Ligga i 60 timmar

Nej jag har inte dött. Fast det var jävligt nära igår eftermiddag kan jag säga.
Som en gammal kärring med scolios och reumatism har jag tagit mig upp ur soffan ungefär fem gånger de senaste tre dygnen. Då, med mycket möda, för att gå på toaletten. Jag har knappt ätit alls. Vem fan orkar ställa sig vid spisen när man är halvt död? Eftersom att jag är så sjuk vill ingen befatta sig med mig. Ingen medmänniska vill komma och ge mig en kram eller en liten klapp på kinden. Det är lugnt, jag förstår er. Ha inte dåligt samvete. Nejdå.

Eftersom jag känner mig så ensam och ynklig sover jag på soffan. Sängen är så stor, att jag drunknar där. I svett om inte annat. Således, ligger jag på soffan, svettas och sover, är vaken omvartannat och äter inte. Jag har typ gått ner 8 kilo på tre dagar. Jag har åldrats tio år. Tror jag fått grått hår. I morse var jag så satans trött på det här att jag ringde vårdcentralen. Syster Eva ställde frågor och jag svarade. Hon sa att jag borde skaffa en termometer så jag kan se hur hög feber jag har. Hon tyckte definitivt att det var amatörmässigt att inte ha en termometer. Ovuxet. Hon sa att stjärt-termometer är att rekomendera. Att den var mest tillförlitlig. Stjärt-termometer. Tillförlitlig. Jo Jo. Tror jag säkert. Sadist.

Hursomhelst tyckte Eva att jag skulle komma till henne så hon fick se på mig. Så att jag inte gick och dog i hemmet. Så 1890-tal. Men jag fick inte gå in i huvudingången. Jag kände mig så utesluten. Inte ens inom sjukvården kunde man få en kram eller lite fysisk närhet. Men det var värre än jag trodde. Jag fick gå till baksidan och gå in och sätta mig i en bur. Helt avstängd från alla andra. Sen kom Eva. Klädd i en astronautdräkt. Typ. Vita plastiga kläder, handskar, förkläde och munskydd. Nu vet jag hur det känns att vara en samhällets böld. En som får gå bakvägen. En som man är rädd för. Eva tog halsprov på mig men jag skulle inte ha någon medicin sa hon. Det skulle gå över. På vägen hem gick jag in på ICA och köpte något ätbart. Mitt insjunkna ansikte och min tomma blick måste avslöjat mig. Kassörskan sa "krya på dig".

Så återvände jag till mitt illaluktande näste soffan där jag nu tillbringat de senaste 60 timmarna. Det är så fruktansvärt tråkigt och allt blir blött. Jag speglade mig förut och det var fan något av det värsta jag sett. Jag såg ut som en mentalpatient som rymt från psyket. Dregel i mungiporna, stirriga ögon och flottigt hår på ända. Det enda som fattades var tvångströjan. För att bli lite gladare åt jag tre ostbågar. Fastän jag inte ens var sugen.

Nu ska jag vända huvudet inåt och försvinna in i drömpsykosen. Inatt broderade jag en skitstor bonad i tribal-bokstäver med texten "Jag äger ingenting". Orka analysera det.

Adjö.

Ps. Gudjävel ska få fan för det här. Jag ska bakskjuta honom när han minst anar. Och ingen julklapp ska han få. Det kan han fan glömma.