förstår att man helst undviker.
Hon svarade med att hon också försov sig en gång, och att alla människor kunde göra det. Första dagen på ett jobb. Eh nej. Bara vissa gör sånt, tänkte jag men sa inget.
Kastade mig ut i hissen utan att ha varken druckit eller ätit så mycket som en valnöt. Tänkte ju kicka igång pärlan (min cykel) och med hjälp av mina grymma cykelskills på vara där på nolltid, som jag lovat. MEN min cykel ofanns. Den fanns, men inte där jag behövde den. Den stod och bekantade sig med andra cyklar, kanske en retro crescent med bockstyre, på centralstationen. (En blå crescent från 87- med bockstyre är helt och hållet en cykel jag skulle falla för om jag var cykel). Som tur var bor inte Carro så långt bort, så hon hasade sig ut på ballen invirad i mitt täcke och kastade ut sin cykelnyckel. Språngmarch 10 minuter efter jag vaknat är lite av min specialitet faktiskt. Jag svepte förbi mammalediga mammor med barnvagnar, pensionärer på väg till apoteket för sin blodförtunnande medicin, och det blev som luftvågor av min vålnad. Cyklade på hennes något för stora cykel, i något som kan benämnas som en olagligt snygg färd. Med betoning på olaglig. Kom 45 minuter för sent.

Mitt nya jobb- jag är servitris. Eller jag låtsas att jag är det, och jag tror dom köpte det.
Min karriär inom restaurangbranchen är lite av en flopp, som kan liknas vid ett första samlag. Fumligt, osäkert, kortlivat och inte alls som man tänkt sig.
Den kan sammanfattas med 10 dagars fruktansvärt fatala försök på Planet Hollywood i Paris. Jag fick jobbet för att jag tagit i lite i överkant på mitt CV och bekänt att jag minsann talade flytande svenska, danska, engelska, franska och norska. Det enda jag kunde då, var svärord på norska, några fraser danska jag snappat upp från serien Riket, samt stakande franska, ungefär lika kasst som fransmän snackar engelska. Engelska kunde jag å andra sidan flytande i jämförelse med fransmännen men det gjorde ju ingen jävla nytta. Mitt första arbetspass hade jag 39 graders feber, en mintgrön herrskjorta och en slips med ballonger på, bred som en ryamatta.
Mitt första bord var en skolklass på 20 franska tolvåringar och när de beställde dricka låtsades jag skriva men hade i själva verket åstakommit en hängande gubbe. Jag fattade ingeting av någonting och allra minst förstod jag mig själv. Men jag klarade mig med hjälp av en snäll kollega som hette Phillipe och var ubergay. När jag skulle ta beställnig på drinkar hade jag ingen aning om vad det var i dem eller vad namnet betydde, då jag var 19 år och fattig hade jag aldrig beställt annat än öl i en bar, de gångerna jag inte smugglade med mig egen öl in dvs.

Såhär fortsatte i princip mina 10 arbetsdagar på Planet Hollywood, och droppen som fick mina arma försök att framstå som onödigt patetiska kom när jag tappade en gigantisk bricka med fyra rätter över en gubbe i 70-årsåldern. Han hade hamburgare och senap i håret och cola över låret. Mitt röda fejs i kombination med slipsen och den mintgröna skjortan måste gett gubben lite medlidelse. Kanske hade han också tappat en bricka över någon. Han blev inte arg utan tog min hand och sa att det inte gjore något, och diskret stack han till mig 10 euro. Sedan fick jag ägna resten av mitt arbetspass åt att vika servetter bakom kulisserna, tills chefen kom och ljög lite. Han sa att jag var en härlig tjej men att de inte behövde mig just nu. Men om de behövde någon snart skulle han definitivt ringa mig först. (Jag tror ungefär det sammanfattar det hela, min franska var ju som sagt lite knaper) Jag satt mest och försökte hålla mig för skratt och jag kan se hur tankarna gick i hans hjärna. De var av typen "den här stackarn har inte alla indianer i porchen". Han fick han sin skjorta och slips tillbaka och jag lämnade Planet Hollywood som en lyckligare människa. Dricken behöll jag givetvis, fastän man egentligen skulle dela. Jag köpte den dyraste kaffen jag någonsin köpt på Paris finaste hotell för pengarna. 8 euro kostade den och sen lånade jag toaletten i 40 minuter. Allt var i guld och marmor och jag kände mig fett malplacé på ett kul sätt i mina basketskor och trasiga jeans. Gav resterande 2 euro i dricks till kyparn på hotellet. What comes around goes around.
Sen levde jag upp alla pengar på vin, baguetter och ost. Är man arbetslös i Paris får man ju åtmisntone göra nåt bra av det. Till slut hade jag dock bara pengar så det räckte till kall ravioli. Då fick jag ett nytt jobb. I grevens tid kan man säga. Men det är en helt annan historia.

Den här gången gick det bättre. Jag låtsades att jag aldrig gjort annat än att servera mat och jag fick min revanch. Jag tappade inte en enda tallrik, eller glas eller kniv. Inte ens en servett!
Än så länge ser det ljust ut med andra ord, och nästa gång jag söker jobb som servitris någonstans i världen kommer jag ha självförtoende nog att klara det. Jag har trots allt beställt en del drinkar sen jag var 19, och dinerat på många restauranger.
Kan man använda det i sitt CV så har jag goda chanser att få jobb på Grand hotell.

Au revoir

Bild 7; Mission accomplished

Vi strosade omkring i Williamsburg, efter att ha ätit på restaurangen som Zach Braff jobbar på i filmen "Garden State". Det var gott och billigt och toaletterna var de konstigaste jag nånsin sett. Det var som en rymdkåpa i järn typ, som man gick in i. Jag var så exhalterad av detta faktum att jag glömde kolla om det fanns något toapapper. Det gjorde det inte. Men jag smög ut när ingen såg och norpade en servett av kyparn, så det löste sig vill jag minnas. Vi kände oss lugna i det bohemiska området, som det som utlovat var. Vi shoppade second hand kläder, skivor, och det började regna. På den här bilden försöker jag se lite tuff ut framför en grym graffiti -vägg. Vi hade ju självförtroende nog nu när vi lämnat gettot, att ha lite attityd. Det negativa är att inte ens när jag försöker ser jag särskilt hård ut.

Lillebror, bababa, bli som jag när du blir stor

Söndag. Jag har kört på min attityd att inställning gör allt, under hela dagen. Alltså, ställer jag in mig på att jag inte ska vara bakfull så är jag inte det. Det höll ändå till Åmål. Där fick jag byta till buss sista biten till Karlstad. Det var mörkt och tyst och jag såg mitt ansikte i fönsterrutan. Jag såg hur risig jag såg ut att må, kände efter litegrann och sen sov jag som en halvdöd gris och upptog fem säten.

Gårkvällens fest var en succé. En hel del skandaler och intriger inträffade, men av hänsyn till de berörda vill jag inte gå in på detaljler. Eller jo det vill jag. Jag kan säga att det hånglades kopiöst bland grabbarna. Eller vissa av dem. En grabb blev omvänd och kom ut som bög, en annan vägrade lämna förfesten (tror jag, han talade bara finska och var dessutom rätt full, vilket är ett fantastisk dåligt utgångsläge för att göra sig förstådd). Det gjordes av med extremt mycket toapapper, och inte för att någon var kass i magen eller kräktes utan för att det helt enkelt var sjukt kul att kasta runt toapapper.

Petra frågade mig vid 22.00 om jag kunde raka henne. Klart, sa jag och rakade henne i nacken helt okanderligt snyggt om jag får säga det själv. Även David fick sig en omgång. Det går också utmärkt att raka sig under armarna med en rakapparat kan jag tala om. Det kollektivkissades och dansades till scatman. Det kom fram ett Erik tycker att "Free like a flying demon"med Etype är en helt ok låt. Och precis som min bror förutspått pajade jag playlisten kl 23.05. Det spilldes rödvin och öl. Det tappades bort en plånbok och en nyckelknippa. Men det hittades också en jättefin sjal på trottoaren som jag nu äger. Det var bra, för jag var lite frusen.

Dick somnade på bussen och ingen kunde hålla ordning på någon annan än sig själv så han snarkade gott vidare när vi gick av. Han blev väckt av Elin och Erik som skulle åka vidare. Hon ringde mig och sa att vi glömt Dick. Jag och söder tänkte att det bästa sättet att synas var i en refug, så där väntade vi. Han kom raglande och talade i tungor. Jag smugglade med mig den köttigaste macka seven eleven kunde göra in på sticky fingers, eftersom att Petra var hungrig. Jag stoppade den innanför mina byxor och fick typ brännskador på magen men det var det värt. Det dansades och sjöngs med i Håkan Hellströms låtar och spilldes öl fram till halv fyra och sen tog jag på mig tröjan utochin och åkte till Elin för min skönhetssömn.

Den var skön och idag har jag varit kulturell och gått på en utställning om vodou-kulturen på Tahiti, samt ätit grekisk mat för en hel livstid. Och tänkt extremt mycket på bokstaven P.

Jag missade nästan tåget eftersom jag gick vilse i Nordstan. Men jag glömde inget någonstans. Tror jag.

Nu kollar jag på en pinsamt dålig film där Will Smith kan allt om dejting och så visar det sig sen att han inte kan ett skit när han verkligen BLIR kär. GUUUUD det är så orginellt att jag tror jag slår sönder TVn av lycka och upplysninng.

Näe nu ska de kyssas och det är så himla äckligt att kyssas att jag måste stänga av allt och läsa en artikel om spanska inkvisationen för att få igång hjärncellerna och känna mig lite intellektuell och inte tänka på kyssar kombinerat med krulligt hår. Undrar om de spanska inkvistatörerna hade krulligt hår?

Kiss kiss bajs bajs.

Bild 6: Ive got 99 problems but a bitch aint one

Igår kollade jag på Skavlan. Tänker inte nämna Anna Anka.
DAMN!
Aja, men Jay-Z var också där. Skön kille förövrigt. Han berättade om sin uppväxt i Brooklyn. En vardag som präglades av utanförskap, kriminalitet, droger, och hur det kunde skjutas vilt med k-pistar mitt på dagen.
Jag kände att det var lite jobbigt. Jag tyckte det kändes bekant. Min oro var helt enkelt inte helt obefogad när vi villade omkring i Brooklyns skummaste kvarter. Det sköts förvisso inte just den dagen jag och Marlene gick vilse där. Men vi hade säkert bara tur.

Vi gick allt som allt omkring utan något tecken på ett "coolt bohemiskt område med second hand affärer" i två timmar. SEN helt plötsligt stötte vi på en butik. Där jobbade dom som är på bilden. Vi var överlyckliga över att träffa två kvinnor, och dessutom visade det sig att hon den äldsta, var svenska. Hon hade sålt sin lägenhet i Stockholm, skilt sig från sin man och på chans flyttat till Brooklyn och öppnat en affär tillsammans med sin son. Hon var faschinerande och mycket vänlig. Den andra flickan var bara så väldigt söt tyckte jag. Av ren lycka över detta efterlängtade möte med civilisation tog jag en bild av dem. De beskrev vägen till Bedford avenue och gav oss en karta. De bekräftade också vad Niklas sagt om Williamsburg, där vi av ren slump till sist hade hamnat. Tur, eller ödet, vad vet jag. Vi var oskadda, orånade och hungriga, och fortsatte mot Williamsburg centrum med extremt höga förväntningar efter omständigheterna. Äventyret var inte slut, vi vart inte besvikna, och det var inte slut på intressanta möten med skandinaver.
Det tar vi imorgon.

Nu ska jag sippa vidare på min Cidrae och dubbeldippa morotsstavar.
Puss på er!

Tibetanska munkar med socker på

Igår köpte min bror 5 stycken chokladpraliner för 50 kr. Det var inte precis billigt, men det var värt det tyckte han. Jag sa att det var tur att inte mamma visste vad han gjorde för sina pengar. Det är mammas pengar sa han. Vi gick också till en konstaffär där min bror skulle köpa pennor, eftersom han målar mycket. I affären bakom en hylla med målardukar stod två munkar. Inte ätbara, utan två tibetanska munkar i bruna lakansaktiga kläder. De har väl förstås också målning som intresse. Nästa gång jag målar en tavla, ska jag måla de tibetanska munkarna i konstaffären. Eventuellt ska de äta munkar (med socker eller glasyr på), om det inte blir för banalt. Vi får se.

Jag fick tusen pussar av min favorit igår. Axel, som trots sin ringa ålder på ett år, äger ett trumm-set, en Beatleströja, en Led Zeppelin-tröja, samt vet vem Jimi Hendrix är. Sjukt välutvecklad för sin ålder, denna påg. Det blir bra det där, och jag ska lära honom allt jag kan. haha.

Nu blir det någon slags frukost. Brorsan köpte 8 bananer igår för dagens bruk. Han har ett system, ett egenutvecklat banansystem, men om det berättar jag en annan gång. Hursomhelst kan jag nog äta en banan till frukost. Sen ska vi ta båten till andra sidan och köpa dricka på systembolaget, som alla andra göteborgare mellan 20-70 år. och ikväll blir det fest. Vi får väl se hur kvällen urartar sig för att citera Carro. Troligtvis blir det skandaler, pinsamheter och annat att glädjas åt och ångra imorgon. Det ser vi fram emot!

Bild 5; Gothenburg, i came back to you

Vi blev inte mördade på tunnelbanan. Inte ens rånade. Vi gick av och hoppades på att vi skulle hamna i Williamsburg, och bedford avenue vilket var gatan vi sökte. Vi kom upp ur tunnelbanan, och där fanns inte en jävel. Det var lika tomt som Karlstad innerstad en söndag klockan fem, dvs; kusligt öde. Vi började gå åt det hållet vi trodde kanske var rätt håll. Vi vågade inte fråga någon, herregud vi vågade knappt titta upp! I varje gathörn ungefär stod det en stor svart jeep och i jeeparna satt coola killar och rökte och lutade sig ut genom fönstret. Vi var skraja för att vi tänkte att de lätt skulle kunna göra oss illa och ingen skulle bry sig eftersom att inga verkar bo här. Vi gick och gick på måfå, till slut kom vi fram till det här huset, på bilden. Däri var en kiosk belägen och vi jublade. Äntligen! Här kan vi fråga, ett kioskbiträde är alltid ett kioskbiträde! Så vi gick in. Men vad jag minns var han också creepy, och mumlade bara på våra frågor om vart vi var och vart vi skulle. Jag skulle köpa en dricka. Han hade ingen växel. Vi gick därifrån och fortsatte vandra på måfå. Jag tror vi gick i två timmar ungefär, tills omgivningen och omständigheterna förändrades. Hur och varför får vi ta imorgon.

Nu har jag en systerson att bada. Sen ska vi leka hunden anfaller. Undrar vem som tycker den är roligast, jag eller Axel?!
Förresten; Göteborg! min kärlek till dig bara växer och växer. En vacker dag kanske det blir vi!

Glöm inte att se på SVT:s Skavlan ikväll, där allas vår favorit Anna Anka förklarar ett och annat om jämställdhet, plikten att suga av sin man, vikten av att förlora vikten, och sin självrespekt. HURRA!! Vilken fredagsfest!
Tjoflöjt!

Bild 4; The dark side

Igår skrev jag om när vi nästan hittade Brooklyn brigde. Här har vi hittat den, och vi var förstås glada i hågen och spända inför äventyret som väntade. Vi skulle gå över bron som är lite längre än 1 kilometer, och sedan spendera dagen i Brooklyn. Min vän Niklas hade bott i N.Y ett tag och specifikt i ett område i Brooklyn som heter Williamsburg. Han sa att Williamsburg var toppen. Att det kryllade av second hand affärer, kul folk och att det var lite sådär bohemiskt som jag gillar. Så vi var väldigt förväntansfulla den här dagen minns jag. Fortfarande utan karta, trodde vi naivt att Brooklyn var rätt litet, kanske som Karlstad statskärna ungefär, och att Williamsburg inte skulle var särskilt svårt att hitta om vi bara kom över bron. Tyvär var det inte riktigt så. Brooklyn är jävligt stort. Som Karlstad + Molkom +Degerfors kanske, visade det sig. Vi frågade alla vi mötte, hur kommer vi till Williamsburg? De tre första bara skrattade, men till sist var det en snäll afrikansk bullig kvinna som mellan skrattsalvorna fick fram att "darlings, its too far too walk, its 6 miles away! take the subway", och så pekade hon. " But be careful at this side of the bridge, its not manhattan!" Tillade hon. Vi fattade inte vad hon menade, här verkar ju så harmlöst sa vi till varandra och gick till the subway. När vi kom ner där började obehagskänslan lite långsamt krypa fram. Efter att ha tillbringat en vecka på tjusiga manhattan började Brooklyn mer och mer ge intrycket av ett getto, som man sett på televisionen. Kaklet var trasigt, smutsigt, skräp överallt. Det var en annan sak som var konstig. Vi såg inga kvinnor. Inga äldre, inga yngre. Det var nästintill tomt nere på perrongen faktiskt, bortsett från några grabbar, som såg ut som de kom från musikvideorna på MTV. Som riktiga gangstas med bling-bling, kepsar på sne, byxor stora som mitt 7-mannatält och coola skeptiska blickar. Lilla jag och lilla Marlene kände oss inte kaxiga. Jag var övertygad om att gangstrarna var i konspiration med varandra och skulle råna oss på tåget. Att de kanske hade en silvrig pistol i byxan och guldtänder i munnen. Om vi blir skjutna dumpas vi på spåren och ingen kommer leta efter oss.
Vi sa ingenting till varandra jag och Marlene, då jag fick för mig att vi skulle verka som att vi var locals, och smälta in bättre om vi höll låg profil. Uttrycket en katt bland hermelinerna är en stark underdrift, så jag fattar inte vem jag försökte lura. Hursomhelt kom tunnelbanan och vi åkte.

Men var ska vi gå av? Vi skulle till en avenue som jag hade nedskrivet på en lapp men eftersom att vi ville verka som inbitna Brooklyn-bor så ville jag inte ta upp den och rubba fasaden.
Jag viskade till Marlene att vi nog borde gå av på stationen Broadway, det måste ju vara en stor avenue med mycket folk och inte bara gangsters med pickadoller. Vi satt tysta och verkade coola, men innerst inne var jag fan rädd. Jag vet inte varför, eller jo det vet jag. Alla amerikanska filmer jag sett om getton och svarta kriminella typer som skjuter varandra till middag. Jävla massmedia. Troligtvis var det hederliga medborgare på väg till jobbet. Eller på väg till ett mördarjobb. Hur det nu var, får ni veta imorgon.

My house, my rules!!

Jag vaknade av fyra män i morse. Jo, på riktigt!
En halvtimma innan klockan ringde, ringde det på dörren. Yrvaken som fan tumlade jag upp och trodde för en svag mikrosekund att min dröm om Natalie Portman skulle besannas. Jag fick på mig Howlin' Pelles morgonrock (jag tar den historien när vi kommer till listan på saker jag "hittat".)
Jag öppnar dörren och där står fyra män iklädda blåställ och utrustade med hundra meter kablar och verktygslådor. Kl: 07:20.
-Får vi dra lite bredband? Frågar en av dem på bredaste värmländska.
-Ja va fan tror du, det är det enda jag vill, svarade jag. Inte.
Helvete. Helvete. Jag hade fått en lapp om att de skulle komma mellan 07-16. Men sen NÄR kommer hantverkare så tidigt som 07.20? VA?!
Jag släppte in dem och de började rumstera i min lägenhet. Jag var fruktansvärt trött och ville bara sova, men att vara så osbstinat att gå och lägga sig mitt i härvan verkade för mycket, till och med för mig. Jag flydde in i badrummet istället och ställde mig i duschen. Plötsligt tror jag att jag ska avlida. De börjar borra i badrumsväggen och det känns som om de borrar i mig. Det låter som ett flygplan och hela jävla huset huset skakar! Jag är på sjukt dåligt humör redan. Det blir inte bättre av nästa nederlag; det är stopp i mitt avlopp, så allt smutsigt vatten (ok jag var inte SÅ smutsig, men ändå) ligger och skvalpar i badkaret, uppstoppad en nån jävla råtta som ruttnat i röret. Jag orkar faktiskt inte ens tänka på vattnet, så jag drar bara för draperiet och hoppas på att det ska lösa sig.

Så nu sitter jag inträngd i mitt eget kök medan fyra män kravlar omkring runtomkring min säng och min soffa med kablar och verktyg och mitt badkar är fullt av vatten och jag har ingen sugpropp. Eller vad det heter.
Sätter på radion. När man inte tror att det kan bli värre, kommer Bert jävla äckel-Karlssons röst ut i etern. Han säger dock något roligt just precis idag. Att han får mycket av sina fräckisar från hockeylag runtomkring i Sverige. Så brukar Bert skicka sina fräckisböcker till hockeylagen så dom kan peppa lite inför matcher med några "roliga" fräckisar. Jag tycker det här är kul. Det är hockeyhumor.
Man skulle kunna tro att jag har en beef med en hockeyspelare, eftersom jag osökt kommit in ämnet väldigt frekvent senaste dygnet, men så är det verkligen inte. Jag har bara trevliga erfarenheter av hockeyspelare. Verkligen.

Nu börjar det tystna därute. Jag kan inte låta bli att tänka på hur roligt följande fantasiscenario hade varit: Jag åker hemifrån och lämnar hantverkarna här. Och då upptäcker de att det står en gigantisk dildo på mitt nattduksbord. En Svart. Åtta ögon på dildon, och sen smälls min ytterdörr igen och går i lås. Och dildon börjar leva!
Sen får man inte se mer förrens i nästa avsnitt.

Min fantasi är sjuk. Hoppas de städar efter sig. Hejdå.

Ps. Bert säger att Kristina Lugn tycker att gruppsex är för jäktigt. Det är säkert sant, men jag börjar tänka på hur han vet det. Och det var en rätt horribel tanke.

Hockeyhunden

Idag såg jag en hund med hockeyfrilla. Den låg utanför ICA och latade sig och var den konstigaste ras jag sett. Den var stor som en schäfer, brunfläckig med jättestora hängande ögon. Och så hockefrilla. En verkligt klockren sådan, det gick inte att ta miste på. Tankar som for genom mitt huvud var givetvis det ni alla redan hunnit tänka; Har doggans mamma satt på en hockeyspelare? För om hon gjort det förstår jag henne. Hockespelare har i regel väldigt tilltalande kroppar. Men ser hundar sådant? Alternativet är att en hockespelare med avvikande sexpreferenser satt på en dogga, och avlat fram denne hockeyhund?
Andra tankar som då dyker upp är; blev den hockeyspelaren accepterad i laget? Var det ryggdunk i omklädningsrummet och grabbiga utlägg om att det var jävligt kul att han blivit farsa? Sannolikheten för det är typ lika stor som att Darth vader ligger i min säng imorgon bitti. Och sannolikheten för att det är genom ett ligg med en hockeyspelare som hunden fått sin frippa är typ lika stor som att Paul Anka skulle byta bajsblöjor på sitt eget barn.

Ne. Det var nog bara en lycklig slump skulle jag tro. Ska jag ha hund, ska det vara en med hockeyfrilla. Självdistans är en egenskap jag uppskattar, även på hundar.

Gonattpåer

Bild 3; "Brooklyn bridge"

Den här historien är rolig. Jag och Marlene skulle gå på längs den sträckan längs east river på manhattan som alltid är med i diverse cheesy amerikanska filmer. Där kärleksparen går på sina lyckade dejter och där de kysser varandra och kollar på stjärtar, jag menar stjärnor, och är allmänt äckligt romantiska, och Brooklyn bridge lyser upp himlen i bakgrunden. På vägen dit gick vi genom china town. Fast det visste vi inte, eftersom vi inte hade någon karta utan mest gick på känn. Efter ett tag kom Marlene med den mycket skarpa reflektionen, att fan var mycket kineser det är just här.
Vi gick förbi en lekpark, där vuxna kineser lekte. Alltså lekparken var inte till för barn, utan allting var maxat i storleken, och där kryllade av kineser som åkte ruschbana, gungade och hoppade hage. Runtom lekparken var ett högt stängsel. Denna syn var verkligen märklig, och vi ponereade vitt och brett om orsakerna till varför det fanns en lekpark för vuxna kineser. Vi har inte varit i Kina någon av oss, och vet därför inte om det kanske är en vanlig kinesiskt tradition helt enkelt. Jag menar, i Sverige dansar vuxna män och kvinnor små grodorna runt en gigantisk kuk på midsommar, så kulturella egenheter har vi alla.

Hursomhelst kom vi fram till vattnet, och (vad vi trodde var Brooklyn bridge.) Åh vad fin den är sa vi, precis som i filmerna med de romastiska paren! Den är mycket större än på film, sa vi, och tog massor av kort på varandra framför bron. Sen strosade vi vidare längs east river och kom fram till ytterligare en bro. Men. Vad konstigt. Den ser också ut som den i filmerna. Jag frågade en gubbe som vilade på en bänk, vilken av broarna som var Brooklyn bridge. Och det var inte den, på vilken Marlene posar stolt på ovanstående bild. Men det gjorde inget, för vi bara skrattade åt att vi hade ungefär 50 bilder på oss framför den andra bron, som jag inte ens vet vad den heter och som är ungefär lika berömd som stenbron i Karlstad.
Men det visste ju inte vi då, och se så glad Marlene är på bilden. Allt handlar om inställning, så är det.

(Kolla noga så ser ni riktiga Brooklyn bridge i bakgrunden. Jag tog ingen bild på den, för jag var trött på att fotografera broar.)

The chair

Idag hittade jag en stol.

Det är så i huset där jag bor, att det som står vid porten får man ta. Om ingen har skrivit en lapp att man inte får ta det, så är det allmänt gods. Om man tycker man behöver något som någon annan inte vill ha, får man ta det. Sen äger man det.

Idag stod där alltså en stol och när jag såg den kom jag på, att det är just precis en sådan stol som jag behöver.
Den är gräddvit och fin och jag förstår inte att den som lämnade stolen inte ville ha den.

Det är tur att jag inte förstår allt.

Nu kom jag osökt att tänka på andra saker jag hittat, som jag haft nytta av. Det här är saker jag hittat, som jag haft nytta av och en del som jag mest bara har:

-En skinnfåtölj som jag hittade i trapphuset en vårdag. Den har fyllt sin funktion maximalt då jag haft den på balkongen på sommaren. Jag har sovit i den, filosoferat och solat. Den var lite sned och stoppningen var på väg till nästa liv, men det var det som var charmen. I våras insåg jag att den fått ta snö och vind och en hård vinter, och då var den inte så munter längre. När jag satte mig i den blev jag blöt för stoppningen hade blivit dränkt av snö som smält. Pappa hjältpe mig att kasta den på grovsoporna, och tänka sig vad som kom fram när vi vände upp och ner på den! Ett örhänge jag trodde var förlorat, en vinkork, samt ungefär 20 blöta cigarettfimpar. De var jag förstås helt oförstående inför.

- Jag har hittat många klädesplagg som jag använt flitigt. På festivaler kan man göra bra fynd.

- Ett örhänge som jag hittade i hissen. Det är en fjäder i silver och jag har det på mig nu faktiskt.

- En ring som jag hittade vid ett cykelställ. (Jag satte upp en lapp faktiskt, men ingen ringde.)

- Ett sjumannatält som stod ensamt och övergivet på Roskildes camping efter festivalen 2004. Det tältet var rena sviten! Jag kunde stå upprätt i det och vi använde det på många kommande festivaler. Under tältet låg dessutom en flaska vodka av märket Lenin. Den kom också till användning vill jag minnas.

- En spansk pocketbok jag hittade på gatan i Buenos Aires. En bok med gulnade blad som var läst många gånger. Jag försökte läsa den, men min spanska var för knaper. Jag gav den till en uteliggare i Mendoza, han blev väldigt glad och jag förstod att boken gjort nytta i att bara finnas till.

- En sjal som jag hittade på busstationens hittegodsavdelning när jag egentligen letade efter mina borttappade vantar. Den sjalen har jag använt extremt mycket.

- Några paraplyer som jag hittat här och var.

- Stenar jag hittat på havets botten som fungerat som tyngder i mina gardiner.

Sen börjar nog listan övergå i saker jag inte helt och hållet hittat, utan nog snarare skulle kunna rubriceras som saker jag snott. Det finns en gråzon där helt klart. Den listan får vi vänta med hursomhelst.

Natt!

Bild 2; Isnt life amazing?

Historien bakom den här bilden är egentligen väldigt lång om man vill se det så. Jag vill ofta se saker och ting i sin stora, komplexa helhet, för att förstå, men jag berättar den korta versionen.
Jag var på semester i Frankrike och på en bar i Nice var jag och Carro ute och svirade och köpte svindyra öl som vi köpte fastän de var svindyra. Men det var tur att vi gjorde det, för jag såg honom där och fick en impuls att gå fram till honom och impulsiv som jag är, så gjorde jag det. Han bodde på en segelbåt och den ville jag se och det fick jag. Den var väldigt fin och det var han med. Sen reste jag vidare till Italien efter vårt korta men intrycksfulla möte. Några dagar senare seglade han mot den stad i Italien där jag befann mig. Att han gjorde det beror till viss del på slumpen, till viss del på vilja, till viss del kanske på ödet, jag vet inte. Vi bestämde att jag skulle segla med honom i slutet av sommaren när jag inte hade ett jobb att sköta. Och det gjorde jag. I tre veckor, fastän jag aldrig tidigare satt min fot på en segelbåt. Därför finns denna bild, som är tagen för en månad sen på hans segelbåt utanför Sicilien, när vi seglade in i solnedgången, enbart för att vi träffades av en slump(?) på en bar i Nice. Hade vi inte träffats där hade vi inte varit tillsammans på den här bilden, och jag hade inte haft svindyra telefonräkningar eller längtan i mig. Nu skulle jag kunna komma in på en mycket lång utläggning om livet, hur saker och ting hänger ihop och varför, men jag väntar med det.

Nu är allting nära och allt är långt ifrån på samma gång.
Så är det med resor, möten och livet och kärleken. Det händer och det händer fort. Det gäller att åka med då när man har chansen, annars kan man få stå och vänta jävligt länge och då händer inte ett skit.

Heppåer!

To a friend

En gång var jag lite ledsen ganska länge. Flera månader, till och med ganska många.
Jag har en vän som är lite ledsen ibland, så som jag var ungefär.
Men så en vårdag var jag inte så ledsen längre, och då kändes det såhär:

Jag står på hagabron.

All is som innan kastade tillbaka min suddiga trötta spegelbild har smält.

Mitt ansikte förflyttas i vattenytan.

Det rör sig hela tiden. Det är liv i den och i mig.

Om jag sparkar ner småsten i vattnet och i mitt ansikte därnere, så spricker det en kort sekund, men lika snabbt blir det helt igen.

Jag går inte sönder som förrut.

När isen sprack så flöt bitarna iväg åt olika håll.

Men det mjuka vattnet håller ihop mig.

Jag har blivit hel nu.

Polaroid-maraton, bild nr 1.

Jag har ganska många polariodbilder från min och Marlenes resa till New York för två år sedan. Och några bilder från min seglats med Simon. Bakom var och en av de bilderna finns en historia. En bild och historia varje dag kommer resultera i att jag är färdig runt jul kanske. En följetong helt enkelt! Till eran dagens rätt får ni en dagens bild.

Min Syster hade födelsedag. Det är således den 14 augusti på den här bilden. Marlene och jag hade ganska nyss kommit till New york och var helt betagna av hur billigt det var med drinkar. Vi gick runt utan karta i greenwich och hittade en bar där man hade erbjudandet 2 för 1 på drinkar. Eftersom att vi hade semester hade vi ingen klocka. Vi drack tre drinkar var om inte mitt minne sviker. Men det kan hända att det gör det, för man använder ögonmåttet när man tillsätter alkoholen i USA. Och allt är mycket större i amerikaners ögon, drinkar också.

Det fanns en klocka i baren som vi sneglade på. Och jag minns att vi tänkte att det gör ju inget om vi blir lite runda om fötterna eftersom att tiden var runt 18, och vi skulle ändå gå ut sen på kvällen. Vi ser detta impulsiva tilltag som en förfest sa vi och fnissade. När vi bestämde oss för att gå vidare och försöka hitta hem, tyckte jag trots alkohointaget att klockan hade varit 18 misstänksamt länge så jag dristade mig till att fråga bartendern. Han upplyste mig om att klockan var 15, och sen garvade han sådär amerikanskt när han såg mitt oförstående fejs.

Så vi fick helt enkelt vandra omkring lite på stan och vara på pickalurven mitt på dagen. Det kändes busigt och ganska spännande att vara vilse i New york. Det var då jag mindes att min syster fyllde år, så jag ringde henne och gratulerade och berättade om klock-missförståndet. Hemma i Sverige var klockan 9 på kvällen berättade min syster. Jag förfasades över hur det kan komma sig egentligen att tiden är så olika. Efter att den här bilden togs gick vi och spelade schack i en park. Ingen var bra på schack och jag tror inte någon vann eller förlorade. Det viktiga var att möjligheten fanns att spela schack i en park kl tre på dagen i New york under ett litet drinkrus med vetskapen om att vi hade två veckor kvar av detta ansvarslösa fria sätt att tillbringa vår tid.

For tonight, for all nights to come

Min tandkräm är slut. Alltså helt slut, det finns inte litegrann kvar att klämma ut som det gör ibland. Det har varit litegrann kvar hela veckan och nu är den således helt tom.
Något annat som är helt tomt är mitt huvud. Jag känner mig som rotmos. En dag av tågresande, sömnbrist, baksmälla, långfilm och en liten blast from the past har tillsammans mosat ner min annars relativt fasta hjärnsubstans till puré.

Stockholm var trevligt igår. Lina som skulle överaskas blev överaskad, och glad, över att se mig. Det var fint, och inatt fick jag sova i barnkammaren.
På efterfesten igår skulle vi spela låtar efter tema. Temat var skäms-låtar, dvs, låtar man skäms över att man gillar.
Anledningen till att det blev ett sådant tema, var att jag helt seriöst satte på den gamla Dire Straits-dängan "tunnel of love", med seriösa och goda avsikter. Tydligen fick den resten av efterfesten att tänka på låtar man skäms över. Jag tror inte det finns så många sätt att tolka det på. Den är en skäms- låt i andras ögon och öron.
Men inte i mina. Det är ju det som är så fantastiskt, att när vi hör eller ser något ter det sig helt olika. Fastän det är samma är det ändå inte det.

Jag kan meddela att den nervösa tanten på tåget igår haffade en konduktör så fort hon klivit av tåget, för att försökra sig om att hon kom upp för rätt trappa och på rätt väg. Jag log och förstod att det var den vägen hon skulle vandra av den tid hon har kvar. Den "rätta" vägen. Det är ok att göra rätt, men när man aldrig gör fel är man heller aldrig säker på att man gör rätt och det är då man måste fråga konduktörer. Och det är inte alltid säkert att konduktörer vet åt vilket håll man ska. De kan också ha dåligt lokalsinne. Blir man då vilse och är ovan vid det, så gäller det att vara bra på orientering. Och är man inte det, ja då. Då får man gå på magkänslan. Kanske hamnar man rätt, kanske hamnar man fel. Men man kan ju knäppa några kontroller på vägen oavsett.

Nu ska jag drömma om gröna skogar, prinsar i tights som rider på hästar och hav. Jävlar vilken bra kombo.
Godnatt påer.

A train to talk about

Jag åker tåg och lyssnar på en norsk tant som berättar för alla medresenärer om hur orolig hon är för att hon ska bli förvirrad när hon kommer till Stockholm. Hon vet ingenting om Stockholm. Det kommer vara mycket folk, och flera trappor och vägar att välja, är hon rädd för.
Jag sa till henne, när hon gick på mig om denna rädsla att jag tycker om att komma till ett ställe och vara förvirrad. Det är något av det bästa jag vet, att inte veta vilken trappa som går vart, eller vilka alla dom där människorna är. Det är så jag får mina kickar, när jag är inte har kontroll och inte vet vad som ska hända. Tanten blev närmast förödmjukad av ett så kaxigt och avslappnat svar. För sen lät hon mig vara ifred. Nu pratar hon med de resenärerna som just gått på tåget och inte vet hur hon är. Hon är smart. Alla går att lura minst en gång.

En gång när jag åkte tåg till Uppsala hände något ovanligt.
Det som inte var ovanligt var att jag var bakfull och jättesen. Så sen denna gång, att jag precis hann släpa in min darriga kropp på första trappsteget i vagnen innan vi började rulla. Dessutom hade jag andnöd eftersom man inte ska springa en kilometer fredag morgon med astma om man inte ätit eller druckit (annat än öl) det senaste dygnet.

Jag hade ingen platsbiljett så jag satte mig vart som helst för att pusta ut. När jag tog av mig jackan upptäckte jag dessutom att jag hade satt på mig min tröja ut-och-in. Mittemot mig satt en tjej som var mycket söt. Vi satt längst in vid fönstret och bredvid henne satt en tant och bredvid mig satt en gubbe. Tanten och gubben pratade med varandra om bullar och kaffe.
Sen kom konduktören och sa att vi inte skulle sitta där, för det var andra resenärer som hade reserverat de platserna, och det vore inte bra för tanten och gubben om de skulle få stå ända till Uppsala. Men vad ska vi då göra frågade jag. Konduktöreren trodde att jag och den andra tjejen var i samma sällskap som tanten och gubben. Kanske att vi var deras barnbarn. Hilarious tyckte jag. Därför sa han att vi kunde flytta till en kupe i första klass. Det tackar man ju inte nej till. Jag fick hjälpa tanten med hennes väskor och den andra tjejen fick hjälpa gubben med hans väskor. När vi kom fram till kupén ville tanten bjuda mig och den andra tjejen (som hette Viktoria, fast det visste jag inte än) på kaffe och bulle. Så jag fick två hundralappar av tanten och instruktionerna att vi fick välja vad vi ville i kiosken, men att hon bestämt ville ha en mazarin. Jag frågade vad tant vill ha om de inte hade mazariner. Det är klart de har, sa hon bara.
Jag köpte fika i kiosken och sedan satt vi och pratade om det mesta. Viktoria berättade om sitt liv. Hon skulle till stockholm på en fest. Hon hade bott i Australien ett år och nu skulle hon återförenas med sina vänner därifrån. Temat för festen skulle vara värme, och hon skulle klä ut sig till ett stearinljus. Lysande, sa jag. Lysande!

Tanten och gubben var inte gifta. De var bara kompisar, påpekade tanten ganska snabbt. Kanske tyckte hon inte att gubben var så snygg och ville definitivt inte bli förknippad som hans hustru. Jag vet inte, det är svårt att säga om gubbar är snygga eller fula, de ser alla likadana ut.
Han var nästan döv dessutom och sa mest va! hela tiden. Han gav faktiskt intrycket av att vara lite gaggig, så jag förstår att en så elegant tant nog kunde få bättre.
Hon skulle till Uppsala och hälsa på en annan gubbe. Också en kompis. Jag gillade tanten skarpt. Kanske hade hon lite lösa sexuella relationer med gubbarna, kanske inte. I vilket fall stack hon ut från mängden andra tanter som lever med sin lott. Är man änka får man väl se till och leva lite medans man ändå är på väg mot vägen vi alla ska vandra.

Våran kupé hade plats för 8 personer. Den fylldes så småningom. I Kristinehamn klev en tjej på, som såg ut lite som gulletussan faktiskt. Hon var från Katrineholm och jobbade som frisör (!), men hade varit i Kristinehamn och träffat en kille. Hon sken som en sol, så killen hade nog uppskattat henne med alla hennes sidor. Fantastiskt att dom finns.
Tjejen skulle åka till Dubai. Det var en drömresa tyckten hon och hon berättade varför. Jag tänkte att jag aldrig skulle vilja åka till ett sådant låtsasland. Men det sa jag inte. Tanten sa att det verkade förfärligt i Dubai. (Yes, hon var så härlig!). När hon var ung kunde man resa till Molkom som längst, och det var bra, sa hon. För de hade den bästa dansbanan i hela värmland.

I Vingåker klev en väldigt tjock man på tåget. Han var i 30-årsåldern och skulle åka på dataspels-LAN i Stockholm. Diskussionen kom in på poliser och dödsstraff. Tjocka mannen tyckte att man skulle införa dödsstraff i Sverige. Han tyckte också att pedofiler och väldtäktmän borde kastreras som straff. Jag försökte problematisera hans åsikter, eftersom jag är ganska påläst i ämnet. Men han kunde inte tänka sig att även våldtäktsmän och pedofiler hade varit barn och hade favoriträtter, mammor, syskon och ångest.

I Degerfors klev en småbarnslärarinna på tåget, när alla i kupén var i full gång med dödstraffdiskussionen. Lärarinnan var också mycket religiös och lade sig i på ett högst respektfullt sätt. Hennes mjuka stämma och livssyn satte dit tjockisen rätt så direkt. Det var underhållande. Så här fortsatte min resa hela vägen till Uppsala. Om man kom in i vår kupé deltog man i diskussionen. Alla gjorde det, eftersom att alla nya trodde att vi alla kände varandra sedan innan. Vi avhandlade ämnen såsom livet, döden, krig, moral, homosexualietet etc. Tunga ämnen där alla hade en åsikt, som dessutom respekterades.
När vi skildes åt fick jag en kram av tanten som sa att jag var en god människa och att hon önskade mig ett långt liv. Detsamma sa jag. Detsamma.
Viktoria och jag kramades också. Vi bytte mailadresser och jag sa att jag skulle hälsa på henne i Oslo någon gång.

Jag glömde att jag var bakfull eftersom att resan var så annorlunda och underhållande.
Erlend Loe säger att livet är lite som en resa. Den här resan var lite som livet när jag tänker på det. Man sitter i samma tåg, liksom.

Snart är jag framme i Stockholm. Undrar hur det ska gå för den oroliga tanten med alla trappor och okända vägar. För mig kommer det gå bra, det vet jag. För det finns alltid något spännande vart man än hamnar.


Heppåer!

I woke up in a dream

FREITAG!

Fy fan.

Jag ska berätta om en rolig fredag jag var med om.

Allt var grått och trist och tråkigt i mitt liv. Jag satt och önskade att jag kunde få bygga bo under mitt täcke och att ingen skulle leta efter mig. Jag var bakfull som ett hockeylag efter segerfest.

Då ringde det på dörren. Jag masade mig ut i hallen och råkade se mig själv i spegeln. Jag förstod att vem som än stod på andra sidan, skulle tro att den kommit fel. Jag öppnade, och där stod Natalie Portman. Hon sa att hon inte hade kommit fel, utan att hon kommit rätt. Det var mig hon sökte. Sedan som i ett trollslag var jag plötsligt vacker som en dag, och Natalie räckte mig en hjälm och sa att vespan stod där nere och väntade. Vart ska vi undrade jag.

Hon sa att vi skulle först titta på hennes hundkennel som var belägen i Karlstad, av den enkla anledningen att det verkade så otippat, och hon inte ville att någon skulle veta att hon hade samröre med hundar. Ingen förutom jag. Jaha tänkte jag och tog situationen med ro, trots att jag egentligen var i färd med att begrava mig innan hon kom. Jag tänkte att jag kan göra det sen. Vi gick in i hissen och där pussade hon mig på munnen och skrattade sådär Natalie Portman-aktigt.

När jag såg mig i hisspegeln hade jag ny fräsch frisyr och den var precis sådär som jag alltid velat ha det men som ingen frisör någonsin lyckats få till. Jag tänkte att det var för bra för att vara sant alltihopa. Natlie skjutsade mig på sin röda vespa, vi åkte ut till plantagen. Vi struntar i hundarna, sa Natalie. Istället köpte hon en massa växter på plantagen. Inte vilka växter som helst, utan marijuana. Jag visste inte att de sålde marijuana på plantagen sa jag. Natalie himlade med ögonen och sa att jag är alltför naiv. Som om hon kände mig, för det är ju sant.

Sen åkte vi till IKEA. Vi skulle köpa en ny soffa till mig tyckte hon. Alla soffor som jag tyckte var fina tyckte hon också om. Vi skrattade åt det och köpte en röd. Sen monterade vi ihop soffan ute i skogen. Där satt vi i en röd soffa i skogen och rökte braj. Natalie och jag. Jag slappnade av och tänkte att nu, nu förstår jag att det inte är en dröm längre. Det här är den bästa fredagen någonsin sa jag, och det kändes som jag var utanför min egen kropp, vilket var en himmelsk känsla eftersom jag var så jävla missnöjd med att vara i den.

Jag sa det till Natalie, men hon var plötsligt inte kvar längre. Jag ställde mig upp och ropade. Plötsligt hoppade någon fram bakom en träd. Det var Anna Ternheim med världens största leende. Hon sträckte ut sina armar och lyfte upp mig i luften. Jag var lätt som en fjäder, sa hon.

Anna sa att Natalie skulle åka hem, men att jag nu var hennes. Det var så vi lärde känna varandra, jag och Anna. Och nu ses vi varje Fredag och har jam-sessions för jag är grym på gitarr.

Sen sa Anna att det var dags att vakna för det var lördag. Och jag vaknade. Och allt var precis som innan Natalie ringde på. Intorkade vinglas precis där jag lämnat dem, Fläckar på golvet, fläckar i sängen, fläckar på fönstret, på huden, på hjärnan.

Men det var en bra fredag, riktigt bra. Nu vill Anna inte ens kännas vid mig. Inte Natalie heller. Folk är så småaktiga. Ljuger och har sig.

Ha nu en bra fredag och ljug inte för varandra.

Jag ska ringa Natalie. Hon kanske vill gå på Blue Moon bar i Karlstad och se på hur värmlänningar slåss om en sunkig tacobuffé till ett coverband från åttiotalet som spelar svenska schlagerhits. Hon kanske tycker som jag, att omväxling förnöjer.

Heppåer!

Samma nätter väntar alla

Jag sitter med ett glas rödvin och funderar på hur mycket bakterier/vätskor/matrester/hudavlagringar det finns i min persiska matta. Jag blev lite yr, kanske av vinet, kanske av mönstret i mattan, kanske av insikten att jag inte piskat (varför är det ordet så sexuellt laddat?) den sen jag flyttade till Karlstad

När jag är lite full (och mycket med, för det är jag ibland) tror jag att jag sjunger väldigt bra. Det är skönt att få tro något sådant om sig själv. Jag ser upp till människor som kan sjunga.
Ofta vaknar jag dagen efter kvällen före med ipoden i sängen, och då vet jag att det är klippt. Jag har väckt grannarna med en och annan skön "tolkning" igen. Grannar föresten, kan jag berätta mer om, en annan dag. Ligg inte med dem. Det blir så jobbig stämmning i hissen måndag morgon. Jobbigare än vanligt alltså.
Det är vid sådana tillfällen "hissmusik" skulle göra nytta. Kanske var det så begreppet hissmusik kom till, för att någon dum jävel legat med en granne och ville få allt att verka som ett lite klämkäckt misstag.
Hissmusik suger. Vissa människor är som hissmusik när jag tänker på det. Förutsägbara, tråkiga, entoniga och ger dig den där impulsen STÄNG AV efter bara några minuter.
Om jag var ett musikbegrepp önskar jag att jag var flummig 60-tals folkrock blandat med blues och indiepop. Fast jag önskar mest av allt att jag var på Malta. Där finns allt. Öl på bion till exempel, och värmen som inte finns här har samlat sig på Malta. Den värmer och värmer men den värmer inte mig. Tur att det finns vin.

Är det en slump att vin rimmar på fin, svin, hånflin, småglin och piggelin?
Sådant tänker jag på, och nu lägger jag mig på mattan och insuper substanserna som gömmer sig däri samtidigt som jag tänker på nuet. Det blir nog inte mycket tänkt med andra ord.
hej svej, vintjej.

I lost my coat but i found my heart

Jag är en jävel på att tappa bort saker. Inte helt oväsentliga saker heller, utan sånt som man bara inte får tappa bort. Jag har väldigt lätt för att fastna i mina tankar och skena iväg i fantasin, lite närsomhelst. Jag blir då lite disträ. Eller som vissa säger, klantig. Jag vidhåller att det är en bra egenskap att kunna släppa taget om verkligheten ibland och sjunka in i andra världar. Men det är inte så roligt efteråt.

Nu ska jag roa er med en lista på saker jag glömt och tappat bort. Försök ha i åtanke när ni läser denna hårresande lista, att jag faktiskt återfann en del av det.
Tanken slog mig också att räkna ut det sammanlagda värdet på allt jag tappat, men insåg ganska snabbt att det skulle bli en hutlös summa som skulle väcka funderingar på hur jag egentligen är funtad. Och det får jag nog inte svar på ändå.

Kameror: 3
1. Jag var 11 år och på semester i Italien. Jag gjorde upptäckten att månen var så vacker och ville fotografera den. Jag gjorde det, men fortsatte tänka på den fina månen och lade därför ifrån mig kameran och vandrade vidare i mina tankar utan kamera. Min pappa blev jättearg.

2. Det var en (asbra) pocketkamera som var min pappas. Den låg i min stora kameraväska tillhörandes min systemkamera. Jag var i Paris och stod uppe vid Sacre coeur och funderade på mina månader i Frankrike, och tänkte att det är en så fantastiskt vacker stad och fotograferade med min systemkamera. Sedan vandrade jag ner till "Les Deux Moulins" för att äta Paris godaste chevrésallad. Det vart en trist måltid eftersom jag insåg att jag glömt kameraväskan vid Sacre Coeur. Innehållandes Pocketkameran OCH 7 oframkallade svartvita filmrullar från min tid i Paris.

3. Jag var i Buenos Aires och skulle äta lunch i området Palermo, där vi sedan skulle handla på en marknad. Jag var hungrig fan minns jag och glömde att vakta min väska så fort jag såg maten. Således lyckades en raffinerad uteliggare eller nåt stjäla väskan medan jag åt i godan ro. I väskan fanns min nya digitalkamera, innehållandes 400 bilder från min tid i Brasilien.

Plånböcker: 5
1. I samma väska i Buenos Aires fanns min Plånbok, som nu ofinns. Eller den finns väl hos nån argentisnk tattare.

2. Jag åkte buss i Buenos Aires en vecka efter föregående incident. Jag var på väg till samma område för att handla på marknaden, vilket jag ju inte kunde göra veckan innan eftersom mina pengar försvann med en tattig uteliggare. Jag hade inhandlat en ny plånbok och den låg i mitt knä när jag satt där på bussen. Jag insåg att mönstret och färgerna på plånboken passade otroligt fint ihop med min kjol.
Jag satt och begrundande detta oerhört fina sammanträffande och missade nästan hållplatsen. Resultatet av detta var att jag flög upp och av bussen. När man reser sig hastigt och har något i knät brukar detta falla till marken. Om man inte plockar upp det, ligger det kvar. Någon lycklig argentinare blev rik, för den var inte tom.

3. Jag åkte metro i Paris. När jag gick på hade jag en plånbok. När jag gick av hade jag den inte.
En traditionell fickstöld med andra ord.

4. Jag var på konstskolefest i Örebro. Det behövs ingen förklaring, ni som varit på en sån, ni vet hur de går till. Jag hade inte någon plånbok med mig hem, helt enkelt.

5. Jag var på en skum klubb i Polen som hette elixir. De hade billiga shots. Så billiga, att min plånbok blev kvar på bardisken.

Mobiltelefoner: 2

1. Samma argentinsken tattare som knep min plånbok och kamera, fick mobil på köpet.

2. Sista kvällen i Paris var jag på en gayklubb som hette Pulp. Det var väl helt enkelt så roligt att jag glömde min väska där, innehållandes min mammas mobiltelefon (som jag lånat. Förmodligen för att jag tappat min egen.)

Cyklar: 2

1. Jag gick i högsatidet och skulle låsa cykeln på skolgården. Då gick väl killen jag var kär i förbi kan jag tänka mig. Sånt brukar leda till att allt annat försvinner ut ur huvudet, vilket det gjorde då alltså. Som de flesta vet brukar olåsta cyklar ha en tendens att bli stulna.

Cykeln återfanns dock några dagar senare utanför varbergakiosken av min far, som rusade in i kiosken och frågade alla, inklusive de anställda vem i helvete som ägde cykeln utanför. Ingen ville ju erkänna för pappa lät nog ganska arg. Min far deklarerade för hela kiosken att han tänkte sno tillbaka den, vilket han gjorde. Go daddy!

2. Jag lånade mammas cykel intill stan och parkerade på centralstationen och glömde låsa. Som vi redan konstaterat vet vi vad som kan händå, vilket hände. Samma natt dog Anna Lind och detta tragiska dåd tog över diskussionerna vid köksbordet morgonen därpå, vilket gjorde att mitt illdåd förmildrades något. Inte för att det var bra men mamma var åtminstone nådig en sådan sorgens dag.

Datorer: 1

1. Jag skulle åka buss till Universitet. Men på busshållsplatsen hamnade jag i en väldigt djup diskussion med mig själv så min laptop fick stå kvar ensam och vänta på nästa buss.

Jag hade plus på karmakontot och datorn återfanns på hittegodsavdelningen (där jag förövrigt är väl igenkänd, vilket inte alls kommer verka konstigt om ni orkar kämpa er igenom denna lista)

Mössor, vantar och halsdukar:

18.0000....

Jackor: 4

1. Jag åkte buss, vi skulle på fest på landet. Det skulle killen jag var kär i också så jag var uppspelt och nervös, vilket ledde till att jag glömde min lila regnjacka på bussen. (mammas..)

Den hamnade väl i Lindesberg kan jag tro.

2. Jag åkte tåg till Stockholm. Jag glömde min Gula regnjacka på tåget, för det regnade ju inte i Stockholm, så jag glömde att jag behövde den.

3. Jag gjorde ett klipp på myrorna och köpte en fin duffel. Den glömde jag samma dag på bussen hem. Detta är jävligt konstigt och jag minns inte vad orsaken var. Den återfanns dock på polisstationen och används än idag.

4. Jag åkte tåg till jobbet i Arvika. Lyssnade på Frida Hyvönens skiva, som jag precis upptäckt hur bra den var. Trots detta kom jag ihåg att gå av, men inte min jacka. Så jag rusade tillbaka och fick tag på jackan, men olyckligtvis började tåget rulla och jag hamnade i metropolen Charlottenberg. Fick ju tillbaka jackan, men kom 2 timmar för sent.

Övrigt:

Jag var i Nice och skulle återvända till mitt hostel efter första gången jag träffat Simon. Vi hade sagt hejdå och jag skulle med ett tåg och jag hade väldigt bråttom. Jag packade mina saker men glömde följande: Pass, plånbok, Ipod och flygbiljetter i ett värdeskåp där jag låst in det, så ingen skulle stjäla det. Samt en bikini, en handuk och en kjol.

Upptäckte mitt misstag på tågstationen och tog en taxi i ilfart tillbaka och hämtade det som låg i värdeskåpet. När jag sprang ut på trottoaren skrek en av städerskorna från ett fönster att jag glömt en handuk också och den fångade jag i luften när hon kastade ut den från balkongen. Fort som fan åkte jag tillbaka till tågstationen men missade tåget med typ 30 sekunder.

Denna gång berodde glömskheten enbart på att jag hade träffat Simon, och att han luktade så gott och var så fin, att jag var rätt borta i huvudet.

Körkort: 5

1. Tattaren i Buenos Aires kan legitimera sig som mig

2. Ficktjuven i Paris likaså

3. Någon Polack också.

4. Något drägg som var på kosnthögskolefesten med.

5. Hade hål i fickan på min kjol och tappade mitt körkort på glada ankan i Karlstad. Detta har hänt flertal gånger, men jag har allttid hittat det, av en slump.

Jag har alltså bytt körkort 5 gånger på 8 år. Det är rättså frekvent tror jag. Det positiva med det är att fotona alltid är ganska färska, samt att jag vet allt om kostnader och hur man går tillväga när man blir av med körkortet.

Nej nu får det vara bra med det här självplågeriet. Detta är ändå bara det jag minns, det finns nog mer saker att fylla i. Ett mönster som är återkomande är att jag ofta glömmer saker när jag transporterar mig via buss eller tåg. Kanske hänger det ihop med att jag tänker väldigt bra när jag reser. Jag trivs med att resa och blir väldigt avslappnad i både kropp och sinne och funderar ofta på hur saker och ting hänger ihop. Jag har inte kommit på något svar på det, men i skrivande stund har jag insett att min slarvighet hänger ihop med hur avlappnad och bortkopplad jag är från resten av världen. Samt, att när jag är kär är jag väldigt borta i huvudet. Fast det var ändå inget nytt.

Men värst av allt var nog ändå förra hösten, när jag tappade bort mig själv. Jag vaknade en morgon i november och insåg att jag var borta. I flera mörka månader letade jag med lykta och kompass och en och annan flaska vin men fann ingenting. Så plötsligt en dag i maj hörde jag något som prasslade under sängen. Där hade jag legat gömd hela tiden och läst serietidningar med en ficklampa och smaskat ur en gott och blandat-påse. Så himla typiskt mig!

Nästa gång blir det om saker jag förstört. Den listan är också lång.

Heppåer!

Vill du också ha oxpenis till middag?

Igår innan jag somnade kom jag att tänka på relationer som gått åt helvete. Och så kom jag fram till att det var ju tur att de gjorde det, annars hade jag kanske suttit i nån deppig lägga i någon ännu deppigare stad än Karlstad med en bulle i ugnen. Eller i Borås på en bondgård med två kids, eller i en förort till Stockholm med dyr hyra och tub att passa. Eller jetset-liv i New York. Hade ju vart helt ok förvisso.

Jag kom också fram till att det aldrig var mitt fel att det gick åt helvete.

Nej. Så enkelt är det ju inte riktigt. Fast mestadels var det givetvis aldrig mitt fel.

När min tankeverksamhet ändå var inne på relationer som gått åt helvete fick det mig osökt att tänka på det här med att göra slut. Det finns OK sätt att göra slut på något. Sen finns det sätt som är förpassade till cro-magnon stadiet och alltså inte är OK på 2000-talet.

Jag ska berätta en saga som är sann. Den handlar om en en vän, som blev dumpad på det mest groteska rygradslösa vis jag någonsin hört talas om.

Den ryggradslösa typen (som utgett sig för att vara en riktig prins) hade sagt att han skulle åka och "finna sig själv" i ett kloster. Redan här börjar man ana att något inte står rätt till. Om du inte är dig själv nu, vem är jag DÅ ihop med?!

Hursomhelst for typen till kloster utan att kontakta sin kärlek via varken mobil eller internet. Kom nu inte och säg att man inte får ha tekniska prylar i kloster, för jag såg en nunna en gång som sms:ade. Den ryggradslösa typen fick lön för mödan och fann mycket riktigt sig själv. Och det var inte vackert. Han var en best, ett osympatiskt monstrum, och värst av allt, Tengils okände bror.

En månad efter klosterhärvan fick min vän reda på sanningen- via facebook! Då hade Tengils okände bror blivit "in a relationship" med en ANNAN! (Jag vet inte, rätta mig om jag har fel, men brukar man inte först göra slut och SEN bli ihop med en annan?) Det var alltså så det kom fram att han kom från helvetet, och det var ju tur att det kom fram, för ingen vill vara ihop med ett monster med ett hjärta av sten. Förutom andra onda asgamar. (Det finns några stycken, och det var väl en av de satarna Tengils ryggradslösa bror hittat bland bottenskrapet). När min vän försökte konfrontera aset om detta faktum, (kanske hade någon hackat sin in på hans facebook-lösenord och bara skojat?) så fick han inget svar. INGET SVAR är den värsta av tortyrer. Sådana som inte svarar på varför man valt en annan väg hamnar hos Tengils män på den mörka sidan bron och får leva på ruttna oxpenisar för resten av evigheten.

Att göra slut via sms, email, telefon, skype, handskrivet brev med snirkliga kaligrafibokstäver eller via en kompis eller en mamma eller en mammas kompis framstår ju plötsligt som rena drömmen.

(och det är det inte, tro mig. Har varit objekt för åtminstone två av ovanstående. Nej, inte mammas kompis).

Ska man göra slut, får man fan göra rätt.

Det mest rätta sättet att såra någon är att sticka kniven hårt och fort rakt i hjärtat, då det kan underlätta läkningsprocessen avsevärt. Långsamma utdragna rispningar, knivstick i ryggen, och andra utstuderade tortyrmetoder är svårläkta sa min skolsköterska i lågstadiet.

Så gör om gör rätt hörrni, annars blir det oxpenis till middag. Forever and ever and ever...

Heppåer.

Sverker löser världsproblemen

Jag sitter och kollar på PLUS med Sverker olofsson och äter soldatens ärtsoppa. Nej, det är ingen ovanlighet att jag gör varken det ena eller det andra. Stod i mitt odiskade lite lagom havererade kök och var jävligt hungrig efter en heldag i skolan, som jag ägnat åt att kolla på gamla hassan-sketcher och stört arbetsron. När biblotikerien gnällde ut i högtalaren att det skall vara tyst i biblioteket kom jag på att jag för i helvete kan ägna mig åt en så givande syssla på hemmaplan lika gärna. (Varför har biblotikarier ALLTID tovade snorgröna stora tröjor och gigantiska glassmycken?)

SÅ jag övervägde att faktiskt gå till ICA och köpa ingredienser för en riktig måltid, typ danske pölser med ketchup och pulvermos. Men vägt mot en burk soldatens som stod i kylen och väntade på att få bli isörplad vägde soldaten tyngre än dansken. Så fick det bli.
Och så Sverker. Denna underbara man, som i veckans avsnitt av PLUS testar hur giftiga jeans är. Han uttalar cheap monday på ett fruktansvärt skönt sätt. Typ som en gammal gubbe från norrland. Efter jeans reportaget kommer ett reportage om Lasse, Classe och Frasse. Tre kompisar från Värnamo som känner sig blåsta.
De hade lagt 18.000 på biljetter en till Michael Jacksson koncert som han skulle ha under sin sista turne. De har gillat Jackson ända sen de var små (alltså sen typ förra året). Sen säger Sverker på typiskt Sverker-vis "ja och det vet ju ju alla hur det gick, med Jackson. Han dog ju". Jo. Han gjorde ju det, och nu är de tre kamraterna mycket upprörda över att bara ha fått tillbaka 2000 kronor. Tror jag det. Idolen dör och man blir 16.000 spänn fattigare på kuppen. Två frågor dyker upp mellan skrattattackerna.
1. Vad ska Sverker göra åt detta?
2. Vem FAN lägger 18.000 spänn på en Michael Jacksson-koncert?
Det är ju typ lika säkra odds som att satsa allt man har på Mr.Burns i en hästkapplöpning.

Nu ska jag fortsätta mitt hassan-maraton.

My poor brain

Jag drömmer ofta. Nästan varje morgon minns jag vad jag drömt. Vissa nätter drömmer jag extremt osammanhängande och konstiga saker. Sånt som skrämmer mig och får mig att undra vad jag är för en människa egentligen. (Det gör väl ni också? Va?!!)
För ett tag sen drömde jag något sådant.
Ni som förekommer i drömmen och det som händer är jävligt random, och har ingenting med verkligheten att göra, men den är så twistad att jag bara måste berätta.
Emma och Ida och jag skulle ha trekant. (Nej det är inget vi brukar ha, någonsin)
Emma hade bäddat en jättefin säng med sidenlakan och vi var fint klädda i sidenunderkläder. Men vi kom aldrig igång med själva sexet, för när Ida kom hade hon med sig en hund. En jätteliten svart hund. Den hoppade upp på mig och var äcklig. Jag drog huvudet under täcket och skrek att jag hatar hundar. Ta bort den! Ida släppte hunden och plötsligt var vi utomhus. Hunden rusade rakt ut i en gata och Ida var helt lamslagen. Hur fan skulle vi få tillbaka den levande?! Då, kom en katt förbi hunden. Tog hunden i HANDEN och ledde den över gatan och bort till övergångstället och tryckte på knappen för grön gubbe. Fantastiskt, sa vi och log.

Sen, kom Linas pappa, Gunnar i en porche. Vi skulle plötsligt på en utflykt, Lina, jag och Gunnar. Men Gunnar bara brände förbi jättefort och plötsligt kom en barnens dag-parad, fullt av barn, viftande flaggor och konfetti. Men Gunnar bara mejade på, rätt igenom barnaskaran. Lina blev jättesur och sa att vi inte länge fick följa med på utflykten. Jag tänkte att det nog finns någon mening med det, jag hade ändå inte hunnit med en utflykt för jag ska ju jobba.
Sen vaknade jag och hade försovit mig.


Känn in den!!

Your worst nightmare! On TV!!

Måndag igen. Snart kommer snön.
Jag läser inte så många bloggar. Jag vet inte varför. Kanske för jag inte vet så många.
Men några som jag ändå läst (lite får man ju reka när man ska börja blogga) skriver mycket om sådant som de inte gillar, och lite om sånt som de gillar. Några har en blogg om ett särskilt ämne, kanske en lång resa eller mat. Och väldigt många skriver om sina liv och vad de åt till frukost och när de ska träna och så. Det känns lite irrelevant tycker jag för egen del. Jag bryr mig liksom inte, så jag ska skriva om sånt jag skulle vilja läsa själv.

Sånt som jag inte ska skriva om:
- Plugg (vilken tenta jag gjort och inte, fy!)
- Vardagliga saker som inte hade något komiskt i sig
- Om jag mår (riktigt) dåligt ska jag överhuvudtaget inte skriva här. punkt.
- Sådant jag inte kan stå för

Eftersom karaktär inte är min starta sida kommer jag med all säkerhet göra precis tvärtemot vad jag just lovat. Vilket jag ju precis gjorde med ovanstående lista om man vill se det så.
Många skriver jävligt förbannat om saker och det blir ofta väldigt bra då.
Jag försöker att inte reta upp mig alltförmycket på andra människor och företeelser, eller nej nu ljög jag. Jag ljuger jättebra föresten, utan att blinka.

Men alltså hörrni. Tv 3 har gjort det IGEN!


"Drömmer du om ett liv i lyx och flärd? Hälsa på hos tre som redan har sitt på det torra vad gäller shopping och glammiga fester"


Ja, ÄNTLIGEN!!
En tv-serie om svenska hollywoodfruar. Ett gäng sorgliga fejkblondiner som sökt lyckan i 30 år äldre män i Hollywood-the land of dreams. Där man är som en av alla andra om man har silikonbröst och botox i stjärten, har en man som är 30 år äldre och spenderar tiden med att vara hans kuttersmycke på representationsmiddagar och "glammiga fester".
Men vänta nu... Ville inte dessa lycksökande hjärndöda dockor vara unika och annorlunda?
De borde ju förstås ha åkt till Askersund istället!!
Där skulle de garanterat sticka ut bland traktens gråa lite inskränkta lokalbefolkning.

I en intevju i Metro med Paul Ankas unga och smärta (läs opererade) fru Anna (från västerås)ställs frågan:
Spenderar du mycket pengar?
Anna svarar att nej, hon är ju ingen som gillar att strö pengar omkring sig precis.
Dock erkänner hon att hon har ca 150 skor i garderoben.


Ehjahaaa! Hon gillar att gå på myrorna förstås. Bra Anna, det främjar frälninngsarméns arbete för bättre villkor i många U-länder. Nej inte U som i urringning.


Så ta chansen att bli riktigt jävla avundsjuka.
De lever livet DU drömmer om- The american dream! kl 21.00 på Tv3 ikväll!



En spännande "ny" värld, på tv. Precis som på riktigt.

Just another saturday?

Jag vaknar upp. Vet inte vad klockan är, för min mobil fick så pass allvarliga svettskador igår när jag hade den i BHn, att den har nog helt enkelt sagt tack och adjö nu.
Jag visste inte att det kunde bli så, av svett alltså.
Hursomhelst vaknade jag åtminstone
Mindes i stora drag gårkvällen.

Sammanfattningsvis;
- Förfest där jag förvandlas till aggressiv musikpolis efter några glas "Aussie"
- En tjej som, till att börja med, nämnde att jag kunde bli aerobicsinstruktör, men som i slutet av kvällen hade en mer hotfull än föreslående ton. Det framgick senare att hon jobbade som en sådan, och företaget var i stort behov av en till, och hon "Kände" att jag skulle passa... Jag blev både överväldigad och rädd.
-Cykel till Blue Moon Bar
- Ett (eventuellt dansant) inferno på scenen inne på schlager-dansgolvet (ja det finns ett sånt), där jag, Jesp, Englund och Johannes pinkade in vårt revir, med stora "överlägsna" rörelser. Vad jag minns var det ingen annan som pratade med oss under hela kvällen..
- Promenad till Timmy´s grill.
- Äta slafsig kebab och frysa.
- Telefonsamtal från min bror vid 03, där han frustar och försöker kommunicera men det lyckas inte riktigt då han bara upprepar "ta den i munnen" om och om igen.
(Han var för övrigt extremt lyckad som black metal-snubbe. Tyvär kan jag inte lägga upp någon bild eftersom telefonen blev svettskadad)

Sammanfattningsvis var igår en kväll som så många andra men ändå inte som någon annan, eftersom inget någonsin upprepar sig exakt.
Bara typ nästan exakt, vilket väl egentligen är värre...?

Det är nog för tidigt och för mycket söndag för filosofiska spörsmål.
Nu ska jag äta chips till frukost istället, som så många andra söndagar.

Heppåre

Min bror ska gå på maskerad

Hade ett telefonsamtal med min bror. Han ska på maskerad ikväll. Temat är subkultur.
Han ska klä ut sig till subkulturen black metal. För att bli trovärdig i sin tolkning har han inhandlat diverse attiraljer. Vad, frågar jag.

- En svart lilla sjöjungfrun-peruk (hon var väl ändå rödlätt med betoning på röd?)
- Ett järnkors (att ha runt halsen, uppochner givetvis)
- Ett svärd (har dom svärd!!??) (jävlar vad svärd de hade i svärdaffären!!)
- Smink
- Blod

Lite dåligt insatt som jag är i denna kultur blev jag smått skraj och full av skratt när jag hörde att han lagt 400 spänn på ovanstående. Herregud vad jag ser fram emot att få veta hur maskeraden ur-artar sig!!
Googlade en bild, och fick fram denna

JÄVLAR! Tänkte jag. Less is more existerar inte i black metal-världen, det förstår jag det. Hoppas Brorsan får roligare än den här killen.

Nu ska jag duscha för jag luktar lite illa.

Less law, more lollipos!

Anledningen till att jag startat en blogg är
1. Jag ska plugga men har kört fast och kom inte på nåt bättre
2. Jag skriver väldigt mycket.
3. Det händer mig ganska mycket konstigt och roligt, som eventuellt (med resevation!) kan vara underhållande även för andra.
4. Åtminstone min bror kommer läsa den.
5. Jag är impulsiv, och detta var min impuls.
6. Jag gillar att göra listor.

SÅ.
Min kompis Fredrik säger att man ska leva i nuet. Alltså verkligen ta in det som händer NU för att få ut så mycket som möjligt av livet. Man ser saker man inte skulle sett annars, vilket leder till tankar man inte skulle haft, vilket utvecklar och öppnar för nya möjligheter.
Jag har övat på detta. Så till den grad att jag glömt hur man planerar och tänker långsiktigt, eftersom jag lever i nuet hela tiden. Därför går det lite dåligt med min tentamen, vilket jag ändå har en ursäkt för eftersom jag försöker att se det fina i livet nu.
Just nu ser jag Caroline, som har släppt ett antal sköna citat på senaste tiden.
Jag ska återge ett rätt så jävla klockrent som kom från ingenstans igår när vi satt och slogs med våra påträngande baksmällor:

"Alltså, den där polisen sitter och suger på en klubba. Det ser rätt oseriöst ut måste jag säga".

Jag tror, att den polisen bara levde i nuet. Han var sugen på klubba och tog sig en.
Fler sådana poliser i samhället, så blir nog allt bara härligt, som min kompis Claes-Christian brukar säga.
Och nu när jag lever i nuet så bra, och har skaffat en blogg, kan jag ju skriva här om det som händer nu. Och det som hände då, eftersom att då var nu när det hände...

josåsåatteee...