White blank page

Idag kom det fram en kille till mig på universitet som jag knappt känner. Han sa att han drömt att jag var död. Han hade bläddrat i tidningen och läst min dödsruna. Och varje gång han såg mig nu tänkte han på det, sa han. Jag undrar vad det stod lite mer specifikt men det sa han aldrig. Det hade varit roligt att veta. Var det en dikt? vilken? Var jag någons fru, någons mor..?
Alltså, jag vet ju att jag inte är vare sig det ena eller det andra idag men kanske i framtiden. Å andra sidan vet jag inte ens om jag är på riktigt eller på låtsas heller så vad fan. Kanske var det bara en helt tom spalt. Mitt namn och inget mer. Det hade varit passande. Less is more är ju en filosofi jag försöker leva efter. Som ni märker går det otroligt dåligt.

Jag vet inte vad jag tycker om att han berättade det. Lite roligt var det. Lite otäckt. Kanske har han något underliggande hat gentemot mig. Vad nu det hatet skulle ha fötts ur eftersom vi knappt känner varandra.

Hursomhelst, är jag inte död än, men om jag dör inom en snar framtid, kan killen bli känd för att kunna spå in i framtiden. Den enes död är den andres bröd, osv.

Ikväll har jag en Te-träff med Fredrik, min vän. Vi ska se på TV. Det brukar vi aldrig göra men idag ska vi det. The Soundtrack of our lives ska spela i rikstelevision och de ska göra en bowie-cover. Det är värt att se.

I övrigt hade jag rätt om snön. Nu är marken vit och det är kallt som satan mot min kind när jag springer till bussen. Face the cold, nu springer jag. Hejdå.