To a friend

En gång var jag lite ledsen ganska länge. Flera månader, till och med ganska många.
Jag har en vän som är lite ledsen ibland, så som jag var ungefär.
Men så en vårdag var jag inte så ledsen längre, och då kändes det såhär:

Jag står på hagabron.

All is som innan kastade tillbaka min suddiga trötta spegelbild har smält.

Mitt ansikte förflyttas i vattenytan.

Det rör sig hela tiden. Det är liv i den och i mig.

Om jag sparkar ner småsten i vattnet och i mitt ansikte därnere, så spricker det en kort sekund, men lika snabbt blir det helt igen.

Jag går inte sönder som förrut.

När isen sprack så flöt bitarna iväg åt olika håll.

Men det mjuka vattnet håller ihop mig.

Jag har blivit hel nu.