FREITAG! Fy fan.
Jag ska berätta om en rolig fredag jag var med om.
Allt var grått och trist och tråkigt i mitt liv. Jag satt och önskade att jag kunde få bygga bo under mitt täcke och att ingen skulle leta efter mig. Jag var bakfull som ett hockeylag efter segerfest.
Då ringde det på dörren. Jag masade mig ut i hallen och råkade se mig själv i spegeln. Jag förstod att vem som än stod på andra sidan, skulle tro att den kommit fel. Jag öppnade, och där stod Natalie Portman. Hon sa att hon inte hade kommit fel, utan att hon kommit rätt. Det var mig hon sökte. Sedan som i ett trollslag var jag plötsligt vacker som en dag, och Natalie räckte mig en hjälm och sa att vespan stod där nere och väntade. Vart ska vi undrade jag.
Hon sa att vi skulle först titta på hennes hundkennel som var belägen i Karlstad, av den enkla anledningen att det verkade så otippat, och hon inte ville att någon skulle veta att hon hade samröre med hundar. Ingen förutom jag. Jaha tänkte jag och tog situationen med ro, trots att jag egentligen var i färd med att begrava mig innan hon kom. Jag tänkte att jag kan göra det sen. Vi gick in i hissen och där pussade hon mig på munnen och skrattade sådär Natalie Portman-aktigt.
När jag såg mig i hisspegeln hade jag ny fräsch frisyr och den var precis sådär som jag alltid velat ha det men som ingen frisör någonsin lyckats få till. Jag tänkte att det var för bra för att vara sant alltihopa. Natlie skjutsade mig på sin röda vespa, vi åkte ut till plantagen. Vi struntar i hundarna, sa Natalie. Istället köpte hon en massa växter på plantagen. Inte vilka växter som helst, utan marijuana. Jag visste inte att de sålde marijuana på plantagen sa jag. Natalie himlade med ögonen och sa att jag är alltför naiv. Som om hon kände mig, för det är ju sant.
Sen åkte vi till IKEA. Vi skulle köpa en ny soffa till mig tyckte hon. Alla soffor som jag tyckte var fina tyckte hon också om. Vi skrattade åt det och köpte en röd. Sen monterade vi ihop soffan ute i skogen. Där satt vi i en röd soffa i skogen och rökte braj. Natalie och jag. Jag slappnade av och tänkte att nu, nu förstår jag att det inte är en dröm längre. Det här är den bästa fredagen någonsin sa jag, och det kändes som jag var utanför min egen kropp, vilket var en himmelsk känsla eftersom jag var så jävla missnöjd med att vara i den.
Jag sa det till Natalie, men hon var plötsligt inte kvar längre. Jag ställde mig upp och ropade. Plötsligt hoppade någon fram bakom en träd. Det var Anna Ternheim med världens största leende. Hon sträckte ut sina armar och lyfte upp mig i luften. Jag var lätt som en fjäder, sa hon.
Anna sa att Natalie skulle åka hem, men att jag nu var hennes. Det var så vi lärde känna varandra, jag och Anna. Och nu ses vi varje Fredag och har jam-sessions för jag är grym på gitarr.
Sen sa Anna att det var dags att vakna för det var lördag. Och jag vaknade. Och allt var precis som innan Natalie ringde på. Intorkade vinglas precis där jag lämnat dem, Fläckar på golvet, fläckar i sängen, fläckar på fönstret, på huden, på hjärnan.
Men det var en bra fredag, riktigt bra. Nu vill Anna inte ens kännas vid mig. Inte Natalie heller. Folk är så småaktiga. Ljuger och har sig.
Ha nu en bra fredag och ljug inte för varandra.
Jag ska ringa Natalie. Hon kanske vill gå på Blue Moon bar i Karlstad och se på hur värmlänningar slåss om en sunkig tacobuffé till ett coverband från åttiotalet som spelar svenska schlagerhits. Hon kanske tycker som jag, att omväxling förnöjer.
Heppåer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar