I (don't) blame you

Idag har jag fått två chokladkolor bara sådär. Först fick jag en dumle-kola av Olle. Den var den godaste dumle jag ätit. Så fint att jag fick den. Sedan fick jag en choklad-kola av tjejen i kassan i cafet på Universitetet. Hon tyckte synd om mig som inte fått någon gratis tårta. Den var slut när jag kom. Inte fan är det synd om mig men gratis är alltid gott så jag tackade och tog emot och sa trevlig dag!

Det är mycket som är slut innan man hinner fram. Förnuftet, framtidsplanerna, dåtiden, godsaker, allt tyckts sjukna in lite för sent. Men inte alltid kan man få en chokladbit som plåster på såren. Eller jo det kan man, men det är inte alltid det hjälper.

Idag hörde jag en ny låt av Markus K. Den heter "Du är också dum" och den låten har han skrivit till mig. Den handlar om sgreklagtjporawemgaorejgn.
Fint av honom. Jag skrev en gång en dikt till honom. Och Anna och Christian och några andra som följde mig genom förra årets gudförgätna jävla skit-hål till år. De var stadigt vid min sida och svek inte även när jag var helt dum i huvudet. De fick mig att förstå och gå på och komma fram.
När jag kom fram hade mål-linjen dock förflyttats fram över både hav och land så jag fick börja jaga och springa igen. Den här gången i sällskap av lite andra själsfränder. Aldrig tar det slut. Jakten på det där som skall vara livets sötma och det viktigaste vi har och allt vad i helvete det heter.

Här kommer hyllningsdikten. Den heter "Jag kan inte simma längre".

" Allt var över och jag var lika slut som sommaren.
Tidig höst. Jag vaknade på en kyrkogård. Där stod Markus. Löven var sprakade färgglada men vi två var om detta helt ovetandes. Vi var genomskinligt grå och hade varsin kniv i hjärtat. Tillsammans blödde vi och läkte. Han gav mig det reservbatteri jag behövde för att kunna andas.
Han gjorde mig sällskap på bussen, i duschen, i sängen, och när jag sprang. Och som jag sprang. Flydde. Alla mina tankar förstod han, och satte de i pränt med sin poetiska ådra. Varje mörk tanke fick gensvar från honom. Jag kände mig mindre missförstådd när Markus befann sig i mig.

Vi fick sällskap av Anna. Ingen annan var som Anna. Hon var vacker, sårbar och självklar i allt hon sa till mig. Hon lärde mig att också andra varit i det ingenmanslandet jag kommit till.
På ett obehagligt behagligt vis blev jag alltid så kall men samtidigt varm när hon rörde mig. Och som hon berörde mig.

När alla löv fallit och min gråa insida smittat av sig på min omgivning kom Christian tillbaka. Som ett tåg enligt tidtabell har han alltid kommit tillbaka till mig när jag måste bort. Tryggheten i hans mörka stämma och allvaret i hans blick fick tillvaron att kännas mer som ett mjukt varmt täcke än ett Krig. Han fick mig att gråta. Det var alltid bara han som förstod mig. Han gjorde mig sällskap när jag var full och låg i en alldeles för stor säng. Han vaggade mig till sömns varje natt.

Om Christian sövde mig så vaknade jag av nästa Kristian. Lagom till att jag var utpumpad och släckt, väcktes jag av hans smutsiga och ovårdade sätt. Det var något jag aldrig tidigare mött och han piskade upp mig, fram mig, framåt. Jag blev beroende av hans tvång.
Jag drunknade i hans ocean tjugo minuter varje morgon. Varje kväll.

Sen.
Kom Björn tillbaka. Precis som jag hade hoppats dök han upp från ingenstans. Han bjöd upp mig till en dans i mörkret. Vi exploderade i samklang med varandra, om och om och om igen. Han flåsade mig i örat i tid och otid, och likväl som håret på min kropp reste sig gjorde även jag det. Horisontalläget som under en lång kall vinter varit mitt signum byttes ut mot ett stenhårt vertikalläge.

Vi gick mot våren tillsammans och precis när tulpanerna börjat titta fram ur marken flydde jag från allt och satte mig på ett flyg till Berlin. Där mötte jag Jonathans blick. Allt annat verkade idiotiskt och från den stunden var jag fastspänd i hans hårda, mjuka grepp. Våren var på riktigt här och Jonathan gjorde mig sällskap på balkongen varje kväll. Vi viskade alltid. Vi smög in händer under varandras skinn. Och varje gång jag föll fångade han mig".





Sedan kanske jag skriva en ny hyllningdikt. De som måste hyllas är Anna, Timo, Cat, Annika, Lykke, Frida. Och kanske Jens. Jag ser fram emot det.
Torsdag-Ankan. Samma samma samma samma samma samma samma samma men aldrig samma.