söndag 29 november 2009

Everything´s on TV

På TV slåss Brad Pitt i vältränad bringa med guldigt hår i pansardräkt för den grekiska äran. Lite klassisk manlig konservativt hedrande av mannen som man genom att dö hellre än att visa sig svag. Och nu sätter han på en hora också, bara för att han kan. Eller, för att filmen ska ha den ordningen att männen är modiga hjältar som slåss och blöder och svettas, medan kvinnorna är horor eller maktlösa bortgifta hustrur som bara ska vara. Inte i vägen. För så var det förr i tiden i antikens Grekland. Och på massa andra ställen också. Tur att man är Kvinna idag här och nu. Eller fan. Det är ju rätt svårt det med. Aldrig blir det bra.

Igår var det fest. Min lampa gick sönder för någon ramlade omkull hela byrån. Det gör inget. Jag ska snart härifrån ändå.
I fredags sa jag upp lägenheten. Det var ett svettigt ögonblick. Det är på riktigt nu. Inte på TV. Jag tycker det är tur. I TVn är människorna plastiga och konstiga och overkliga. Dom är inte som vi är. Jag föredrar nog att vara som jag är. TV klarar jag mig nog utan.

Hejdå.

torsdag 26 november 2009

Skinny love

Jag ska nu dela med mig av något högst värdefullt. Bantningstips. Dom där jävla GI-metoderna och alla andra bokstavskombinationer är helt förpassade till dum-stadiet. Dom finns enbart för att amatörer ska kunna tjäna pengar på böcker om hälsosam kost. Och går ner i vikt gör man fan inte heller. Vill ni ha tillförlitliga metoder på hur man går ner i vikt jävligt snabbt ska ni nu vara uppmärksamma:

1. Separation - Förutsatt att du tyckte denna var jobbig, som i att du inte ville separera, eller att du ville men ändå av någon jävla anledning som jag inte orkar gissa mig till får ångest: Då är detta ett tillfälle som i princip alltid leder till någon form av kraftig aptitlöshet och viktminskning i rasande fart. Säkert kort!!

2. Depression- Maten ser ur som cement på din tallrik och är således inte så jävla lockande. Skulle du ändå tappert stoppa den i munnen växer den som en svamp och du kan ändå inte svälja den. Du ligger på soffan i veckor men går ändå ner i vikt! Ultimat jävla kombo!

3.Förälskelse- Min personliga favorit. Rekomenderas varmt. Du hittar sådan energi hos den du är kär i att du kan faktiskt både springa, ha sex, jobba och sova UTAN att äta. Och du blir bara glad och inte ledsen. Det håller i sig ca 4 veckor max. Sedan blir ni bara tjockare tillsammans. Så gör slut när du ser att det barkar åt helvete. Plocka då några poäng på separations-metoden.

(Hur vet man om man är förälskad? jag har ett mycket bra svar. Om ni ska ut och äta i ett tidigt skeende i er relation, och ingen av er ätit upp, eller ätit ens hälften, ja då är det rosa skimmer och amors pilar runt hörnet. Då kan det vankas passionerat sex bara några timmar bort. Men ser ni att den andra ätit upp och slickar sig om munnen och vill gå in på efterätt, ja då väntar krystad stämning och fumliga kindpussar. Och förmodligen en kortlivad romans.)


4. Allmän oro/nervositet- Detta fenomen tar upp så mycket av din energi och sätter sig ofta i magtrakten så ingen mat får plats. En bra men osäker metod, den är mycket övergående så du måste hitta något du kan vara orolig och nervös för under en längre tid.

5. Extrem Stess- Du är så stressad att du inte hinner äta, vilket kan leda till magkatarr och då är de sjukt jobbigt att äta. Kan bli kroniskt dessutom.

6. Maginfluensa- kräkas och bajsa i en vecka och inget matintag leder givetvis till viktminskning och en mindre magsäck. Här har du en snabb jävligt effektiv metod. Vill du bli magsjuk rekomenderar jag ofärdig kycklig som stått framme i solen några dygn. Kan även leda till döden.

7. Sjukdomar överlag- Medför sig oerhört många bieffekter som påverkar aptiten.

Så. Nu vet du hur du kan jobba för att tappa de där kilona du så länge velat bli av med. och du behöver inte köpa aftonbladets söndagsbilaga med träningstips till helgen. Jag vet. jag är bra.

Puss på er, lycka till.

Could chewing gum be it?

Så var jag återuppstånden på den fjärde dagen. Det här lilla ägget var svårkläckt, och ville inte var lika förutsägbart som Jesus. Återuppstå efter tre dagar, hallå, så vanligt. Alla coola väntar en extra dag.
Sitter på universitet och studerar så det glöder här om mig. Folk får flytta på sig för de blir bländade av min energi. Framför mig sitter en tysk utbytesstudent som med alla medel försöker avleda en extremt pinsam raggningsmanöver från en tjej bredvid honom. jag har varit med i hela förloppet och har spionerat ihärdigt. Nu frågar hon om han känner alla hon känner. Tysken är osäker och tysk och vet inte vad han ska svara på något. Han sätter i hörlurar då tar hon ut dem. Jävla brud, låt stackarn vara.

Utanför åker en röd saab förbi med något som skulle kunna vara århundradets sorgligaste julgran på taket. Snett monterad. Den hade typ tre grenar och ett barr.
Vädret är grått och allt levande är dött därute. Inga knoppar och spirande härliga löften om en varm kärleksfull vår. Bara mörker och eländes elände. Och snart kommer den förbannade julen. I min familj ska vi göra rockad i år. Ut med det gamla, in med det nya. Jag, pappa och bror ska tillbringa julafton med att nörda oss med dvd-boxar med gamla Dylan-spelningar och diverse andra gubbar med kultstatus som uträttat ett och annat för väldens musikaliska utveckling. Jag ser fram emot det. Vi ska dricka julöl och ha mysbrallor.

I förra veckan när jag gick över skolgården vajade svenska flaggan på halv stång. Jag blev lite ledsen och stannade till. Någon har dött och här går jag och funderar på vad jag ska ha till lunch. Fyfan vilken värld.
Jag tror jag blev lite nedstämd av att vara isolerad från omvärlden så länge. ingen mänsklig kontakt är inte sunt. Man skall krama sex olika människor varje dag för att må så bra som möjligt. Det sa någon till mig. Jag tycker det stämmer.

En gång skrev jag en dikt på engelska. Den heter A hole in my head. Här är den:

A hole in my head.

I fill it temporarily with empty substances.
Like beer, cigarettes, music, books, staying up too late at night, writing shit like this, attempts of sleeping.
Maybe I need to find something lasting.
Something that sticks, and grows, and then slowly becomes a part of me.
Could chewing gum be it?

Nu ska jag till maskeradaffären och leta efter något lagom anstötligt att ha på mig på min maskerad på Lördag.

Au revoir.

onsdag 25 november 2009

Ligga i 60 timmar

Nej jag har inte dött. Fast det var jävligt nära igår eftermiddag kan jag säga.
Som en gammal kärring med scolios och reumatism har jag tagit mig upp ur soffan ungefär fem gånger de senaste tre dygnen. Då, med mycket möda, för att gå på toaletten. Jag har knappt ätit alls. Vem fan orkar ställa sig vid spisen när man är halvt död? Eftersom att jag är så sjuk vill ingen befatta sig med mig. Ingen medmänniska vill komma och ge mig en kram eller en liten klapp på kinden. Det är lugnt, jag förstår er. Ha inte dåligt samvete. Nejdå.

Eftersom jag känner mig så ensam och ynklig sover jag på soffan. Sängen är så stor, att jag drunknar där. I svett om inte annat. Således, ligger jag på soffan, svettas och sover, är vaken omvartannat och äter inte. Jag har typ gått ner 8 kilo på tre dagar. Jag har åldrats tio år. Tror jag fått grått hår. I morse var jag så satans trött på det här att jag ringde vårdcentralen. Syster Eva ställde frågor och jag svarade. Hon sa att jag borde skaffa en termometer så jag kan se hur hög feber jag har. Hon tyckte definitivt att det var amatörmässigt att inte ha en termometer. Ovuxet. Hon sa att stjärt-termometer är att rekomendera. Att den var mest tillförlitlig. Stjärt-termometer. Tillförlitlig. Jo Jo. Tror jag säkert. Sadist.

Hursomhelst tyckte Eva att jag skulle komma till henne så hon fick se på mig. Så att jag inte gick och dog i hemmet. Så 1890-tal. Men jag fick inte gå in i huvudingången. Jag kände mig så utesluten. Inte ens inom sjukvården kunde man få en kram eller lite fysisk närhet. Men det var värre än jag trodde. Jag fick gå till baksidan och gå in och sätta mig i en bur. Helt avstängd från alla andra. Sen kom Eva. Klädd i en astronautdräkt. Typ. Vita plastiga kläder, handskar, förkläde och munskydd. Nu vet jag hur det känns att vara en samhällets böld. En som får gå bakvägen. En som man är rädd för. Eva tog halsprov på mig men jag skulle inte ha någon medicin sa hon. Det skulle gå över. På vägen hem gick jag in på ICA och köpte något ätbart. Mitt insjunkna ansikte och min tomma blick måste avslöjat mig. Kassörskan sa "krya på dig".

Så återvände jag till mitt illaluktande näste soffan där jag nu tillbringat de senaste 60 timmarna. Det är så fruktansvärt tråkigt och allt blir blött. Jag speglade mig förut och det var fan något av det värsta jag sett. Jag såg ut som en mentalpatient som rymt från psyket. Dregel i mungiporna, stirriga ögon och flottigt hår på ända. Det enda som fattades var tvångströjan. För att bli lite gladare åt jag tre ostbågar. Fastän jag inte ens var sugen.

Nu ska jag vända huvudet inåt och försvinna in i drömpsykosen. Inatt broderade jag en skitstor bonad i tribal-bokstäver med texten "Jag äger ingenting". Orka analysera det.

Adjö.

Ps. Gudjävel ska få fan för det här. Jag ska bakskjuta honom när han minst anar. Och ingen julklapp ska han få. Det kan han fan glömma.

måndag 23 november 2009

Nej man ska vara minst två!

Jag förstår nu varför man inte ska vara ensam. Människan ska vara ihop. För när man är döds sjuk och inte ens orkar resa sig ur soffan för att fixa nåt att äta SÅ ÄR DET SJUKT JÄVLA DEPPIT ATT VARA ENSAM!!!!! JAG VILL HA GLASS!!! JAG VILL HA EN KALL HAND PÅ MIN PANNA!!!

Kanske dör jag inatt, tänk på det, ni som är tillsammans.

Side effects

Det här med vaccinering ser jag annorlunda på i dag. Vaknade upp och kände mig ovanligt matt. Tänkte på den öppnade påsen ostbågar jag har i köket och förväntade mig att min lekamen skulle vilja flyga upp i ett glädjetjut för att sätta i sig halva påsen till frukost. Det får man göra när man är vuxen. MEN. Jag kände inget sug. Inte efter något. Ingenting. Inte ens en varm kropp mot min. JAG HAR BLIVIT LOBOTOMERAD!!! Tänkte jag galet med stirr i blicken och såg Jack Nicholson framför mig kuka ur totalt efter ett sådant ingrepp.
Jaha. 25 år och känslokall. Tack gud för den fina presenten.

Sedan efter lite utvärderande av den högst osannolika förklaringen jag just gjort, insåg jag att den var just osannolik och att jag helt enkelt bara drabbats av en vanlig influensa. Värk i kroppen, Ont i halsen, feber och en allmän håglöshet och utebliven hunger. Det är ju satan i mig ett riktigt nederlag. Ett hån mot hela min, åtminstone, inbillade framförhålling, att jag går och vaccinerar mig för att slippa bli sjuk och så är bieffekterna av sprutjäveln; ATT MAN KAN BLI SJUK!

Tänk om alla instanser i samhället skulle jobba så. Ponera att ni går till minnesmottagningen i stället för lurendrejarna i vaccinations-baracken. Du går dit för att få hjälp att glömma någon (nu vet inte jag om det är så de jobbar, men man kan ju alltid hoppas). Tänk om sidoeffekterna då var, att du skulle minnas allting starkare i ett par dagar när du ligger och kvider i sängen. VA! Det var ju inte vad man väntat sig precis. Som att köpa DN för att slippa aftonbladet men så har någon jävel lagt in aftonbladet INUTI varenda DN. VA! Eller tänk att ni går på restaurang och beställer en omständig dyr jävla rätt. Typ renskav med morotsfrästa syltlökar panerade i kantarellmolekyler, toppade med potatisakal från afrikas öknen. Och sen när ni satt i er delikatessen, blir ni mer hungrig, än innan. VA!?
Ska det vara på detta viset?
Jag tro jag ska skriva ett brev till Sverker Oloffson. Jag kanske får vara med i PLUS. Stå i studion och se allvarlig och sårad ut. få ut fett skadestånd så jag kan fara till London, sans problem!

Sverker: Och hur var det för dig nu när du var sjuk, berätta!
Jag: Jag var inte ens sugen på ostbågar. Hela dagen var förstörd och jag hade ont i hela kroppen. Och ingen tog hand om mig.
S: ja det är fruktansvärt, så här ska det inte få gå till. Vi har Gud med oss på tråden här, vi ska se vad han har att säga om din situation.
Gud, ska det vara på detta viset? En ung kvinna i sina bästa år, ska hon behöva bli sjuk och ensam va? ska det vara så?
Gud: Det är självförvållat. Du skulle aldrig åkt rullator i helgen. Det blir minus på karmakontot för sånt.
J: Men vafan jag ställde ju tillbaka den! Varför är du så jävla rutten nu helt plötsligt. Vi som varit såna homies?!
S: Jaha här kom det visst fram okänd information... Det kan passa ihop med dagens nästa gäst, 87-åriga Gerda från Göteborg. Gerda, du vill fråga om det ska vara på så vis att ungdomar ska kunna knycka oskyldiga tanters rullatorer, stämmer det?

FAN varför blir allt en mardröm när jag fantiserar om det.
Jag är nog lobotomerad ändå.

/hej jävla då

söndag 22 november 2009

Whats my age again?

Jaha. Då var man tjugofem år rent tekniskt. Eller vad det heter. Skillnaden är påtaglig. Jag har rynkor runt ögonen och helskägg har tillkommit under natten. Att det går så fort, det trodde man inte.
Flera stycken, rentav riktigt många har hört av sig och sagt Grattis när jag fyllde år. Det är mycket trevligt. Jag kan inte låta bli att tänka på alla stackare som inte har någon som säger grattis. Kanske inte någon alls. Jag har det bra jag. En riktig guld-gruva av vänner och fina människor som bryr sig mer eller mindre.

I fredags såg jag på skavlan igen. Han hade en gäst som roade sig med att gå på begravningar dit inga andra gick. Jag blev rysligt uppjagad av den där mannen. Hur ensam är man då, om inte någon endaste en dykt upp på ens begravning. Hur vet man då, att man ens har levt?
jag åt också lussekatter i fredags och hade oväntat trevligt. oväntat.

I lördags var jag på julmarknad på liseberg med hela familjen. Det enda som var riktigt bra med det var att man fick provsmaka ostar, korvar, godis och annat gott. Och att Axel tyckte så mycket om julgransljusen och getterna.
Fyra renar hade släpats in på liseberg för att höja julstämningen bland barnfamiljer och andra hederliga och ohederliga besökare som kom dit för att få julkänsla. Stackars deprimerade malplacerade renar som får lida och bli utstirrade av julkåta människor. Allt för att vi ska få den där rätta julstämningen. Det, plus konstgjord snö och ännu en riktigt smörig flottig kristen julskiva av Carola eller Peter Jöback. Deras 80:e julskiva. Otroligt att Carola finner vägen till Betlehem VARJE jul. Kan ingen vara vänlig och tala om för henne att det brunnit i huvudet på henne?

Hursomhelst var lördagens fest till min vän Elins´s ära en riktig brakfest och succé.
När man får lov att köra hem folk runt fem-tiden, då vet man att festen var lyckad. jag åkte rullator och dansade till VM-94 låten. Jag tror jag gjorde det mesta för att inte bli äldre. Nu är det nämligen inte roligt längre, att bli äldre. Ungdomen är snart förbi och åka rullator känns ok när man är 24. Men inte 25.

Idag åt jag en plankstek som jag står mig på tills nästa födelsedag. Tack mamma!
och alla andra som var fina och glada och snälla mot mig idag. Den här födelsedagen klår med hästlängder min förra födelsedag. När jag fyllde 24 stod jag och grinade och deppade över brustna hjärtan och knivar i ryggen och annat som skaver och är allmänt störande. Idag var jag bara glad, lycklig och rätt så klar med, att det där med kärlek till pojkar, det är verkligen inte allt. Snarare en bisak. Så klok blev hon den tokan på ett år, och sen levde hon lycklig i alla sina dagar med sina små dammråttor!
Snipp snapp snopp. Vi lever på hopp. Ett!!

TJO!

fredag 20 november 2009

Girl from the north country

Jag hörde på radion idag, att det är 14 soltimmar i Sverige under hela November månad. Alltså inte i veckan, eller om dagen utan i månaden.
Inte ens en soltimma om dagen kan man då lätt räkna ut. Det är inte så konstigt, att man i November månad går in i en slags dvala. En sinnestämning som är något mer gråtonad än under sommar-halvåret. Som om bristen på sol inte vore nog, är det också helt jävla kolsvart ute nästan konstant. 15.45 idag började mörkret tränga sig på i min stad. VA! KVART I JÄVLA FYRA!! På sommaren har dagen inte ens börjat kvart i fyra. Då sitter man vid en å i en skir klänning och njuter av solen och sen går man på en bar och ser fräsch och sommrig ut med ett glas vitt vin till sena timmen och solen tycks aldrig gå ner. Varför måste november finnas?

Såhär skulle året se ut om jag fick bestämma:
Januari- snö och kallt. Och då menar jag riktigt jävla kallt. Termobrallor och tjock is på vattnet och massvis med snö. Det här är en månad man ska vara frilufts-aktig och åka skridskor, snowboard och gå sköna promenader. Solen skall givetvis skina varje dag. I februari smälter snön och i Mars är det fullt blommande vår. I April börjar försommaren med gröna fina träd och syrener som blommar. Sedan är det försommar med knoppiga klargröna blad och blommor tills början av Juni. Då bryter den riktiga högsommaren ut. Solsken varje dag och aldrig mindre än 25 grader varmt. Regnar gör det en gång i veckan och då rejält jävla mycket. Ett skyfall med åska och hela skiten. Så är det sommar ända tills slutet av september. Då börjar hösten så sakteliga smyga sig på. Löven blir röda och gula och varje dag vackert väder. Man kan ha halsduk och jacka. Så är det vacker höst ända tills början av december då första snön faller och då ligger snön fanimej kvar ändå tills våren kommer i februari.
Så det så. Har vi tur och snabbar på den havererande växthuseffekten så kanske det inte är så långt kvar tills vi får det så. Så sluta vara miljövänliga, ta bilen varje dag, hela dagen!!

Just nu sitter jag på ett tåg. Till Göteborg. Där blir det festligheter och sådant.
Jag gillar Göteborg. Folk är glada och hurtiga.
Det är världens slöaste tågkonduktör på det här tåget. Han kollar bara hälften av alla biljetter! Fan att man inte visste det, då hade jag kunnat tjäna 200 spänn. Slöa konduktörjävel. Jag blir förbannad. Rätt ska vara rätt. Åtminstone när man pungat ut 200 dyrbara kronor för en biljett.

En gång när jag hade plus på karma kontot men minus på pengakontot gick jag på tåget utan biljett. Jag visste inte hur jag skulle lösa situationen, vilket var en del av själva idén. När konduktören kom sov jag räv på mitt gulligaste vis och han tyckte väl det vore skamligt att väcka en flicka i sin skönhetssömn så jag kom undan. Sånt gillar jag. Man ska vara lagom kriminell, leta små kryphål i lagen, precis på gränsen till att bli tagen.
Livin on the edge så att säga.

En annan sak som jag hörde på radion var att Sverigedemokraterna skulle få 5,3 % av svenskarnas röster om det skulle vara val nu. Miljöpartiet har knappt så mycket röster. Fyfan va fint hörrni. Världen är verkligen på väg åt rätt håll! Att rensa rent på invandrare känns ju jävligt mycket mer som en prioritetsfråga än att jobba för en bättre miljö. Åt helvete med miljön, bara vi får ut packet. Ja det är då intelligenta människor som röstar på sverigedemokraterna. Det är väl hela Vällinge kommun som står för ungefär 4 %. Man borde förbjuda Vällinge att rösta, och istället göra om hela Vällinge till en enda stor flykting mottagning. Så får Vällingeborna prova på att bo i Rinkeby ett år. Så får vi se vem som röstar brunt sen. Vilket spännande projekt!

Tur att man inte ska bo kvar i det här landet så länge till. Jag blir alldeles svettig. Allt bara går åt fel håll och folk blir dummare och dummare. Jag tror jag ska sluta lyssna på radio också. Jag blir bara rädd, arg och tappar tron på människors godhet.

Ha en kul helg. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på människor som är dumma. De kan få ha sin dumhet för sig själva och sitta och fisa och vara dumma i någon källare någonstans.

hejdå.

torsdag 19 november 2009

Swine flu serenade.

Klockan är 15.35 en Torsdageftermiddag mitt i november. Ute har det regnat hela dagen och jag har bokstavligen talat dragit täcket över huvudet. Om det inte var för att min äldsta finaste vän fyller 25 år idag hade jag önskat bort dagen. Det finns ingenting bra med den här dagen. Jag fann mig själv sitta på en bänk i ett totalt apatiskt tillstånd. Mitt problem och min apati beodde på rådvillhet. Jag visste inte om jag skulle välja pest eller kolera. Skulle jag med hjälp av den slöaste kollektivtrafiken i mrllansverige ta mig till sjukhuset via halva Värmland för att äntligen ta den där jävla sprutan som jag borde ta för att slippa svinis, eller skulle jag transkribera intervjuer. Pest. Eller kolera. Båda alternativen lika miserabla. Valde till sist den förstnämnda. Väl framme på sjukhuset var det trångt av pensionärer med våta kappor och blå plastiga skoskydd, rullstolar och cancersjuka, barn som grinade och stressade skjuksyrror i en enda kakofoni. Fan vad jag hatar sjukhus. HU man vill bara lägga sig på en brits och önska sig bort. Jag virrade omkring i 40 minuter innan jag hittade rätt avdelning. Sjukhus är stora. Och vaccinationsmottagningen i Karlstad har de flyttat ut i en barack på en parkeringsplats bredvid ett dagis ungefär en kilometer från själva sjukhusbyggnaden.

Det negativa med det, var att jag vandrade omkring i spöregn och var så fruktansvärt arg och irriterad på vädret och på mig själv för att jag störde mig på en så trivial omständighet som vädret. Det positiva med att gömma vaccinationsmottagningen ute i skogen på det viset är att ingen hittar dit, så det var ingen kö. Rätt in till doktorn som tryckte till med sprutan så var det hela över på 3 minuter. Att gamla bensköra tanter med rullator och några år kvar att leva inte kan ta sig dit, det har landstinget inte tänkt på. De vill bara undvika kö. Inte vara så tillgängliga. Förvisso rätt osvenskt.

Ja, och humöret blev inte bättre av en sprutjävel kan jag tyvärr meddela. Inget som helst upp-piggande i den där injektionen. Synd på något vis, hade varit festligt med en otippad tripp idag. Få lite sköna syner och hallucinationer.
Fann inget annat att göra än att åka hem och lägga mig i sängen. Härifrån kan jag transkribera och vara arg och miserabel hur mycket jag vill. Sådeså.

I samma barack som man tar sprutor fanns också följande service.



Det är otroligt vad landstinget kan erbjuda nu förtiden. Kanske är den till för dem, som glömt varför de kommit dit. Jag har aldrig sett något liknande förut. Jag undrar så va de gör därinne. Kanske hjälper dem människor att komma ihåg saker.
Hursomhelst bokade jag en tid. Det finns så mycket jag behöver komma ihåg. Saker jag ska göra och saker som jag inte ska göra. Ibland glömmer man sånt.

Nu ska jag sova middag.
Hej jävla då.

onsdag 18 november 2009

Cry! It makes me smile.


Jag såg en intervju med Lily Allen på "London Live". Hon verkar verkligen sådär sympatiskt busig och skön som man hoppas på att hon är. Jag tror vi skulle ha roligt ihop. Hon är bright och snygg. Undrar om hon gillar ärtsoppa...

Idag var en bra dag. Blev bönhörd av gudjäveln tre gånger på en timma. Körde bil. Först spelar radion Jens Lekmans Black cab som är veckans hit i det havererade hemmet på haga. Väldigt otippat att den spelades på radio eftersom den kom ut 2003. SEN rev de av den gamla dängan "Bandstarter" med brainpool från debutalbumet Painkiller som kom ut någon gång på mitten av 90-talet. En annan absolut top 20-favoritlåt of all times. OCH som om detta inte vore nog, spelar de Timo Räisänens "About you now" som är en mycket betydelsefull låt. Den slungade mig tillbaka till en morgon på en båt i somras.
Regnet tycktes plötsligt mer dekorativt snarare än irriterande. Dessa tre höjdpunkter gjorde min dag mycket angenäm. Nu ska jag skriva ett mail till Gud och tacka för hans välsingnadne ödmjukhet mot mig denna onsdag.
Nej förfan jag bara skojade. Jag ska förstås gå ut och klottra grafitti i tunnlar och på väggar runtom stan. Göra min "Tag". På med luvtröjan och munskydd. Det är hårt att ha dubbla identiteter det ska jag säga. Det är inte alltid en dans på rosor. Sprayfärg har blivit hutlöst dyrt dessutom...

Apropå Lily Allen och London så ska jag nog flytta dit. Till London Alltså. Kanske ska jag bo hos Lily Allen. Hon har nog plenty of room. Och så slipper man ändra namnskylten på dörren och allt sånt där. Men det hänger i luften än så länge. Hon sa att hon skulle tänka på saken. VÄRT!

TJA Ba.

tisdag 17 november 2009

När jag åkte vilse och fann lyckan i Åmål

Det är inget fel på Torsby i Värmlands djupaste skogar, absolut inte, men det är fel på vädret i Torsby och resten av Värmland också för den delen. Idag var jag och Carro återigen på en liten värmlandsturné. Carro är tjenis med pizzabagaren på Torsbys enda pizzeria, och tydligen känd som "hon från Karlstad" för att hon köpte en kebebrulle där tre veckor tidigare. Då märker man liksom, att det är en annan värld där.
På vägen hem från Torsby tog vi en avsiktlig omväg på 2 timmar, via Sunne. Vi tänkte se Mårbacka, Selmas hem, men hon var inte hemma idag så det blev inget kafferep och högläsning. Sen for vi vidare genom de minsta hålorna i skogen och utanför låg dimman tät. Regn smattrade mot rutorna och trädens grenar kala, vassa och svarta mot den grå himlen. Men vi var muntra ändå. Vi sa till varandra att snart är det sommar.

Sedan körde jag vilse när jag skulle till universitetet. Jag gör det VARJE gång. Jag fattar inte hur det går till men plötsligt var jag på väg mot Ludvika i kolsvart mörker. Den normalt sett 10 minuters korta vägen till Universitetet tog 30 minuter. Och på vägen hem körde jag av på fel avfartsjävel och hamnade på fel sida av stan. Herregud, jag förstår inte att jag inte gått vilse fler gånger.

Jag kan berätta om en gång jag åkte riktigt vilse. Fy tusan, det var en spännande dag kan jag lova. Detta var i somras. Jag jobbade i Arvika och åkte tåg till jobbet. När jag gick av tåget i Arvika lyssnade jag på Frida Hyvönnen och jag tyckte det var så fruktansvärt bra så jag var lite i det blå. När vi anlände till Arvika satt jag och drömde om London och andra saker, och höll på att glömma att gå av. Men jag kom tillbaks till jorden i rättan tid och hoppade av tåget. Solen sken genom molnen och jag kände mig för ett ögonblick så glad och fri. Skulle inte förvåna mig om jag log brett när jag gick där längs perrongen. När en kall vind ven runt mig tänkte jag ta på mig jackan. Men jackan var kvar på tåget. Helvete. Jag frös. Ja, både bokstavligt talat och i rörelsen. Sprang tillbaka till min vagn och jag såg hur konduktören förde visselpipan till sin mun för att tala om att nu far vi. Som i en action film kastade jag mig på vagnen och skrek att jag inte skulle till Oslo, bara att jag skulle hämta min jacka. Konduktören nickade. Tyckte jag. For genom vagnen som Clark Olofson på flykt och gapade efter jackan. Min dyra fina skinnjacka. Folk stannade upp i sina konversationer och tittade skeptiskt. Fick fatt i jackan och flög på dörren. Som var låst. Utanför såg jag hur Arvika började rulla. Helvete, jag ska inte till Oslo skrek jag. Fan Fan Fan jag ska till jobbet! Folk började bli oroliga och skrek "stanna tåget"! Alla var mycket vänliga. Men inte stannade tåget utan jag fick fara vidare till Charlottenberg, som ligger vid riksgränsen ungefär. Skällde på konduktörern när han kom och jag uttryckte min besvikelse över att han inte tolkat min signal rätt. Han log och sa att han hade nedsatt hörsel. Det ante mig mumlade jag, men det hörde han, den lismande jäveln.

Steg av tåget i Charlottenberg, 40 minuter senare. Letade rätt på en buss till Arvika som tog 1 timma. När jag steg av bussen i Arvika var det fan ingen sol som sken genom molnen och jag var allt annat än glad i hågen denna gång. Regnet piskade mig hela vägen till kontoret och jag var dyngsur när jag kom fram. Min mat jag köpt på Timmys grill var lika blöt som mossa. Gott. Inget att deppa över bestämde jag mig för. I slutet av arbetsdagen hade jag varit i en liten håla nära Kil med en kollega. Denne släppte av mig i Kil och därifrån är det bara ett stopp till Karlstad med Tåget. Jag satt inne i stationsbyggnaden och väntade. Tåget hade jag precis missat. Trodde jag. Men i Kil är de inte så rappa på att skriva ut de rätta tiderna på den digitala skärmen så jag såg efter en stunds stilla väntan att tåget stod inne. Så jag sprang ut i spöregnet för att kliva på. Dörren stängdes framför mina ögon och jag fick blev fast på perrongen eftersom att det långsamt rullande tåget blockerade stationsbyggnaden. På denna minut blev jag blöt som en jävla bassäng. För andra gången den dagen.

Tung och blöt med huvudet lågt traskade jag tillbaka in för att värma mig. En snäll farbror sa att det kommer en buss om en kvart. Bra. Tänkte jag. Inga fler missar idag, jag tar bussen och så är jag snart hemma. Men lite för dumdristig och otålig som jag är, råkade jag hoppa på nästa tåg som rullade in, som hade destination Göteborg. Jag tänkte i mitt trötta smått desperata tillstånd att alla tåg passerar väl Karlstad. Jag hoppade på Tåget och satte mig tillrätta. En dam satt mittemot och vi började prata. Om allt möjligt. Om hennes dotter och var hon rest och ville resa. Om mina resor i världen och när jag var i djungeln och om min dag då jag sett halva Värmland av misstag. Hon var så pratsam. Efter en kvart frågade hon vart jag skulle resa. Jag ska bara till Karlstad sa jag. Men lilla vän, då är du på väg åt fel håll! Det här tåget stannar inte i Karlstad! Nästa stopp är Trollhättan! Tanta hade ett märkligt uttryck när hon informerade mig om detta fatala misstag. Stora ögon och ihopdragen mun. Redo för att trösta mig om jag började gråta. Men jag vägde situationen i en liten mikrosekund och bestämde mig för att det inte kunde bli värre nu. Jag började skratta. Högt. och tanten med och vi satt och skrattade en stund. Hon trodde kanske jag var lite efterbliven. Det gör ingenting, det kan hon väl få tro. Det är vi alla litegrann.

Som tur var stannade tåget också i Åmål. Där fick jag gå av. När jag gick av gav tanten mig en Kram och sa lycka till. Så sa hon att hon tyckte jag verkade vara en fin människa. Det värmde min nedkylda kropp och jag tyckte plötsligt att det inte kunde blivit bättre än att hamna i Åmål en regnig tisdag kväll helt ensam. Jag som aldrig varit där!
När jag skulle gå in och värma mig i stationsbyggnaden för att lista ut hur fan jag skulle ta mig hem, visade det sig att den var stängd. Klockan hade hunnit bli nio på kvällen men alla missöden rann av mig. Satte mig på trappan och bara andades istället.
Jag kände mig märkligt fri av att ha hamnat i Åmål. Min mobil var dessutom död så jag kunde inte ringa någon och fråga om hjälp. En gammal dam stod under taket på trappan. Jag frågade om hon visste hur jag kunde komma till Karlstad. Jo det visste hon. Med bussen om 30 minuter. Jag kände att min spärr inför att språka med främlingar var helt på noll så jag frågade damen vart hon skulle och sen berättade jag hur jag hamnat i Åmål. Hon skrattade. Damen hade en väldigt fin stickad tröja. Jag berömde henne för det avancerade flätade mönstret. Jodå, visst hade hon gjort den själv. DÅ kom jag på vad jag hade i den vita påsen jag släpat på hela dagen. En stickad tröja från en secondhand affär jag fyndat samma dag. En blå stickad tröja som kostade 10 kronor. Torr och varm blev jag och lyckofaktorn steg. Jag tackade mig själv för att jag köpt den. Sen for damen vidare med sin buss. Hon gav mig en kram även hon. Kanske tyckte hon synd om mig. Jag tyckte bara synd om alla andra som aldrig åkt vilse en hel dag. Något hände i mig på den där trappan i Åmål i spöregn och skymning. Jag blev så stor så stor och något sprack inuti mig och släppte ut konfetti i varenda ven och ådra.

Halv tio satt jag till slut på en buss hem till Karlstad. Denna gång kom jag hem. Detta var absolut en av de bästa dagarna denna sommar. Jag minns den ofta och varje gång jag använder tröjan tänker jag på känslan. Känslan av att vara off the radar. Att ingen visste var jag befann mig. I dagens mediakåta samhälle är det en ovanlig känsla att hamna i en hemlig värld. Att en stund, oväntat oplanerat, hamna någonstans där man aldrig varit. Prova det. Det värsta som kan hända är att man går vilse. Men man kommer alltid hem. Förr eller senare.

Puss

måndag 16 november 2009

Viskningar och rop!

Jag har under aftonen tillbringat tid med mig själv i soffan och ytterligare en Bergmanfilm. Viskningar och rop. Filmen har alltid lockat mig med sin svindlande fina titel. Tre ord med så mycket mening. Filmen i sig var svår, djuplodande och mycket ångestfull. Jag känner mig tyngre till mods än innan.
Vad som dock gav mig en smula hopp och framkallade ett leende var att Bergman själv inte kom på på den briljanta titeln. Den hade han tagit ur en recension av ett Pianostycke av Mozart. Recensenten sade att de lugna partierna var som viskningar. Och de mer burdusa styckena som rop. Så är det. Ingen är någonsin uppfinnare av något nytt. Allt är brottsstycken av något annat. Den där recensenten borde vara stenrik föresten. Tack vare två ord.

Inatt drömde jag att jag satt i ett gigantiskt pappersflygplan. På pappret stod en text. Det var en text jag själv skrivit och vi var på väg rätt igenom ett fönster. Där skulle vi landa tills vi blev hittade och upp-plockade. Medan vi väntade läste jag texten och när jag vaknade visste jag precis vad min bror ska få i födelsedagspresent. Det är fint att drömma. Dag som natt.

Nu gör jag det. och nu. och nu. och nu. och nu...

Köpt för en kärleksaffär

Idag när jag vara på ICA blev jag så glad. Min lokala ICA handlare, han tänker utanför ramarna vill jag lova. På det lilla provsmakningsbordet, som är den delen av butiken jag är mest välbekant med, låg inte ost, korv, eller ananas som det brukar. Där låg en bukett blommor. Och en skylt stod uppställd; smaka gärna.
Ja, vad fan tänkte jag. Man ska väl prova allt. Så jag bet av en redig bit av en röd utslagen gerbera och tuggade. Sköljde ner med en pommac som troligtvis inte tillhörde provsmakningsutbudet men det var ingen som såg att jag tog den. Det var en angenäm blandning, inte alls så äckligt som det kanske låter. Jag vet att man inte får äta upp allt som står på provsmakningsbordet, men jag bet av tre kvistar till och gick omkring i butiken och knaprade medans jag funderade på vad jag skulle ha till middag. Sippade på pommacen gjorde jag med föresten. Hittade en skön solstol inne på chipasvdelningen där jag satte mig för att smälta min gröna diet, och vila lite i alla tankar. Såg från min låga höjd att det kommit ut en ny chipsort och förstod direkt vad jag skulle ha till middag.

Grabbade tag chipspåsen och sen grabbade jag tag i handlarn som kom ut från lagret och var alldeles rödflammig i ansiktet. Jag sa att blommorna var utsökta och frågade om han hade tips på någon bra sås. Det hade han inte. Han var rent av lite otrevlig faktiskt. Han kände nog på sig att jag uppfatattde honom som så, därför böjde han sig fram mot mig, nära och viskade i mitt öra :
"Förlåt om jag verkar lite stressad och otålig men det är så att jag har en affär med Gerd, kassörskan, och vi har just satt på varandra inne på lagret. Jag känner mig lite generad, för det vore fatalt om det kom fram. Vi är ju båda gifta. Och inte med varandra då. Så du får ursäkta. Jag kan se förbi pommacen du drack om du håller käften om det här"
Inte säljer jag mig så lätt.
Men för den här påsen chips och en burk ärtsoppa så ska jag nog knipa käft, sa jag och kände hur skönt det är med intriger så länge man själv inte är inblandad.
Handlaren nickade och sa att jag fick ta vad jag ville. Sen kom Gerd ut med håret på ända och en knapp mindre i skjortan. Jag log och njöt och tänkte på hur gott chipsen ska smaka. Gerd skyndade rosenröd till kassan och jag frågade handlaren tyst, var de hade satt på varandra.
"På en låda inlagda gurkor", svarade han trött.
"Kan jag få en burk inlagd gurka också, från lagret?"
"Du är ju sjuk!"
"Haha ja".

"Hejdå, jag ska hålla käften om gurkan och er lilla affär. Men tänk på lilla frugan. Hon kanske gillar gurka och imorgon sitter hon och knaprar ur en burk som är fylld av andlig älskog mellan dig och din hemliga älskarinna. Tänk på det du, handlare lilla".

När jag dansade förbi kassan blinkade jag till Gerd och viftade med Chipsen och ärtsoppan. Hon fattade att jag var köpt tror jag för hon sa inget om betalning. Sedan ropade någon på Gerd och frågade vem fan det var som hade brutit av kvistar på blombuketten han skulle ge till sin sjuka farmor.
"Det var jag" skrek jag högt och sa att de smakade utsökt. Kände ögon i ryggen och hakor till knäna bakom mig. Tillade högt att jag rekomenderade alla att köpa gurka på burk. Sa att den var utsökt i dag. Full av kärlek.

Sen gick jag hem och stekte chipsen i smör. Sköjde ner delikatessen med Pommac och det var fanimej den finaste söndagsmiddag jag ätit sedan jag sköt en älg förra hösten.

Jag vet vad ni tänker nu:
1. Hur i helvete fick hon upp kapsylen på pommacen!?
2. Blir man inte rysligt dålig i magen av att äta blommor?

Svar:
1. Jag öppnade den med ögat.
2. Det återstår att se. Som med allt annat.

Ja, livet är allt bra spännande.

Heppåer.

lördag 14 november 2009

Memories in a red box


Idag fick jag en present. En gåva med tanke bakom. Nej jag fyller inte år, det är inte julafton, jag har inte hållit föreläsning om de sju dödssynderna på ett kvinnofängelse och jag har definitivt inte lämnat tillbaka en upphittat plånbok proppfylld med cash.
Hade jag hittat en ovan nämnd hade jag givetvis lämnat in den. Givetvis.

Nej, jag fick en present av Annika. En god fin och omtänksam vän. Bara för att.
Jag gillar bara för att. Det är så jag vill att det ska vara. Fan ta födelsedagar och julafton och namnsdagar. Vill man ge bort något kan man göra det när man känner att det är dags. När det passar. Bara för att. Det blir mycket mer minnesvärt att få en present inne i en hyrvideobutik en regnig lördag helt utan någon uppenbar anledning än att sitta runt granen på jul och kleta med giriga fingrar på paketen under granjäveln som barrar. Klämma och känna och oroa sig för om man varit snäll i år eller inte. Förmodligen har man inte det men ödets nyck skiter i sånt på jul för då ska varenda unge vara glad och varenda vuxen också, så man får presenter ändå. Strumpor. Kanske en bok. Inköpt i panik dagen innan bara för att man ska ge bort något. Inte för att den passade så bra. Man får heller inte vara ledsen på jul då förstör man hela julstämningen som allt som oftast infinner sig sååå naturligt.

Som ni förstår är jag egentligen inte så förtjust i hela idén med julen. Jag tycker den är så konstlad och tillrättalagd och bara en anledning för affärerna att tjäna hutlösa summor på vårat nästintill sjukliga suktande av materiell lycka, som oftast bara resulterar i en besvikele när man inte blir lycklig och så går man in i väggen och börjar yra. Jag vill inte ha det så. Jag vill att man ska kunna samlas med de man älskar, ge dem en present och äta julgröt. I juli eller i januari eller när fan som helst. Förrutom den 24 december.

Hur som helst var det inte ett hatbrev till julen jag skulle skriva, utan om Annikas present. Jag fick en röd glasburk. I den ska jag samla på fina, goda minnen som gör mig lycklig när jag tänker tillbaka på dem. Så ska jag skriva ner mina minnen och spara dem i burken. Om jag vaknar en vacker dag och har glömt varför jag finns till och tillvaron tycks lika rolig som en begravning, så kan burken vara bra att ha.
Eller om jag blir en gammal människa kan jag läsa om mina fina minnen när jag blir senil. Tänka; "Men herregud, har jag gjort allt det här?" Eftersom jag är senil blir jag lika glad varje gång jag läser om alla fina minnen och på så vis har minnesburken fyllt sin funktion i en större utsträckning än vad Annika nog hade för avsikt. Men jag har tänkt mycket på burken. Jag behövde en burk att stoppa minnen i. Hon visste det.

Jag började oundvikligen tänka på filmen "The eternal sunshine of a spotless mind" när det här med minnen kom på agendan. I den filmen, finns en firma som jobbar med att ta bort minnen om någon man vill glömma. T.ex. någon man är kär i och inte kan sluta vara kär i, fastän man vill. Då kan man radera den personen från sin minneskarta. Allt man gjort tillsammans finns inte längre.
Ibland i mörka stunder är det frestande. T.ex. minnet av den där gången jag tappade byxorna inför 1000 personer skulle vara skönt att bli kvitt. Eller minnet av en del saker jag tappat bort. Minnet av när jag körde rätt igenom en rondell håller mig vaken om nätterna så det får åka med i samma veva i så fall.

Fast. Alla minnen, dåliga som bra, är ju tyvärr viktiga. Man ska inte göra det för lätt för sig. Genom minnenas skärseld ska vi alla vandra och komma ut som friskare och starkare människor. Eller som förkolnade träbitar stela och livströtta och lätta att bryta av med blotta blicken.

Inte för att jag har för avsikt att vara bärare av det senare alternativet, men det kan hända. Det kan hända alla att en dag vakna upp och vara slocknad. Glöden som bortblåst och bara rök och kol som tagit sin boning i en. Då gäller det att leta upp en vind som kan få fart på elden igen. Annars kanske man hamnar på soptippen bland engångsgrillar och madrasser med kissfläckar på.

I burken fanns också ett halsband. Ett sådant man hänger runt halsen med en medaljong man kan öppna. Däri, sa Annika, ska du spara dina finaste minnen så att du kan bära med dig dom alltid. Jag har satt på mig halsbandet. Än så länge väger det ingenting för medaljongen är tom. Kanske ska jag stoppa in ett av mina favoritminnen däri sen. Bara den inte blir för tung att bära, jag kommer få så jädra kass hållning då.

Lördagsaktivitet idag blir således: Ensam. skriva ner minnen jag inte orkar tänka på så mycket nu men som jag (trots noga övervägande) ändå vill spara på. Lägga dem i burken. Torka svetten ur pannan och vila kroppen efter denna extremt ansträngande uppgift i något som kan definieras som en skönhetssömn. Jävlar va skön den ska vara. Hoppas den varar länge. Sjukt skönt länge.

Adjö då.

Once i wanted to be The Greatest.

Fyra lampor i min havererade bostad har nu lagt av att lysa. Det är påtagligt mörkt här hos mig dag som natt. Jag har någonstans i huvudet redan flyttat härifrån och tycker det känns onödigt att anstränga mig att höja mysfaktorn när jag ändå snart ska ge mig av. Av samma anledning rationaliserar jag bort projektet städa och diska dag efter dag. Men det slog mig nu att jag ska bo här åtminstone tre månader till och jag kan inte strunta i disken så länge, det kan jag inte. Jag kan heller inte gå omkring i mörker som en otäck jävla vålnad. Jag ser ju knappt strängarna på gitarren eller tangenterna på datorn. vad betyder det här? Jag ska börja med en öppen eld på golvet där jag kan grilla mina korvar, samtidigt som det lyser upp och genererar värme. Man måste tänka utanför ramarna.

Igår snöade det jättemycket. Det var så väldigt fint och ljust. Jag fick en kortvarig men distinkt känsla av lycka under flingornas kalla slag mot ansiktet.
Jag skulle önska att det snöar mer. I födelsedagspresent önskar jag mig snöfall.

Jag kom på en sak idag.
Knapparna på stereon är lite som mitt hjärtas slag. Hold. Fast forward. Rewind. Hold. Stop.

PS. Klart som fan det var fredagen den 13e igår, det var ju därför dagen var ett totalt jävla hål av tomhet och mörker här i den oupplysta boningen. Tur att jag lämnade hemmet för interaktion med vanliga dödliga.
Oj nu spelar de Basshunter på TV, tror det rycker i dansnerven. Eller så är det dödsryckningar, ibland är det svårt att avgöra om man vill dansa eller döda.

fredag 13 november 2009

Highlight of the day.

Det är Fredag och jag sitter på soffan, invirad i mitt täcke och mätt på danske pölser. Dagens höjdpunkt har troligtvis inte passerat än, för dagen har inte varit särskilt händelsefull och inget har inträffat, som skulle kunna kategoriserats in som höjdpunkt.
Kanske kan det ha varit när jag log ett knappt skenbart leende åt ett skämt i TV serien Fresh prince i Bel air. Eller kanske var det mina tre korvar jag just åt. De var goda som tusan, det är nära höjdpunktskänsla. Det kan också ha varit, när jag smygtittade över på tandläkarna i fönstret på andra sidan gatan, och de kramades. Kanske vänskapligt, kanske har de en affär. Vad vet jag. Den kramen sammanfattade mer action än jag sett på de sammanlagda tre åren jag sett haft utsikt rätt in på mottagningen. Annars idag? Jag sov. Jag satt. Jag pratade i telefon. Det kan i ju för sig ha varit ett 40 minuters samtal som skulle kunna vara dagens höjdpunkt. Hittills är det mer höjdpunkt än tandläkarkramen, "nästan-leendet" och korvarna. Korvarna sprack. Tror dom kokade för länge. Oflyt.

Det är stökigt. Jag borde diska. jag kanske flyttar till London. Eller Berlin. Där kan jag diska och städa oftare. Kanske är det roligare att göra tråkiga saker i London eller Berlin. Kanske inte.
Klockan är tre och jag har inte rört mig längre än mellan sängen och soffan. Det är bra att skriva C-uppsats. Man kan göra jobbet från sängen. Det gillar jag. Jag ska börja förbereda mig för interaktion med andra människor. Denna interaktion ska ske klockan halv fem och börja på torget i denna eminenta stad som så vackert kommer till sin rätt en dimmig grå novemberfredag. Alla fåglar har flyttat. jag förstår dem.

Ses. kanske.

torsdag 12 november 2009

Everlong no more !??!

Jag sitter i min soffa i något som kan liknas ett efterkrigs-traumatiskt tillstånd. Jag tappade totalt matlusten trots att jag kokat danske pölser med snabbmakaroner, min favorit. Jag känner mig ihålig och snuvad på konfekten. Ett Alldeles fruktansvärt tillstånd på grund av en alldeles hårresande upptäckt. Nej jag pratar inte om ett tredje världskrig, utan något värre!

På TVn uppenbarade sig nämligen något så skandalöst och pinsamt. Något som jag inte nog kan uttrycka min besvikelse över. Dave Grohl min stora (levande) musikförebild som aldrig gjort mig besviken men alltid så säker på att han är musikalisk genialitet personifierad. Som jag lyssnat på Foo Fighters! I tio år har jag varit en lojal anhängare. Men nu. Denna nya låt som de har gjort, är fruktansvärd. Foo Fighers egna speciella sound är som bortblåst och kvar finns en trött Dave som trots sina flanellskjortsförsök framstår som gammal och trött. Det låter förfan som nikkelback blandat med creed eller något annat jävla kristet andelöst band. Fy Fan.

Denna kalldusch + någon slags PMS gör dagen till en riktigt jävla pisssdag som borde skrivas ur almanackan för evigt. Inte blir det bättre av att jag inte orkar sträcka mig efter fjärrkontrollen och nu pumpas det ut halvnakna kletiga brudar som stönar och stånkar och har stora bröst och fjäderboa. Nej det är inte en porr-kanal det är MTV. Jag ska lönnmörda alla som jobbar för MTV. Jävlar va rik jag kommer bli. MTV är värre än Charterresor och dansband tillsammans. Sen ska jag ta och plocka upp Dave i min privat jet för ett terapeutiskt jävligt allvarligt snack om vad som hänt. Släcka branden i hans skalle.

Men först ska jag byta kanal. Man måste ju börja nånstans.
ÅH barnkanalen. Barnprogram med Nessim al Fakir! Tack Sveriges television.
Förlåt för att jag inte betalar Tv avgift. Förlåt Nessim för att jag inte betalar Tv-avgift. Jag kan bjuda dig på middag i gengäld. Skicka en röksignal om du läser det här. puss

onsdag 11 november 2009

En (annan) Kärlekshistoria



Jag gick upp ur sängen mitt i natten. Jag sköt bort bokhyllan bredvid TV:n. Där bakom fanns en dörr. Jag öppnade dörren och fann ett rum. Ett rum jag inte känt till innan. Det var ett stort och rymligt rum med ett enda litet fönster. Ändå var det mycket ljust därinne. Det fanns till och med gardiner. Rummet var större än hela min lägenhet. Jag minns hur jag tog mig för pannan och jag kunde inte förstå hur detta rum kunnat undgå mig.
Här har jag haft en gigantiskt lägenhet att röra mig i, fast jag bara utnyttjat halva dess kapacitet. Så korkat. Direkt började jag flytta på sängen. Du var plötsligt här och du hjälpte mig att lyfta den. Du sa att vi borde skruva åt sängbenen. Vi lyfte in sängen och ställde den mitt i rummet. Sen var du inte längre kvar. Jag gick ut ur mitt nyfunna rum för att sätta på mig strumpor. Golvet var så kallt. Strumpan var för liten. jag fick inte på mig den hur jag än försökte. Jag gjorde det enda jag kunde göra för att få ner foten. jag gick ut i köket och hämtade en sax och klippte av mig lilltån. Det gjorde lite ont men inte så ont jag trodde att det skulle göra. Och jag minns att jag tänkte att det gör detsamma med en liten tå, nu när jag har ett så flott nytt rum att vistas i.

Sen vaknade jag.
Jag slog upp meningen med denna dröm. Jag fann en förklaring som inte alls kan försäkras vara särskilt tillförlitlig, då jag hittade den på en tveksam sida på internet. Å andra sidan spelar det ingen roll vad som är korrekt eller inte, då denna förklaring närmast träffade prick rätt. Alltså tolkar jag den som min sanning och jag gillar den verkligen. Jag måste citera på engelska, därför att den gör sig inte rätt på svenska:

ROOM: A state of feeling or atmosphere. A condition or possibility.
A BIG ROOM: Suggest your space to do things, your possibilities.

Finding a new room in your house: This is the discovery of new talents or possibilities in yourself.

Tack någon för den fina tolkningen. jag vaknade glad i hågen och kände mig oerhört beslutsam. Och förvissad om att det kommer att bli bra sen.
Ja, jag tittade bakom bokhyllan för att vara helt säker. Där fanns bara tapet och damm.

För övrigt har jag varit i Torsby i Värmlands skogar idag. Det enda jag kan säga om det är att värdshuset har goda lövbiffar. Och att ICA har ett brett utbud av korv. Jag köpte en burk "Bullens pilsnerkorv". Har alltid velat smaka den för burken är så retro. Köpte givetvis ett paket danske pölser också.
Jag impuls shoppade även hårfärg. Det visade sig emellertid, att mörkblond i Torsby, är mörkbrun I Karlstad. Eller åtminstone i mitt hår. Vips så blev man brunett.
Jag tog det hela med ro och tänkte att det nog finns någon mening med att bli brunett idag.

Nu sitter jag mätt och belåten efter en magnifik dejt med Elina och funderar på om man skulle ta och ställa till med kräftskiva snart. varför ha kräftskiva i Augusti? Då är det ju så väntat. Nu vore mer exotiskt.
Elina och jag såg "En kärlekshistoria". Jag blev lika rysligt uppfylld som jag alltid blir av den filmen, och som alltid konstaterade jag att allt var bättre förr.
Kläderna, musiken, mopederna, vägskyltarna, musiken, husen, tågen.
Till och med kärleken verkade mer äkta och innerlig. Fast vad vet jag. Jag är ju bara en liten liten person i stora kläder som sett så lite av världen om man tänker efter.

Men nu ska jag utforska nya rum och världar. Det ska bli hemskt spännande att se, vad man kan hitta härinne. Där ute.

Bon nuit.

tisdag 10 november 2009

Gud har gått in i väggen

Jag har lånat en inspelningsapparat på skolan. Den ska användas i ett högst akademiskt syfte kan jag betrygga er om. Men jag hade den till hands på min dejt med gud och ville kolla ljudet, så jag spelade in samtalet. Här följer det:

J: Jaha va är det som är så jävla bråttom. Jag hade 11 missade samtal från dig i morse när jag vaknade.
G: Det känns som jag tappat tron. Jag har ingen glöd och ingen energi. Dessutom känner jag mig gammal, skäggig och förlegad.
J: Handlar det om den fatala händelsen på spybar i helgen?
G: Det var nog den som utlöste den håglöshet jag nu känner, ja.
J: Och vad vill du ha mig till i alla denna misär. Jag vet faktiskt inte om jag kan hjälpa dig.
G: Jag vill ställa dig frågor om livet. Vill du svara?
J: Ja vad fan har jag för val. Du ser så miserabel ut att till och med satan hade satt sitt hat på hold och ansträngt sig. Shoot.
G: ok. Första frågan...
J: Vänta! Inga för djupa och filosofiska frågor, för då går jag ner mig i det jävla träsket och det kan ta flera månader att ta sig upp och det har jag inte tid med. Så. Nu, fortsätt.
G: Ok. Men nu blev det så svårt. Jag ville ju ställa djupa frågor. Får jag ställa frågor om dig?
J: ja ja, men vad fan kör på. Jag ska snart till Universitetet, så rappa på.
G: Jaja. Varför är du vaken så himla sent om kvällarna?
J: Därför att jag är med i en hemlig sekt som slaktar djur och...
G: Nej inga skämt! Det här är allvar!
J: Därför att jag inte är trött helt enkelt.
G: Vad hoppas du ska hända sen?
J: Att Moderaterna inte vinner nästa val.
G: Varför lyssnar du på Melissa Horn när du säger till alla att du hatar henne?
J: Ingen aning. För att jag vill störa mig på henne. Hon är helt störd...
G: Men du lyssnar..
J: jaja, men jag vet inte, ok jag byter väl då.
G: Varför lyssnar du inte på Cat Power längre?
J: Därför att jag får stötar av datorn och det börjar ringa i öronen när jag försöker. Så jävla konstigt.
G: Ja jätte. Varför övar du inte på gitarren lika ofta som innan?
J: Jag vet inte. Tummen sitter långt upp i röven. Jag satsar på Bergmanfilmer nu.
G: Ska du se alla?
J: Jag ska försöka.
G: Varför?
J: varför inte. Det är kvalitet.
G: Bergman är en sur jävel. Sitter med sin basker och tjurar.
J: Men han kanske bara tänker mycket. Ni kunde ju ha kul ihop kanske över en konjak.
G: Äh, han är inte min typ. Varför har du killkläder på dig?
J: Det har jag inte! De är bara stora.
G: Nej. den där rutiga skjortan har du köpt på killavdelningen och byxorna har tillhört en man, det vet du med.
J: Och? Spelar det någon roll? Placera kläder i fack på det där viset. Fan Gud, det trodde jag inte om dig. Varför har du ett jävla lakan på dig föresten?
G: Min röda kofta är på kemtvätt. Det är JAG som ska fråga.
J: Men du ställer ju så konstiga frågor.
G: gillar du leverpastej?
J: Nej.
G: Vem är din favoritkaraktär i Scrubs?
J: J.D. Han är min dröm man. Han skulle jag vilja gifta mig med.
G: Ska du gifta dig?
J: Ja gärna om jag träffar någon som vill gifta sig och som jag vill ha. Men inte i kyrkan. Aldrig inomhus. Det får bli ute, vid vattnet. Jag tror ju inte på gud så vattnet och himlen får bli våra vittnen.
G: Du är rolig du. Men skitsamma.
J: Tack. Jag måste gå snart, till skolan.

J: Tror du allt kommer att bli bra till slut?
G: Om det inte är bra, är det inte slut.
G: Var har du snott det där?
J: Vet inte. Kanske kom jag på det, kanske inte.
G: Du är inte så dum. Inte smartast heller, men inte så dum.
J: Jaha det tackar jag för.
G: Ska du flytta utomlands?
J: Ja. Troligtvis. Om inte drömprinsen dyker upp här helt plötsligt och tar mig med på en vit häst och olyckligtvis bor i den värmländska skogen. Då hamnar jag väl där.
G: Så du skulle stanna för kärleken?
J: Äh inte fan vet jag. Jag tycker det där med kärlek är lite tramsigt. Jag har inte tid med sånt nu. Jag har annat att fokusera på.
G: Som vadå?
J: Skit i det.
G: Du snackar skit.
J: Nej. icke. Men jag kanske ändrar mig. Det är så att man ska se upp med Kärlek och entusiasm. Det är övergående och växlar fort.
G: Var har du snott det där?
J: Bob Dylan. Nu måste jag gå.
G: Kan vi ses igen?
J: Ja. men om ett tag. Våra möten tar på mina krafter. jag blir så matt av dina frågor om leverpastej och giftermål och kärlek-tjafs.
G: Ok. Tack för att jag fick fråga.
J: Hoppas det hjälpte.
G: Ja lite. Tro jag bjuder över Bergman ikväll på en konjak.
J: Ja gör det. Beröm honom för hans förmåga att få fram de mest subtila signaler i "scener från ett äktenskap".
G: Nja får se. Han har sånt storhetsvansinne redan.
J: DU ska inte snacka!
G: Nej jag ska väl inte det. Måste till kemtvätten nu. Alltid är det nåt. Jag vill bara vila.
J: Ja det är långt till semestern, så kämpa på.
G: Lycka till
J: Du med.


OUT.

...och jag skrattade mig till döds

Jag har gjort en Lily. Jag skickade ett snuskigt sms, sprängfyllt med internhumor OCH en bild till en klasskamrat som jag inte känner. Jag vet inte varför jag har hennes nummer ens. Jag skulle skicka det till Englund men måste ha fått blackout. Eller så ville jag förebygga ett gott skratt för jävlar vad jag skrattat. Och nu sitter jag i biblioteket och tårarna rinner och jag skakar. Folk tror jag blivit sjuk, eventuellt drabbats av panikångest/personlighetsstörning. Det är helt enkelt inte socialt acceptabelt att sitta och skratta högt när man är ensam. Det ska det bli ändring på. Nu kommer ambulansen som ska frakta bort det vrak jag upplevs vara. Ambulanskillarnana ser fräscha ut. Och de har en bår som de ska bära ut mig på. Ska det vara på detta viset? ska man särskiljas från samhället en tisdag bland akademiker och annat pattrask bara för att man slant med ett finger och nu sitter och darrar av glädje? Allt är regeringens fel. Tur att det är val snart. Har jag tur hinner jag starta upp ett parti tills dess.

Har en dejt med Gud nu. Han ringde och var så jävla upprörd. Tydligen hade Michael Jacksson fått gått före honom i kön till spybar i lördgas. Gud ibland är du så barnslig gud.

måndag 9 november 2009

80-talet, vart tog du vägen?


Berlinmuren föll för 20 år sedan idag. På dagen exakt. Det har alla som inte legat under en säng och darrat hela dagen förstått. Inte för att jag har gjort det, men det finns säkert någon som har det. Fy, tänk vad som pågår i andra lägenheter. Det vet vi inget om.
Hursomhelst fick jag ett infall att dra på Ebba Gröns gamla dänga från -82 "die mauer" med tanke på muren och fallet. Och jag fick lite bekväma rysningar på armen, när Joakim Thåströms röst skar de första tonerna.

Jag var i Berlin i våras. Jag tog den här bilden då. På lite mur och lite sol.
När jag var 14 år gammal och vi bilade till Italien med min familj hade jag en portabel CD-spelare. Den var silvrig och hade en anti-skak-funktion så man kunde springa med den.
Inte för att jag gjorde det särskilt ofta men den fanns, om jag skulle få för mig att springa genom livet redan då. Jag satt i baksätet och utanför susade Sverige, Danmark, Tyskland, Schweitz, Österrike och Italien förbi. Och jag lyssnade på band som Ebba Grön, Imperiet, Alanis Morisette, Patti Smith och Nirvana. Jag lyssnade och fantiserade om att få stå på scen och sjunga och spela om 800 grader och jag blev tårögd av hur Jocke Thåström suktade efter Susanne i Die mauer. Min mamma gillade Ebba Grön.

Jag hade jävligt bra musiksmak redan då, om jag får säga det själv. Undrar hur det kom sig. Troligen en kombination av pappas frenetiska fastbundenhet vid gamla original som Beatles, Springsteen, Cash och Dylan kombinerat med min moders proggiga idoler som "blå tåget" och "träd gräs och stenar".
Att lyssna på sådana gamla favoriter slungar mig tillbaka till fjällräven-ryggsäckar, trasiga jeans och flanell-skjortor i trånga grå korridorer på högstadiet. Längtan till rasten då man köpte en banana skids och satt och hängde vid fönstret och såg melankolisk ut och längtade bort och hem på samma gång. Ville verka svår och var hemligt förälskad och rädd och modig samtidigt. Darrande och sval och het. Tänk så stort allt verkade.

Och nu med. Så stort allt verkar.
Så stort så stort och här sitter man och glöms bort och glömmer bort i en liten stad i Sverige.
Och någon annanstans gömmer sig någon och darrar under sängen.
Och är så liten så liten.

hejdå hejdå hejdå.


...Och jag vet var du bor!!

Ni vet de där satans kedjebreven som folk plitar ner i sms och trakasserar sina sk. vänner med? Små taktlösa, ytliga meddelanden om att man är världens bästa vän och att man får evig kärlek och fan och hans moster plus 18 andra floskler om att man får evig lycka och världens bästa sexliv och en familj stor som ett harem osv; OM man skickar vidare meddelandet. Annars väntar sju års olycka eller döden genom stenkastning.
Vem FAN kom på den här urbota korkade idén? Ingen tjänar på det, alla förlorar på det, om inte 2,50 på själva smset, så förlorar man sin självrespekt inför sina vänner. GUD jag blir så trött på opersonligt dravel.

Idag hursomhelst, fick jag ett sånthär sms. Det var det roligaste jag fått och för en mikrosekund tänkte jag faktiskt skicka vidare det. Det stod:

"Ikväll klockan 23.59 kommer nån ringa, smsa eller skriva online till dig. Hon/han kommer skriva 'vill du bli tillsammans med mig?' om du bryter kedjan så kommer ingen vilja bli tillsammans med dig på flera år, så skicka detta kedjebrev till minst 10 kontakter"

Avsändaren är ett nummer jag inte har, så antingen är han en hemlig beundrare eller så hade han en så satans trist måndag, att han slumpande lite namn på eniro. Jag hoppas på det sista. Innovativt som fan om jag får säga det själv. Lite synd då, att om han nu kunde vara så innovativ, inte dessutom kunde vara lite fyndig. Istället kommer han med ett ganska platt och innehållslöst meddelande, lika trovärdigt som Jimmie Åkesson i talarstolen.
Han kunde väl ha avslutat med ett grövre hot, något snuskigt eller något som rentav kunde blivit ett polisiärt ärende. Då skulle han få action i sitt småstadsliv. Kanske rentav bli känd som "sms-mannen i aftonbladet". Kulmen i sitt liv. Det bästa med det han ändå skrev är dock den sista raden. Ett lättare hot som jag ändå måste ge honom lite cred för:
om du bryter kedjan kommer ingen vilja bli tillsammans med dig på flera år. PÅ FLERA ÅR! Shit.
Flera år, alltså det är lång tid det. Och ensam ska jag vara alla de där åren.
Om man ska hota i ett Sms till en okänd ung dam, kan man väl förfan ta i med ett rejält hot, något som biter! Hota på hela vägen och inte göra någon slags mellanmjölksvariant!

Shape up nu lille vän. Såhär ska ett hotfullt sms se ut:


"Hej det är jag från förra helgen.
Varför i helvete har du lagt en påse bajs under mitt badkar? Min man har nu begärt skilsmässa för att han tror jag lider av en sexuell fetisch! Bara så du vet så har jag HIV och det har du med nu. Om du inte skickar det här till alla dina arbetskamrater pronto kommer jag att sno den där hunden du pratade så gott om, och spetsa den på en pinne ihop med en extremt stor bild av dig i sundsta-rondellen med ett fett plakat där jag ska skriva att det är du som är bajsmannen OCH HIV-mannen i ett. Jag vet var du bor. Och jag har hela källaren full med sprängdeg.
klart slut.
Ps. Jag vet att det var du som gjorde det. Din mamma har berättat ALLT!


(Hittade det i utkorgen på min mobil)

hej.


söndag 8 november 2009

Hela världen är gratis

För någon vecka sedan var jag på en loppmarknad. Jag tittade på böcker. Öppnade, bläddrade, luktade i dem. De kostade 2 kr, 3 kr eller 5 kr. Priset stod skrivet med blyerts på insidan av varje nött, kärleksfullt läst bok.
Böcker med hårda pärmar, med mjuka pärmar, en del på över 500 sidor, några på 50 sidor. Likväl innehåller varje bok historier om andra och om oss. Romantiska, roliga, passionerade historier skriva med hjärta och själ. Krigsskildringar rika på vackert språk som kan ta en till andra världar och ge oss en annan mer nyanserad bild av vår tillvaro. Få oss att väga våra livsval i vågskålar och ta oss till nya möjligheter eller framkalla den där aha-känslan. För 2 kr. Det slog mig att priset för dessa obetalbara världar, kombinationer av ord som bildar något unikt som berättelser, kostar mindre än en rulle toalettpapper. Något man torkar skit med är billigare än det rikaste vi har. Ord. Sagor. Historier. Det är så ibland antar jag, att man inte behöver vara rik för att ta del av rikedom.

Numera har jag alltid en bok på toa, om toalettpappret tar slut. Men kravet är att man måste läsa sidan innan man torkar sig, och sedan berätta för alla vad som stod. Så att historien och berättelsen, den unika ordföljden inte försvinner.
Det är inte svårt att göra något unikt, eget.
Jag har precis gjort det. Ingen har någonsin skrivit det jag just skrivit i just denna ordföljd. Och ingen har läst det såsom du gör det. Det är upp till andra att döma det. Men ibland är själva görandet det värdefulla. Och detta kostade mig ingenting. Inte ens 2 kr.



Vi ses i luften.

Worst case scenario

Lista. Potentiella yrken som skulle kunna passa mig och som jag eventuellt skulle trivas med:

- Skådespelerska. Jag är bra på att spela, ljuga (om oviktiga saker), prata och anta roller. Tror jag skulle kunna klara mig rätt bra. Tackar nej till Beck-filmer.

- Programledare- Le, presentera, ställa intressanta frågor. Helst kunskapskanalen. Definitivt inte nyhetsmorgon, då jag skulle vara en ytterst jävla dålig anställd som alltid kom lite för sent.

- Dansare- Gå på tå och utöva kroppsligt konstnärskap varje dag, alltid. Det faller på äta nyttigt, sova mycket och självdiciplin.

- Journalist- Skriva debattartiklar där jag med finess skyller allt på borgarna, analysera filmer, skriva biografier om artister och regissörer. Göra en Wallraff och gå undercover och bräcka samhällets småolagliga verksamheter som utnyttjar barn för egen vinning.
Så får det bli. Journalist ja.

Annars då? Jo, lördag natt, jag är vaken efter en angenäm kusinträff. Folk får barn. Snart kommer våra (inte mina då, jag har ju inga barn heller ingen potentiell far. Till mina potentiella barn då alltså) avkommor att sitta på kusinträffar och kolla på kort av oss. Fälla kommentarer om våra kläder, frisyrer och tapeter. Skratta åt våra ideal, våra glasögon och våra mobiltelefoner.

Apropå mobiltelefoner, har jag fan funderat på att sluta. Dels för det kostar skjortan varje månad, dels för att jag inte orkar vara ansträffbar hela tiden. Annat var de förr då man hade hemtelefon och telefonsvarare. Så var det upp till en själv att ringa upp om det var någon man ville prata med. Inga fler fylle-sms, inga telefonräkningar, ingen väntan på att någon speciell ska höra av sig. Förutom att jag kommer stå där tio i två och böna till någon stackars vän om att få låna telefonen och sedan fyra av ett sms i raketfart utan att läsa igenom och rättstava. Scenariot skulle kunna bli något i stil med:

01:47
hej.Det är jag du vet att jag inte hr nån tel nu,. men om du vill ha tag i mig kan di ringa hit. när som.helst. VBar är du? öl. Puss hejdå

Sen, ångest för sms ett. Då avfyrar jag sms två:

02.03
fan förslåt. Jag ska ju inte höra av mig jag vt. Men jag tänkte att vi kunde vara vönner nu.?
Inga buktankar här inte. Nu tar jag bussen hem hejdå hej.

Fortfarande inget svar. Sista sorgliga försöket till personlig upprättelse:

02.34
missade bussen. får jag sova hos dig? tar soffan, det är lugnt!

svar 02.37
Nej. Jag har flickvän nu. Hon skulle inte bli förtjust. Ta taxi. Varför hör du av dig när du avskaffat mobil och ska vara så satans alternativ?

02.39
skit i det. jag hamnade i en svacka. ska inte hända igen. Sov gott med fickvännen då.

inget svar.

03.01.
fan jag skiter väl i diog. din soffa är fett oskön. du med. ses aldrig mer

inget svar

03.50
fan. det här kommer du att få ångra.

Aj Aj Aj. Bäst att inte sluta med mobilen. Kommer leda till färre vänner och fler fatala missar.
Tur att jag ser rakt igenom mig själv.

Godnatt. Trevlig resa.



fredag 6 november 2009

Min mormor är bäst

Min mormor är min idol. Vi hade födelsedags fika för min bror som fyller år idag. Grattis brorsan.
Under ett annars rätt stelt samtal där diverse släktingar försöker hitta ett ämne som alla kan diskutera kläcker min mormor ur sig att hon brukar kolla på "Svenska hollywoodfruar".
Di där kärringarna är dummare än en påse nötter, sa hon och skrattade. Sen imiterade vi Anna Anka och höjde stämningen. Efter min mormors avslöjanden kröp även farmor till korset och erkände att hon tittar på "bonde söker fru". Pappa var chockad och fick lov att sätta sig i en fåtölj och pusta ut. Min pappa ser bara på rapport. Men priset tar mormor ändock, då hon tydligen tittar på ett program jag inte ens känner till. Om några damer som tävlar om att få störst bröst i världen. Mormor tycker det är hilarious underhållning.
Det är så det ser ut i världen, säger hon. Man kan inte blunda för att en del folk är galna.
Nej, mormor. Så sant. Sen frågade hon om hon jag kunde fixa hårförlängning på henne, till balen hon ska på nästa vecka. Min mormor, sina 85 år till trots, förstår sig på fenomenet ironi. Hon säger att hon ska ställa sig upp och sjunga för mig när jag fyller, även fast hon är ensam hemma. Sen lägger hon av ett garv. Och som vanligt med ironi har jag ingen aning om hon är seriös eller bara fetdissar mig. Hur som helst, är hon den coolaste jag vet. Coolare än Björn Dixgård till och med.

Smile or die

När jag trodde att jag visste vad mitt jobb som servitris gick ut på fick jag en käftsmäll av gud, eller en smekning beroende på hur man ser det. Jag tackade ja till att jobba som värdinna på en husvisning i ett mycket angenämt flärdfullt nybyggt område i karlstad. Jag tände ljus i kandelabrarna för att skapa stämning och stod och sken mot husköparna och förklarade med min mjukaste röst vad snittarna innehöll samt hällde upp vin, öl och annan förtäring i glasen. Utanför föll snön och skymde sjöutsikten i vitt flimmer. Vassen blev vit och trappan och marken och mäklarn satte på en skiva med Bo kaspers orkester. Han sa att det var radhusjazz. Innan husköparna kom var jag ensam i det vackra huset med sjöutsikt och snön utanför och Bo Kaspers och jag stod helt stilla mitt på det nybonade golvet och tänkte att här skulle jag kunna bo. Bo sjöng att "hon är så söt när hon sover" och jag tänkte på en som jag vet som är söt när han sover. Senare på kvällen när husköparna åkt hem och mäklarn blöd på ett glas vin och höjde volymen på radhusjazzen frågade jag vad ett hus kostar. 3, 5 miljoner. Han berättade att de sålt 50 hus. Innan de ens börjat bygga dem, hade de sålt 50 hus. För närheten till vattnet. Folk är kåta på vatten. Det är lite absurdt. Jag ska fanimej utnyttja allemansrätten till tusen istället och luffa omkring med mitt tält hela sommaren. Vakna vid vattnet helt jävla gratis och kunna dra när det kommer barnfamiljer och förstör med bajsblöjor och aftonbladet och torra konversationer om sina dilemman om middagsmat.

Sen när jag städat undan snittarna och ätit typ 50 stycken frågade mäklarn mig om jag ville följa med upp och se visningshuset, som var det enda som stod färdigt av alla de 90 de ska sälja. Jag följde med. Det var fint. Stort. Man kan bo fyra där. Han sa att han kanske skulle flytta in där. Jag sa att jag skulle kunna flytta in där om jag hade råd. Han sa att jag kunde bo i garderoben.
Han var snäll. Han frågade om jag ville jobba mer för firman. Stå och le och vara trevlig och skapa bra stämning, han sa att jag var utmärkt bra på det. Utmärkt. Jag borde ha blivit mäklare. Fan va hus jag hade sålt. Tyvär kunde jag inte jobba med honom denna helg eftersom jag ska till Örebro. Men kontakten ska inte tappas. Jag fiskar efter alla jobb jag kan få för att slippa lönnmörda. Sedan gav han mig två pavor rött vin, för det tyckte han att jag var värd och sen skjutsade han mig hem. Han var sympatisk.

Han sa att man kunde segla till Panama från vattnet därutanför. Jag rös lite och blev svettig. Visst är det långt men vetskapen om att möjligheten finns gör att jag aldrig skulle kunna bo sådär. Världen så nära och ändå så långt borta.

Jag sitter på bussen till Örebro. Det ska kusinträffas med barn och respektive. Och så jag. Jag som är både jag, barn och min respektive i ett. Jag är som ett kinderägg.
Trevlig Fredag folk.

onsdag 4 november 2009

Here are many wild animals


Jag har varit på en föreläsning av Matthias Klum. Han är en världskänd naturfotograf. Oroa dig inte, jag visste heller inte vem han var förrens ikväll. Men han har tagit många fantasiska bilder som publicerats i National Geographic.
Kvällens höjdpunkt var när en i ställde en fråga:

- Vad har du för tips till mig som bara ha en simpel digitalkamera? Mina bilder blir aldrig särskilt bra

- Gör inte det du brukar göra om du inte är nöjd.

Jo. Så är det ju. Inte bara med fotograferande men med allt i livet.
Så nu ska jag göra om och göra rätt tills jag blir nöjd.
Börjar mitt projekt med att fotografera badrummet inifrån toaletten. Kommer bli fett.

När jag cyklade hem kände jag mig inspirerad och med Matthias ord i bakhuvuet, att allt egentligen är fantastiskt, beroende på hur man ser på det, såg jag hur fint det var. Gatlyktornas gula sken som reflekterades i den hala asfalten. Små små snöflingor som föll vågrätt emot mig. Fullmåne halvt täckt av dimmiga moln. Det var mestadels mörkt. Men det var också ljust. Beroende på var man stod. Jag stod under gatlyktan en stund och njöt av den pinande vinden och snön som smälte på min kind.

Nu ska jag se Bergmans "Scener ur ett äktenskap". En mörk film om att kärleken aldrig är beständig och som tydligen fick Skilsmässorna i Sverige att öka med rekordfart 1974. Så jävla muntert. Jag känner mig ivrig och nästan svettig inför det här.

Puss.


Två är dubbelt så många som en

Igår tillagades tisdagens gourmet-måltid bestående av ett paket bacon av enastående kvalitet, samt tortellini som en gång i tiden varit färska men hade antagit en mer knaprig ton än vad som är meningen. När jag skulle hälla av vattnet från kastrullen då tortellinin blivit så klar som den kunde med tanke på det redan försämrade tillståndet, kom det som en blixt från klar himmel. Hur svårt det är ibland att vara ensam. Eftersom att hela diskhon var täckt av disk kunde jag inte sätta fast durkslaget sådär käckt som det är konstruerat för. Och mina kastruller har handtag på båda sidorna vilket gör att man inte kan använda en hand för att hälla. Man måste ha två händer, och då blir det således ingen hand över till att hålla upp durkslaget över den överfyllda diskhon. Tanken slog mig att jag kunde diska, men då skulle maten bli kall. Så jag stod där ett slag och önskade att jag var två ibland.
Sen ordnade det sig. Jag hällde i mig alla tortellini samt kokhett vatten i ett enda svep. Baconet gjorde jag glass av. Baconglass är inte så tokigt. Det är annorlunda och ger en vass smak.
Ikväll blir det ärtsoppa och bacon-smoothie.

Elina kom till mig igår. Vi planerade lite inför framtiden. Den ser rätt ljus ut stundtals. Jag gillar de stunderna och från och med nu ska jag bara titta när det är ljust och blunda när det är mörkt.

För er som inte märkte det, som föll första snön idag. Åtminstone här där jag sitter. Utanför små små vita flingor som föll och försvann direkt när de nådde marken. Och nu är den prickig. Som salami. Och himlen är mörk och grå och väntar på att få släppa ner det som tynger den. Jag ska SMS:s gud att han kan släppa ner det nu. Vad det än är. Kanske är det en massa gastar och andar som kommer ner och sätter sig på våra kroppar och drar åt andan på oss när vi sover. Kanske är det ett godisregn. Kanske är det bara vanligt regn.

En gång när jag gick utanför dörren så började det regna karameller. Sådana med papper på. Först blev jag jätteglad och fångade dem i luften och åt flera stycken. Men sen blev jag så trött på godis och så fick jag ont i huvudet också. Och inga bussar kom fram för det låg marianne-kolor i drivor. Det blev en enda röra faktiskt.
Tur att jag kunde ta en tur i min luftballong. Den är bra att ha i sådana lägen. Jag for till toppen av ett berg som slutade ovanför molnen där inga kolor kunde landa. Och där gjorde jag upp en eld och spelade luffarschack med gud. Jag vann.

Hoppsan.



tisdag 3 november 2009

Getting away with murder

Jag har väldigt mycket kläder. Min garderob är fylld till bredden och ändå använder jag bara hälften. Eller minde än hälften. Trots detta massiva överflöd är det samma gamla blå stickade begagnade tröja som åker på vareviga morgon. Jag borde sälja lite saker. Det kan vara ett smart och snabbt sätt till lite flöde på kontot. Flöde åt rätt håll så att säga. Hade en givande diskussion idag med en ung herre om effektiva sätt att tjäna mycket pengar. Vi gick igenom de uppenbara och vägde fördelar och nackdelar.

1. Bankrån- Alldeles för hög risk. Jag skulle förmodligen vara lika framgångsrik som losern i "two hands" som slår i huvudet och blir medvetslös på brottsplatsen.
2. Prostitution- För låga inkomster för ett så förnedrande jobb. Extremt påfrestande arbetstider och så måste man vara till lags och det är jag så jävla dålig på. Går fet bort.
3. Strippa- Skulle behöva en rejäl bröstförstoring, samt dras ut på längden ca 20 centimeter och sånt där kostar. Alltså blir det inte särskilt lönsamt med detta alternativ. Jag kommer inte längre att se ut som jag heller och det vore försmädligt. Man är ju den man är.
4. Stjäla saker och sedan sälja- klassiskt häleri. För lite pengar i branchen. Om man inte har en specifik inriktning på saker man säljer så blir det mycket jobb för småsummor. Springa och sno datorer på nattetid och åka fast av någon fjunig väktare. Nej tack.
5. Sälja droger- Kan vara en mycket lukrativ branch men något riskabel för en liten dam som jag själv. Förmodligen blir jag knäppt av en torped rätt så jävla omgående och då kan jag ändå inte använda pengarna.
6. Lönnmord- Det bästa sättet. Man får en fet summa pengar och behöver bara ha ihjäl någon utan att det märks. Sen vips kan man dra till karribien. Detta alternativ för dock med sig den värsta bieffekten- Mord på samvetet. Jag kunde få ett fräckt mördarnamn dock, "fast little bastard", vore något.

Utöver dessa något olagliga former av snabba cash skulle man kunna ägna sig åt att bli känd så att alla mina tillhörigheter får affektionsvärde och kan säljas för hutlösa summor på tradera och bringa in pengar på det viset. Visst skulle ni köpa min blå stickade tröja för 20.000? Toapappret jag använde när jag kräktes förra påsken kunde nog gå för en 5 papp. För att inte tala om min dagbok!
Nackdelen är att det tar lång tid att bli känd. Om man inte gör något drastisk olagligt, då går det på en natt. Men då är vi tillbaks i olagligheternas land och det där lönnmordet som inte känns så rockigt ändå. Karribien kommer te sig svartvitt med ett mord på samvetet och pengarna kommer vara så smutsiga att de inte ens går att använda.

Så till sist kom vi fram till det enda och bästa alternativet.
Köpa en lott.
Oddsen är extremt dåliga men jag gillar dåliga odds tror jag. Det blir mer spännande på det viset.
Nu gör jag det. Om jag inte skriver på ett tag är det för att jag sitter på ett flyg till New York. Gud och jag ska penetrera "the big apple" och John Lennon skulle visst visa oss exakt vart han blev skjuten. Håll tummarna, för allt hänger på lotten.

Hoppa.

måndag 2 november 2009

Gold for the price of silver

Jag har sett en film om en opera-uppsättning som gick åt helvete. Susanne Osten´s "Mozarts bröder". Fredrik och jag har sett den och Fredrik har berättat en massa bra saker om livet. Han gav mig en påse hembakade bullar. Jag blev så glad. Det är inte många som ger mig hembakade bullar. Faktiskt ingen annan än min mamma har gjort det någonsin.
I filmen sa den något neurotiskte och gränsöverskridande filmregissören något som fick mig att tänka lite.

Han sa att den som följer konventionerna, det som förväntas av oss, den avstår. Avstår från unika sidor av sig själv som inte får komma fram. Möjligheter till utveckling som undergrävs. Man sätter sig på kanten av ån istället för att flyta med i de farliga strömmarna. Åt vilket håll som helst. Man avstår från upptäckten av nya sidor hos sig själv. Man missar många egenskaper, chanser och ideér. Man är fastsnarad i brudklänningar eller kostymer. Man är inte fri.

Jag skulle vilja påstå att de flesta, de absolut flesta gör det. Vad som förväntas. Således är människan inte en fri varelse. Fri att utvecklas och förändras i vilken tokig avsides riktning som helst. Växa som ett träd åt alla möjliga håll. Och det är ovanligt då vi växer i fållor och får grenar ansade och avklippta för att vara så lika varandra som möjligt. Annars skulle vi alla göra märkliga saker hela tiden, och det normala plötsligt skulle te sig onormalt och uppseendeväckande. Då skulle det ses som extremt att gå på bussen påklädd.
Tänk, så simpel människan är. Som en sandlåda full av barn. Som följa John.
Godnatt.

Evert Vs. Lars 1-0

Alla människor bryr sig inte så jävla mycket om känslor och emotioner som jag gör, så är det bara. Skönt för dom. Jag ska bli som er. Jobbar på det. Jobbar på axelryckningen om ni tycker jag går lite konstigt. So far so good kan man säga, sitter och övar i biblioteket och det går rätt bra. En kille ser lite konstigt på mig men han är säkert bara avundsjuk.

Annars då? Jo tack. Vädret är lika muntert som svartvita bilder från Auschwitz minus döende männiksor. Eller förvisso, en del av de som går omkring på våra gator kan nog kategoriseras som levande döda. Fast i sina ekorrhjul med ögonbindel på sina oskyldiga blå vandrar de som demoner vidare till samma saker samma saker samma saker. Jag är väl likadan kanske. Med den lilla skillnaden att jag inte gör normala vuxensaker som fredagsmys, veckohandlingar och hemmagjorda blåbärspajer eller vad fan de nu gör. Säkert har några av dem en tortyrkammare i källaren. Jag vet inte vad jag gör. Ibland borstar jag tänderna på golvet för att få perspektiv på saker. Ibland äter jag flingor på mitt bord för att se annorlunda på diskhögen. Ibland äter jag kall mat för att komma ihåg hur god varm mat är. Ibland vänder jag huvudet nittio grader för att se vad man kan tänkas finna där. Och tänka sig. Jag fann en samling av Evert Taubes verser och ballader, som jag annars inte sett.

Evert Taube var en riktig mansgris och äventyrare. Det verkar ha varit kul att vara Evert. Segla runt på haven och svina sig lite och ägna sig åt hor (säkert). Skriva en och annan evig klassiker på temat kärlek och pengar och allt vad det var. Rida på hästar i Argentina och förälska sig i mörka skönheter. Ungefär som dagens musiker ungefär. Fast få av dem färdas väl till sjöss. Det bandet som turnerar på båt ska bli mina idoler. Så old school. Helst ska de vara sjukt snygga och kanske lite starka också. De ska inte ha något jävla crew som sköter båtfärden. Det är för lätt. En roddare kan de få ha som tar hand om intrumenten. T.ex. jag skulle kunna vara den roddaren. Jag tror jag hörde något om att Deportees skulle köpa ett fett skepp och turnera med. De sökte en liten näpen men vass tjej som kunde lite om båtar (men bara lite så de fortfarande är bäst) och som har grym musiksmak och gärna lugg. Det är mig de är ute efter men de ville nog bara spela lite svåra. Jag ska vänta ut dem den här veckan, sen ringer jag.
Känns skönt att veta vad jag ska göra i vår. Ibland har man flyt så att säga.

Mina framtida arbetsgivare. Sådärja.

Apropå musiker ska Sveriges största låtsasmusiker ha koncert på orten i veckan. Fars Vinterdäck (lars winnerbäck) ska återigen ta alla 30 +are och små emoflickor och töntiga kärlekspar med storm. Hans nya skivas titel tar allt jag någonsin hört och sett. Jag kan sätta en miljon på att han kom på den på fyllan efter att ha skickat sitt mest pretentiösa och felstavade fyllesms till någon gammal avdankad kärlek. "Tänk om jag ångrar mig. Och sen ångrar mig igen". Ja jävlar du lille Lasse. Så är livet. Och varje år kommer hösten och våren, tänka sig! Och varje år krossas hjärtan och folk sitter på tåg till Köpenhamn men om du ska skriva om det och vara så omåttligt populär, gör det med lite finess. Eller ännu bättre, sluta ge ut skivor med samma ackord, samma texter och samma ton. Jag ser igenom dig, du har bara kastat om litegrann och vips. Lurat folk med ditt dravvel.

Nej. Då föredrar jag Evert. Han var mångsidig. Och han tog vara på sin karriär och reste och svinade lite. Vad gör Lars? Åker till Polen för att få inspiration, klart skivan blir mörk som andra världskriget. Evert red på hästar. Lars går till psykologen och pratar om sina demoner. Get over it Lars. Öva axelryckningar. Sluta älta. Gör en skiva om växthuseffekten eller bordeller eller avståndet mellan tågstoppen i Norrland eller något annat oväntat så kommer jag på nästa koncert.

Nej nog för nu. Jag ska ta mig hemåt och fortsätta öva axelryckningar. Kanske ska jag slå sönder något, det kan ju vara bra. Helst något av värde, och sen sitta och rycka axlarna och tänka att det inte var så farligt. Kanske en väsentlig korppsdel.

Hopp.

söndag 1 november 2009

The power of not knowing

Jag sitter på en buss mellan Åmål och Karlstad. Utanför är det svart som i en jävla bunker och jag funderar på om jag är i ett parallellt universum. Eventuellt på hur skönt det vore att hamna någon helt annanstans än Karlstad. Till och med Gullspång vore mer spännande. Kanske finns det ett motell där. Jag har aldrig bott på motell. Kings of Convenience sjunger för mig om "The power of not knowing" och jag har precis gjort något mycket omoget. Jag tog mitt tuggummi ur munnen och satte fast under buss-sätet. Jag har aldrig gjort det, och kände att det var dags. Som en finnig 13-åring på hockeyläger som vill imponera på polarna och befästa sin coolhet. Så gjordes det på min tid åtminstone.

Man kanske skulle börja spela hockey. Man får snygg stjärt. Och man får ett hockeykort av sig själv. Samlarkort man kan byta med lagkamraterna och ge bort till släkten i julklapp. Slipper man ju tänka på det också. Mitt julklapps-kit i år kunde vara; ett hockeykort av mig i full mundering och dödlig blick, en virkad grytlapp och ett luktsudd. Rosa.

Människan vs. djuren 0-1

Jag har varit på museum idag. Fyra våningar av uppstoppade gamla uttorkade djur. En del till och med utdöda. Jag har idag sett flera djur jag inte ens visste fanns. Djur som funnits och levt länge utan att jag varit medvetna om deras existens. Älggasellen t.ex, visste jag inte fanns. Jag vet inte vad jag tycker om det. Det skrämmer mig samtidigt som det är en lättnad. Det finns så många världar jag inte känner till och tur är väl det. Tänk djuren. Många djur vet nog inte att människan finns. Kanske till och med de flesta djuren vet inte det. Vi tror vi är bäst fast egentligen är vi bara bäst på några saker. Här är vad människan är bättre på än djuren:

- Koordinera sina lemmar i fysiska gäromål som människan anser värda att klara av. T.ex. Skriva, räkna, läsa, ha hand om ekonomi och ta ut pengar ur en bankomat.
- Kyssas (?)
- Älska
- Såra
- Slåss, kriga och döda vår egen ras
- Emotioner
- Förspel

Vad djuren är bättre på än människan:
- Flyga utan att det är farligt för miljön
- Resa (dessutom gratis)
- Springa fort (en del)
- Gömma sig
- Hålla ihop flocken
- Fördriva tiden utan att inblanda alkohol
- Promiskuöst sex (fast vissa människor är nog mer som djur)
- Hoppa och klättra i träd
- Konfliktlösning

Ja. Utifrån mina knapra kunskaper/fördomar om djur/människor är detta vad jag kom fram till. Jag lägger ingen värdering i om det är bättre att vara djur eller människa. Det kan jag inte veta.
Men om jag fick vara ett djur håller jag, trots dagens utvidgning av existerande djur, ändå fast vid min åsikt om att jag helst skulle vara en fågel. En papegoja vore roligt. Färgglad och pratsam. Eller en val. Deras tungor väger lika mycket som en elefant och de har hjärtan stora som en bil. Massivt.

Något annat som hände idag var att det var en fotbollsmatch i Göteborg, vilket jag var helt ovetandes om, eftersom jag inte alls har något som helst intresse av fotboll. Förrutom när Sverige spelar mot Danmark. Då kan man hoppas på att nån full danskjävel ränner ut på planen och ser till att det blir lite action. Men idag hade två lag gjort upp om SM-medalj.
Hela Göteborg var avspärrat och kollektivtrafiken avstannad. Alla normala individer med lite vett satt hemma i tryggt förvar eller hade gått raka vägen hem från matchen. Resten, typ 10.000 idioter hade samlats utanför centralstationen för att bete sig lite idiotiskt. Inklusive polisen var på plats, givetvis. När jag skulle gå över gatan till stationshuset kom ett gäng brölande idioter tillhörande det förlorande laget springade mot mig i omänskligt hög hastighet som osade testosteron och hämdlystnad. På andra sidan mig stod ett lika bröligt gäng varav den ene hade pissat på sig. Förlorarna hoppade på vinnarna och sparkade ner dem och de sparkade så hårt. Till och med i huvudet. Jag stod liksom mitt i detta och jag sa så högt jag vågade "sluta"! Men ingen slutade. En idiot hoppade upp på en annan, han som pissat på sig och han hamnade på asfalten. Sen drog tre stycken av honom hans byxor och spottade och sparkade kiss-killen som låg ner. Alla skrek intelligenta saker såsom "horor, ni ska dö". Flera blödde från pannan och han utan byxor blev arg och hans kompisar också och det var många som slogs och sparkade och skrek. Jag stod helt orörlig med min resväska i handen för jag vågade inte röra mig. Jag var rädd. Det kändes som jag hamnat i en krigszon. Ett fiktivt påhittat krig.
Det finns alltid sådana som vill bråka. Kan man inte slåss för sin överlevnad kan man slåss för en förbannad fotbollsmatch. Och kissa i byxorna kl halv sex en söndag.
Näej. Människor är inte bättre än djur i särskilt många avseenden. Djuren dödar varandra för att de måste, för att överleva, för föda. Människor gör det för att de tror de är bäst och bättre än varandra. Och för ett fotbollslag eller för att de missat sista beställningen i baren klockan fem i tre.

Nu ska jag hem och laga min kevlardräkt.
Ses snart igen.