...och jag skrattade mig till döds

Jag har gjort en Lily. Jag skickade ett snuskigt sms, sprängfyllt med internhumor OCH en bild till en klasskamrat som jag inte känner. Jag vet inte varför jag har hennes nummer ens. Jag skulle skicka det till Englund men måste ha fått blackout. Eller så ville jag förebygga ett gott skratt för jävlar vad jag skrattat. Och nu sitter jag i biblioteket och tårarna rinner och jag skakar. Folk tror jag blivit sjuk, eventuellt drabbats av panikångest/personlighetsstörning. Det är helt enkelt inte socialt acceptabelt att sitta och skratta högt när man är ensam. Det ska det bli ändring på. Nu kommer ambulansen som ska frakta bort det vrak jag upplevs vara. Ambulanskillarnana ser fräscha ut. Och de har en bår som de ska bära ut mig på. Ska det vara på detta viset? ska man särskiljas från samhället en tisdag bland akademiker och annat pattrask bara för att man slant med ett finger och nu sitter och darrar av glädje? Allt är regeringens fel. Tur att det är val snart. Har jag tur hinner jag starta upp ett parti tills dess.

Har en dejt med Gud nu. Han ringde och var så jävla upprörd. Tydligen hade Michael Jacksson fått gått före honom i kön till spybar i lördgas. Gud ibland är du så barnslig gud.