Once i wanted to be The Greatest.

Fyra lampor i min havererade bostad har nu lagt av att lysa. Det är påtagligt mörkt här hos mig dag som natt. Jag har någonstans i huvudet redan flyttat härifrån och tycker det känns onödigt att anstränga mig att höja mysfaktorn när jag ändå snart ska ge mig av. Av samma anledning rationaliserar jag bort projektet städa och diska dag efter dag. Men det slog mig nu att jag ska bo här åtminstone tre månader till och jag kan inte strunta i disken så länge, det kan jag inte. Jag kan heller inte gå omkring i mörker som en otäck jävla vålnad. Jag ser ju knappt strängarna på gitarren eller tangenterna på datorn. vad betyder det här? Jag ska börja med en öppen eld på golvet där jag kan grilla mina korvar, samtidigt som det lyser upp och genererar värme. Man måste tänka utanför ramarna.

Igår snöade det jättemycket. Det var så väldigt fint och ljust. Jag fick en kortvarig men distinkt känsla av lycka under flingornas kalla slag mot ansiktet.
Jag skulle önska att det snöar mer. I födelsedagspresent önskar jag mig snöfall.

Jag kom på en sak idag.
Knapparna på stereon är lite som mitt hjärtas slag. Hold. Fast forward. Rewind. Hold. Stop.

PS. Klart som fan det var fredagen den 13e igår, det var ju därför dagen var ett totalt jävla hål av tomhet och mörker här i den oupplysta boningen. Tur att jag lämnade hemmet för interaktion med vanliga dödliga.
Oj nu spelar de Basshunter på TV, tror det rycker i dansnerven. Eller så är det dödsryckningar, ibland är det svårt att avgöra om man vill dansa eller döda.